Jag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

Wow. Skrivpaus, bloggtorka, call-it-what-you-want sedan april. Och allt svårare att återvända ju längre tid som går, förstås. Denna vår har varit fylld av stress och besvikelse(r), och det har synts (syns fortfarande) på flera olika områden av mitt liv. Nu försöker jag fixa vad som går att fixa, städa undan och sedan gå vidare. Flummbeskrivning.

förra veckan var urtrevlig. På tisdag blev det en kort utfärd tll Helsingfors för Tiger Lillies-konsert och träff med en av mina äldsta vänner. Fin kväll! Konserten var över mina förväntningar och speciellt imponerad var jag av hur de hanterade den lugnare, sorgsnare delen av sitt låturval. Riktigt stämningsfullt.

Torsdag till söndag spenderades i Heimtali, Estland, i karatens tecken. Årets Nordiska sommarskola hölls där, dvs en av årets största karatehändelser inom min stil. Ett lyckat och inspirerande läger, även om min egen hälsa inte riktigt var vad denb borde varit. Och roligt att igen få möta upp med gamla vänner, förstås.

Ikväll ska jag yoga - det är World Yoga Day imorgon och ikväll hålls alltså en yogahappening i idrottshallen i Kuppis, Åbo för den som är intresserad - och efter det blir det länk tillsammans med en vän. Ser fram emot båda. Det jag försöker få gjort här framför datorn blir ändå inte till mycket mera idag. Ibland hjälper bara träning.

20.06.2018 kl. 15:15

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Det har varit en skön påskheög. Helgen inleddes redan på torsdag kväll med bandkväll på Skärgårdsbaren (Riffcraft med Sunniva, I,Captain, Craneium och Jupiter spelade. Speciellt kul att se I,Captain som jag missat flera gånger då de alltid spelat först och jag varit sen. Nu missades tyvärr Sunniva istället. Oh well.).

Efter en något bakfull långfredag (Hur? Jag drack bara några öl.) och lat påsklördag kom jag mig idag iväg ut på långlänk. Riktigt skönt, perfekt soligt länkväder dessutom. Samtidigt testade jag nya skor. Ska testa att börja springa med lättare skor, alltså mindre stötdämpning. Har redan tidigare tänkt att det kunde vara en idé då jag ju annars oftast tränar barfota, och nu hittade ett par trevliga sportskor som sitter som handskar på fötterna (hmm...Borde det rätta ordet då vara "strumpor"?). Det gick alltså bra, fick jobba lite mer "aktivt" med fötterna istället för att bra passivt landa på dem vid stegen, och anpassa stegen till att kunna fjädra me kroppen istället för skosulan så att säga. Men jo, gick fint, kändes som effektiv benträning och var ordentligt trött i vaderna efteråt men inget som gör ont eller så. Också det tidigare skadade knät tog det riktigt bra. Så att kul - det ska jag fortsätta med. Nu börjar ju dessutom både föret och dagsljuset bli sådant att det alls lockar att söka sig ut också.

Betydligt mindre lockande saker jag ägnat denna dag åt har varit att diska och så månadens fpa-byråkrati. Olika inkomst varje månad, som senast ledde till både straff och belöning i samma beslut. Oh yay.

Imorgon ska jag städa hemma. Det är verkligen ett måste nu, inga flera undanflykter, vare sig konst- eller träningsinspiration gillas som ursäkt. Vad ska jag hitta på härnäst, plötslig artikel- och avhandlingsinspiration? Skulle inte förvåna mig det minsta.

 

 

01.04.2018 kl. 22:51

min powersuit - om Den Stora Inspirationen

Tänk att ett plagg kan göra så stor skillnad! För ett par veckor sedan köpte jag ett par nya dukar att måla på, som sedan blev stående i väntan på Den stora Inspirationen. (Trots att jag inte ens tror på Den Stora Inspirationen. Om man väntar på den får man inget gjort.) Senaste helg småstädade jag i garderoben och fick min målarskjorta i handen, alltså den där gamla skjortan jag bara använder bara när jag målar. Bestämde mig för att hänga någonstans framme i stället, och när jag följande gång fick den där pyttelilla impulsen att "det skulle vara kul att göra något nu..." tog jag på den och satte mig helt enkelt ner och förberedde material. Utan att vänta på tillräckligt bra idéer. Och redan det där att sätta igång gav mig flera nya idéer, som jag sedan kan jobba vidare på.

Nu är min mening alltså inte att förstora upp ett ensamt klädesplaggs roll i händelseförloppet, men ibland kan det faktiskt hjälpa att bara ta på sig ett "arbets"plagg, på samma sätt som jag "går till jobbet" när jag går till Gula forskarhuset. Ta på skjortan, sätt upp håret, blanda färg/limlösning/whatever, sätt dig ner och börja jobba liksom. Idéerna kommer nog efterhand.

Så dumt. Egentligen visste jag ju det, men hade glömt.

Min powersuit.

29.03.2018 kl. 16:36

Seminarium: Röster om #metoo

I lördags gick jag på ett Röster om #metoo- seminarium, arrangerat här i Åbo av Svenska kvinnoförbundet. Här kommer nu en liten kommentar, utgående från mina ivirgt ihoprafsade anteckningar under diskussionend gång.

Programmet inleddes av enskilda korta presentationer eller inledande tal av de inbjudna talarna, efter vilket det följde en paneldiskussion. Inbjudna var Jonas Forsbacka, Bicca Olin och Salla Tuori, i paneldiskussionen deltog också Anna Jungner-Nordgren. Jag kom lite sent, så hann höra bara lite av Forsbergs inledning, men han talade bl.a. om att hålla s.k. killmiddagar och om att nå och påverka den "tysta gråa massan".

Olin, som här representerade Regnbgsankan, påminde om att alla inte är cis och/eller hetero, ens i diskussioner om trakasserier, och att många känt sig uteslutna ur #metoo och #dammenbrister-gemenskapen. Hon påpekade också att vi måste kunna tala om när gay- eller transpersoner inte kan bete sig, och även ta sådant förtryck på allvar.

Tuori inledde med att tala om den jämställdhetsdiskurs vi lätt bygger, med bilden av att vi , här, visst är jämställda, att de där problemen finns någon annanstans. Vi normaliserar det våld som sker här runt knuten, men vill gärna lära ut jämställdhet åt andra. Enligt henne gav #dammenbrister just den insikten att det faktiskt händer också just här.

I paneldiskussionen funderades det bl.a. på varför #metoo blev en så stor grej, och ifall ifall hela kampanjen, så som den från vissa håll kritiserats, bara var "rika vita kvinnors kampanj". Jungner-Nordgren svarade att #dammenbrister visserligen var för alla, men att vi måste fundera på vilka som får eller kan höras, med prostituerade som exempel på en utsatt grupp som lätt hamnar i bakgrunden. Forsbacka påpekade, vilket jag måste hålla med om, att den "enkla" paketeringen kanske öppnade upp kampanjen för en större grupp, alltså även för dem som inte är supermedvetna och har koll på alla termer, och kanske just därför också nådde flera av dem som verkligen behövde höra budskapet. Olin höll med om den delen  - en del kanske hade "skrämts bort" av mycket tal om t.ex. "cis" och "trans", men att det i fortsättningen är viktigt att ta med flera.

Frågan ställdes också hur vi nu borde gå vidare. Olin påpekade att det är viktigt att skilja mellan de slutna grupper som behövs för att söka stöd och de öppna sammanhang som behövs för politiska diskussioner. Jungner-Nordgren ansåg att ansvaret nu finns såväl inom utbildningen och hos föräldrar som politiker. Hon påpekade även att kvinnonätverk över partigränserna behövs, för i vissa frågor hittas de gemensamam grunderna. Forsbacka ansåg att det nu behövs förändring både inom lagstiftning och läroplaner. Olin tillade ännu att vi själva måste rösta in folk som tar det på allvar, så att vi får se värdebaserat ledarskap.

Avslutningsvis ställdes frågor av publiken, men hemskt mycket tid till ytterligare diskussion fanns inte.

Det var mycket givande att lyssna på paneldiskussionen, och överraskande mycket fanns det trots akkt att diskutera. Jag hade ärligt talat mest väntat mig att alla sitter och håller med varandra om hur bra och viktigt allt det här har varit, men det kom många konkreta och bra saker.

Riktit till sist fick varje panelist ännu kort kommentera vad vi alla ska göra nu. Enligt Olin: Skriv under alla petitioner och kampanjer, var aktiv och säg ifrån mot objektifiering. Hälp varandra. Enligt Forsbacka: "Vårda inte män, män måste vårda varandra." Enligt Jungner-Nordgren: Alla med politiska positioner ska utnyttja dem, och Sipilä borde bjuda in till klillmiddag. Enligt Tuori: Ta ansvar, stöd varandra, utmana toxisk maskulinitet.

Fint så. Nu framåt!

26.03.2018 kl. 19:43

Överraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?

I går, på väg ut från Kårens loppis, fastnade en bok i handen på mig. Vid in/utgången finns ett bord med saker att ta gratis, och där fanns alltså en ensam bok: Inger Edelfeldts Finns det liv på Mars? Omslaget såg ut som ungdomsroman eller chicklit, men baksidetexten fick mig att ändå plocka med mig boken.

Och sedan läste jag ut den på en kväll (Okej, jag låg vaken till 04)! Sträckläste. Ibland råkar man ut för böcker som känns som just rätt bok för mig just nu, och det känns helt fantastiskt!

Titeln Finns det liv på Mars? är förstås en David Bowie-referens, och lagom musiknördiga glam rock-referenser fortsätter boken igenom. Boken handlar alltså om 45-åriga Joni, "en musicerande och lätt kaotisk ensamstående mor",  som bestämt sig för att Ta Tag I Saker och "bli vuxen" (läs: normativ), "bort med vilda drömmar, in med ordning, reda och realistiska förväntningar". Både för att svara på omgivningens förväntningar och egen besvikelse. Som vem som helst säkert redan gissat, går det inte helt enligt planerna och verkligen inte smärtfritt. Lyckligtvis.

Så svårt att ge en beskrivning som inte ändå osar just chicklit. Asrolig läsning men också stundvis gripande, och för mig blev det super-igenkänning, nästan på en pinsam nivå. Mycket träffsäkert om ålder och förvntningar, kvinna/ 40, just den där vuxenhetspressen, alltid helt enligt någon annans mått och ändå luras man dit, komplexfylld och ursäktande, med en känsla av att aldrig räcka till, istället för att leva ut sig själv "trots" åldern.

Varm rekommendation, finns att låna i Åbo om någon villhöver.

19.03.2018 kl. 20:27

Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.

Som vanligt, när jag har något jag verkligen vill eller behöver skriva om, så blir det absolut ingen text om just det. Det blir för utmanande. Sträcker mig istället desperat efter trådar om alltmöjligt annat att skriva om, vad som helst.

Jag skulle kunna skriva om att det känns bra med karaten nu. Träningarna är roliga och vi har kanske fått en ny medlem (vännen jag hade med mig på förra helgens självförsvarskurs förstod att pitcha våra träningar där - bra!). Nästa vecka ska jag själv dra en träning, blir första gången på ett tag.

Eller om att jag verkar ha något slags bättre sortens handarbetsinspis på gång (just nu virkar jag både på en katt-igloo och en... poncho kanske det blir? Och stickar en halsduk. Bland annat.)

Eller om hur jag ser fram emot den stundande helgen, som innehåller en del program men inte för många (föreläsning/samtal, loppisrunda, hjälpa mamma med sådd och omplantering).

Eller om hur skönt det är att solen återvänder och jag får njuta med mina älskade shades på igen?

Men vem lurar jag? Inte mig själv. Men kanske den Viktiga Texten också föds någon vacker dag. Eller att jag lyckas uttrycka llt på något annat sätt. Måleri? Stora och omstörtande saker på gång i skallen just nu.

16.03.2018 kl. 17:19

Helgens självförsvarkurs

En råddig måndag efter en kul och intressant helg. Trevlig måndag, ändå. Fått försenade kelapengar och någon gullig människa satte en hel tia i tipburken på jobbet! Tack! <3

Mest spännande i helgen var lördagens självförsvarskurs. Tänk att jag efter alla dessa år fick "röven ur" och gick en kurs i praktiskt självförsvar! Arbis arrangerade, det var en introduktionsdel på morgonen och fortsättning på eftermidddagen. Fick min kompis Mikael (som jag också tränar karate med) medlurad, han blev sedan enda kille på kursen. Kändes bra att ha en vän med, och vana att träna tillsammans vågade vi ta i lite mera de gånger vi hade varandra som träningspartners.

Kursen kändes nyttig och jag lärde mig flera nya saker, även teoridelen var mycket lyckad och innehöll många bra saker om självförsvar/nödvärn, om juridiska aspekter, om att vara uppmärksam och t.o.m. om hur man borde bete sig i samband med ett terrordåd eller annan fara/panik i folkmassa.

Kursen riktade sig till både kvinnor och män, och den där enda saken jag egentligen kanske saknade hade nog varit mer som gällt just mig, som kvinna. Flera av exemplen som togs upp rörde situationer mer typiska för en man att hamna i, så som provokationer i korvkioskkön eller folk som "muckar gräl" på fyllan. Visst kan det hända kvinnor också, men de mest typiska farosituationerna för oss ser ändå annorlunda ut...

Så nu är det bestämt: Som nästa vill jag gå en självförsvarskurs för kvinnor, uttryckligen inriktad på just oss! Ska hålla koll på när nästa går.

Hur som helst ekommenderar jag alla, helt vem som helst oavsett bakgrund, kön eller ålder, att gå den där självförsvarskursen du ändå funderat på! Just do it.

12.03.2018 kl. 19:20

Kvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationen

Skulle ju ogärna klaga om det här, men demonstrationen ikväll (som jag skrev om i mitt förra inlägg) var ju lite... trist. Fint initiativ, verkligen, men få deltagare, många arrangörer och ett ganska oklart budskap - möjligen som följd av de många arrangörerna, om alla vill ha synlighet åt just sina egna intressen..? Jag inser ju visst att flera frågor kan samverka eller överlappa, men ibland tror jag det kan vara bra att ha ett klart budskap för sin demonstration. Nu upplevde jag att kvinnodagen/kvinnokampen/feminismen hamnade onödigt mycket i bakgrunden. Sedan kommer jag aldrig riktigt att förstå pointen med att konsekvent dyka upp till alla demos med sin svarta flagga istället för något mer konkret budskap rörande just den demonstrationens tema. I dagens demo fladdrade tre stora svarta flaggor över den lilla folksamlingen så att inte gick att säga vems de var utan de såg ut som "allas". Samtidigt som det var få egentliga skyltar, några återanvända antifascistiska banners på sin höjd.

Okej, nu har jag jåmat. Kändes ändå viktigt att delta.

 

08.03.2018 kl. 18:41

Kvinnodagen och demonstration

Så. Idag är det internationella kvinnodagen, och precis som varje år ska det gnällas om samma saker: "Nähä, så nu får man inte uppvakta kvinnor längre?", "ja men kanske jag gillar choklad och rosor, får jag inte göra det?", "allt har blivit så politiskt, och ni feminister är aldrig nöjda"

Vi tar det en gång till: Kvinnodagen började som socialistiska kvinnors initiativ och ja, den var politisk, en del av kampen för kvinnors rättigheter. Det var först efter att kvinnodagen på 1970-talet uppmärksammats av FN och blivit "deras" temadag som dagen gick allt mer mot en hyllning av kvinnan och allt mer kommersialism snarare än kamp.

Det skulle finnas så många intressantare frågor att diskutera än samma återkommande gnäll om hur man inte längre får hylla kvinnan. T.ex. Finlands envisa profilering som jämställt (för här fick kvinnor faktiskt rösträtt jääättetidigt!!) trots att vi ligger pinsamt högt i statistiken då det gäller våld mot kvinnor. Eller lönenivån inom kvinnodominerade yrken. Eller nästan vad som helst, faktiskt. Men nej, mäns (och kommersiella aktörers) rätt att uppvakta kvinnor på just den här agen är ju bara en så mycket brännande fråga.

För ett par år sedan då jag deltog i en demonstration på kvinnodagen gick jag med på att bli intervjuad av en representant för vår ena lokaltidning. Han inledde intervjun med att mansplaina åt mig om kvinnodagens ursprung, för han hade minsann kollat upp i Wikipedia (!) att den ursprungliga kvinnodagen gick ut på att hylla kvinnor med blommor men att den ju nu blivit något mera politiskt, och vad tycker jag om det? Och fortsatte sedan med lika ledande frågor. Försök nu sedan styra upp en sådan intervju.

I år (om ganska exakt en halvtimme faktiskt) ska jag igen gå och demonstrera, vi samlas på Salutorget i Åbo kl 17 för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation både i Finland och i världen. Facebokevent här.

Jag förhåller mig dubbelt till demonstrationer. Är själv (oftast) obekväm med uppmärksamheten och mängden människor, men deltar ändå om det känns viktigt, och kan bli rent löjligt rörd av en fin demonstration, alltså nivå tårögd. Det är något med gemenskapen och viljan, kraften. Har alltid på förhand vad som känns som världens ästa idé till en skylt eller banner men så ångrar jag mig. Det blir ingen i år heller.

Torilla tavataan!

08.03.2018 kl. 16:11

Krokikväll och perfektionism

Igår deltog jag i B-gallerias krokiteckning, det var första gången på länge. Som jag skrev här i förra inlägget, hade jag redan innan  funderat på ifall teckningsupplevelsen skulle påverkas av mina nya erfarenheter av att själv stå modell. Så gjorde den det?

Jo, lite. För det första tog tiden inte slut riktigt lika plötsligt som förr. Kanske har jag utvecklat någon slags känsla för hur länge t.ex. två minuter är? Och för det andra så var det som om jag skulle haft lättare att uppfatta balansen, alltså var tyngdpunkten i ställningarna är. Jag har blivit mer medveten om hur mycket som uttryckligen är fråga om balans.

Och förstås såg jag med en annan nyfikenhet på de olika ställningarna. Kvällens modell, som för övrigt antagligen är den aktivaste konstmodellen i Åbo, gör ganska kreativa och annorlunda poser. Ofta är de verkligt utmanande att teckna, med korsade armar och ben och vridningar åt olika håll. Har nog själv hållit mig till mera "klasiska" grejer hittills, med undantag för de där gångerna som läraren bett om karate-inspirerat...

Jag borde teckna oftare. Hålla både ögat och handen i form. Förra året utlyste jag ett 365-projekt, där jag alltså tecknade/målade/på annat sätt skapade något varje dag och serdan lade upp det på en blogg. Tyvärr strandade hela projektet framåt sensommaren. Tänkte länge att jag skulle försöka pånytt i år, men det har varit minst sagt segt. Har tecknat lite, men inte varje dag, och inte lagt upp någonting (ännu). Kan inte ens bestämma mig för om jag vill fortsätta försöka eller inte. Alltså egentligen vill jag, men perfektionismen tillåter mig inte just nu och för tillfället är jag tydligen för svag för att övervinna den.

Nu måste jag försöka återvända till vad jag egentligen borde ägna mig åt idag - en helt annan slags utmaning. Tog på mig att  korrekturläsa och förkorta en text av en av mina egna etnologiska husgudar (because it seemed like a good idea at the time). Texten är ungefär dubbelt så lång som den borde vara och min uppgift är svår. Tyckte jag tog bort massor men när jag kollade närmare var det "bara" ca 3000 tecken - och jag borde trolla bort närmare 15 000... Oh joy.

01.03.2018 kl. 15:59

Gi-klädd omväxling på jobbet

Idag råkade jag ut för en lite intressantare arbetsuppgift. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, har jag börjat extraknäcka som modell på konstkurser. Igår förmidags ringde en mycket förkyld arbislärare och frågade om jag på kort varsel kunde ta en timme redan idag - och undrade samtidigt om jag kunde tänka mig att ha min karatedräkt på mig (eller "toi judopuku") och göra poser inspirerade av min träning. Tvekade lite först, även om det lät kul så har jag i allmänhet inte använt min gi (dräkt) utanför träningarna annat än då jag varit med om att marknadsföra dem. Men idén lät ju kul och tiden passade mig bra så tog det ändå.

Hur gck det då? Det var utmanande men också riktigt roligt, faktskt. En ny grupp, där de flesta inte tecknat modell tidigare, och hela dubbeltimmen korta krokiposer. Lite fick jag fuska med stllningarna, inte minst för de lite längre (4 min) poserna, då benen inte hade klarat av det annars. och så lånade jag hejvilt från olika kator för att inte genast bli utan idéer - det mesta vi gör "till vardags" på karaten ser faktiskt inte så flashigt ut.

I slutänden kändes det inte så hemskt annorlunda att nu som omväxling posera påklädd, och i min gi dessutom, min egen fokus var trots allt oftast helt på att hållas i den ställningen jag tagit.

Tecknarna verkade också gilla det. Vissa av kursarna blev tydligt nervösa och frustrerade av den snabba takten och de korta poserna (så som ofta sker vid första bekantskapen med krokiteckning) medan andra verkade ta det helt med ro. Det fanns flera jättefina bilder band dem jag fick se. läraren hade bett dem teckna i flytande tusch med sticka eller pensel, och stilen passade vackert ihop med min gi och poserna, åtminstone en kursdeltagare hittade helt klart någon slags Japan-inspiration.

Det är just nu hemskt osäkert hur mycket jobb jag fpr i framtiden (och när) men hittills har jag inte ångrat att jag hoppade på konstmodellandet.

Imorgon är det öppen krokiteckning hos B-galleria. Funderar på att hoppa på den, alltså som tecknare. Det var länge sedan jag sist kunde delta, och jag tänker också att det blr intressant att se om/hur min egen teckningsupplevelse påverkats av de egna modelleerfarenheter jag haft hittills.

 

 

27.02.2018 kl. 15:32

Funderingar om överflöd och loppisfynd

Igår, medan jag ändå hölls hemma då jag hade tvättstugan bokad, använde jag stor del av dagen till att rensa upp hemma. Ur garderoben rensades en Ikeakasse full av kläder som inte används, ur bokhyllan rensades tjugotalet böcker som kändes onödiga och samtidigt passade jag på att kasta sådant som trasiga, sedan länge opariga strumpor och de äckligaste handdukarna. Det kändes bra, och det blev så mycket finare i garderoben! I bokhyllan (eh, hyllorna) hade jag däremot gärna sett större skillnad. Hyllorna ser precis ut som förr, det märks inte alls att jag plockat ur dem. Jag har fortfarande inte lyckats skapa en ordning jag riktigt gillar i dem, och dessutom hittade jag många böcker som jag varken läst eller kom ihåg att jag samlat på mig...

Bokbytarhyllor i all ära men de är ju helt förödande för bokhoarders. Steget att ta med sig något hem blir ju dessutom så mycket mindre då det inte kostar någonting! En hel del av de plaggen jag nu sorterade bort var också loppisimpulsköp, plagg som köpts utan att ändå riktigt "vara jag" då det ju ändå är så billigt och man ju så gärna vill ta med sig något hem...

Sedan är det svårt att bli av med grejerna igen, då så många säljer samma eller liknande saker. De nu bortsorterade böckerna blir antagligen förda till någon eller några av Åbo Akademis bokbytarhyllor nu under veckan. Kläderna är jag osäker vad jag ska göra med. Prova sälja, sedan donera det som blir kvar?

Och sedan kommer jag helt garanterat snart igen hem med
"nya" bok- och klädfynd. Trots att jag gillar att saker allt mer börjat cirkuleras istället för att t.ex. kastas, är det något som stör mig med hur lättvindigt vi sprider saker omkring oss. Det är skrämmande hur lätt vi börjat samla på oss saker som vi inte värdesätter. Och jag är bevisligen inte bättre själv.

 

26.02.2018 kl. 15:59

Funderingar om träning och mental hälsa

Jag har den senaste tiden igen påmints om hur viktig träningen är för mig, eller egentligen snarare hur viktigt det var för mig att alls bli fysiskt aktiv då, för kanske 10 år sedan. Att vara i form och ta hand om sin kropp är förstås värdefullt i sig, men själv har jag speciellt märkt skillnaden det haft på mitt mentala välmående. Jag faller inte lika djupt när jag faller. Det är inget jag tar för givet, men försöker minnas att njuta av det så länge det är så.

Samtidigt känns det viktigt att här betona att jag inte hör till de där pepparna som naivt och envist uppmuntrar andra att byta sina t.ex. antidepressiva mot skogspromenader eller träningspass. Jag har också sett de där "inspirations"bilderna och de är ju inget annat än repsektlösa mot dem som verkligen mår dåligt.

Både karaten och yogan kräver en viss slags koncentration, en närvaro, att bara vara där i stunden, bara fokusera på vad jag gör just då (okej, i karaten måste jag också fokusera på vad min partner, "motståndare", gör) men också löpturerna föredrar jag att hålla så enkla och avskalade som möjligt (ingen musik i öronen, inget annat extratjafs heller) utan bara ta mig ut och springa, skorna på och lagom varma kläder och ut. Känna hur det känns i kroppen att springa just den dagen. Karaten och löpningen har igen det gemensamt att jag får trötta ut mig ordentligt, vilket också ger en skön ro i sinnet efteråt.

Igår hade jag en jätteskön löptur trots det kalla vädret. Blir kanske en till imorgon.

Idag återaktiverade jag min profil på träningssidan funbeat för att lättare kunna hålla koll på mina träningsrutiner. Bad om tips av facebookvänner, en karatebekant nämnde sidan och så visade det sig att jag redan hade ett konto... Hade bara inte använt det sedan 2015, tydligen... Säg hej om du själv är där!

24.02.2018 kl. 22:32

Funderingar kring facebookgratulationer

Idag har jag funderat på födelsedagsgratulationer på facebook. Som jag skrev igår, var det min födelsedag och mellan 80 och 90 personer hörde av sig med hälsningar och gratulationer just över facebook. Många år har jag förvånats av vilka det är som gör det. Visst, de närmast sörjande, men också ofta människor jag knappt haft någon kontakt med alls på senare tid, personer jag ärligt talat ibland övervägt att avbryta facebookvänskapen med - inte till följd av konflikter eller så, utan just för att vi nu... inte i överigt håller kontakten eller ens råkar springa ihop med varandra. Och så gratulerar just vissa av de människorna eller så gör man det själv och så fortsätter facebookvänskapen.

Man kunde lätt cyniskt konstatera att jaha, här kommer hela högen hälsningar av folk jag aldrig träffar eller talar med längre, och så får jag för en dag i året låtsas att jag är jättesocial och har massor av vänner...

Men kanske är det just det, den där fortsatta kontakten, som det är fråga om? En chans att påminna om att "hej, jag minns dig ännu." Ibland kanske till och med använda det som en ursäkt för ett lite längre "hej, vad gör du nuförtiden? Hoppas du har det bra". Underförstått: Vi kan väl fortsätta hälsa på varandra ifall vi ändå skulle mötas?

Som en introvert person gilla jag när just den här sortens ursäkter eller chanser dyker upp ibland, trots att man kanske inte aktivt hållit kontakten. Gratulera mera.

22.02.2018 kl. 16:47

Födelsedag och skrivnystart

Vilken otrolig skrivtorka jag haft den här vintern, så även här på bloggen tydligen. Tråkrubriken känns ju också riktigt träffande. Funderar på att köra med ett skriva-varje-dag-i-en-månad-projekt, men börjandes idag då, istället för att först invänta månadsskiftet. Japp, det ska jag bestämt göra.

Vad har hänt sedan jag skrev sist? Massor. Hur mycket som helst. Inga stora saker, men tuden små. Tyvärr även en hel del icke-bloggvänliga saker som rör (också) andra personers privatliv, så någon verklig recap blir det inte fråga om.

Senaste helg stod min karateklubb värd för ett internationellt tränngsläger här i Åbo, och det blev riktigt superlyckat! Utmanande och inspirerande träningar, nöjda gäster och inga desto större planeringsmissar eller andra katastrofer.

Inför lägret hade jag först ryggproblem (som jag fortfarande känner av), sedan förkylning, men börjar nu känna mig i form igen. Förkylningen gjorde att jag missade en lägerträning men har nu tränat två gånger sedan lägret och verkar vara tillräckligt återhämtad. Förstås extrakul att träna med ny inspiration och feedback från helgen i färskt minne!

Idag är min födelsedag. Jag blir 39, och det skrämmer mig inte alls, jag har redan sett mig som "snart 40" såpass länge att det nästan känns konstigt att jag trots allt inte är riktigt där ännu. 39 är helt okej. Nästa år blir det fest!

Nu ska jag gå hem lite tidigare genom ett vackert vinter-Åbo med en text att korrläsa. För mycket folk i Gula Huset, får ändå inget gjort där.Köpa något gott att äta på vägen. Njuta av en ledig kväll (varken jobb eller träningar). Så får det bli.

Ses imorgon, då.

21.02.2018 kl. 16:29

39, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer

Juni 2018

Jag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

April 2018

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Mars 2018

min powersuit - om Den Stora InspirationenSeminarium: Röster om #metooÖverraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.Helgens självförsvarkursKvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationenKvinnodagen och demonstrationKrokikväll och perfektionism

Februari 2018

Gi-klädd omväxling på jobbetFunderingar om överflöd och loppisfyndFunderingar om träning och mental hälsaFunderingar kring facebookgratulationerFödelsedag och skrivnystart

Januari 2018

Trötthet. hälsa och träningNytt år, nytt jobb och lite kroppspositivism

December 2017

Om kampsport och självförsvar - och HakkarainenÄr du ensam ikväll, har du fett hår och mjäll?Julfest på julfestMeetoo-demo i Åbo kl 18!

November 2017

#dammenbristerTräningsläger och inspirationFarsdagstankar (Isi 1949-1999)Klädbytardagar och nagelexperimentChoomfest + Kiarama @ SkärgårdsbarenOm farsdagen, HBL och könsneutralitetFpa och jag - vilse i byråkratidjungelnSen helguppdate - bokmässan, karaten, filosoficafét.

Oktober 2017

Helgplaner - bokmässa och träningslägerMin inbillade råddiga granneförkylningsflummiga #metoo-kommentarer#metooÅbo bokmässa och Turun varjokirjamessutHur mår den finländska demokratin?

September 2017

Söker träningsbloggarReklam - vi ger en introkurs i karate!Reflektioner kring kroppen, att bli äldre och om (o)synlighetSnabblunchtips för ÅAfolk: GadobowlMin artikel i Ikaros