Farsdagstankar (Isi 1949-1999)

Farsdagen har diskuterats mycket i höst. Och lugn bara - jag är fortfarande itne ute efter att förbjuda den. Däremot vill jag ge ett litet bloggutrymme åt farsan idag.

Jag hade aldrig något särskilt lätt förhållande till min far, hans alkoholism har jag skrivit om tidigare och han var vare sig särskilt närvarande eller ansvarstagande när jag växte upp - alltså ens före sin flytt till Sverige. Idag är han borta sedan många år, han dog i december 1999, bara ett par dagar före milennieskiftet. Idag har jag inte längre kontakt med någon på hans sida av släkten utan bara på mammas. Det här innebär också att man nästan aldrig pratar om min pappa eller minns honom tillsammans, och de gånger det görs brukar det vara de svåra och mörka sakerna som tas upp, eller ännu hellre små fina vinkar om dem.

Därför är farsdagen för mig numera en dag då jag helt enkelt väljer att minnas farsan. Han hade allvarliga problem, som i längden ledde till hans för tidiga död (han blev 50) men också under de svårare tiderna hade han fina sidor. De där som också känna viktiga för mig att få minnas. Och eftersom ingen annan påminner mig om dem så gör jag det själv - varsågod, Eva:

Farsan (Isi) hade en förmåga att, då han mådde bra, njuta av de små och enkla sakerna i livet. Han hade en röst som, då han mådde bra, lät lite som om han var på väg att brista ut i sång. (Önskar fortfarande att jag skulle råka hitta den rösten på band någonstans. Ibland spelades vardagsbabbel och -käbbel hemma in på kasett i smyg, det var farsan som gjirde det. Kanske han tog banden med sig?) Och ett skratt ända från magbottnen. Han gillade naturen, alltså att bara vara i den, det var äl något slag av frihetslängtan, och var (på gott och ont) full av upptåg. Han hade en dräpande situationshumor och kunde vara avväpnande charmig när det behövdes. Till exempel om jag bestämt mig för att vara sur. Det var därför svårt att tycka illa om honom (då han var nykter) men också att tycka om honom (då han inte var det). Han hade, då han mådde bra, en förmåga att vara närvarande i stunden och att vara genuint sig själv.

Det känns lite konstigt att räkna upp de här sakerna så här skilt för sig, då de här sidorna av honom ju ändå var en så liten del av min vardag tillsammans med honom, men också viktigt. Just för att ingen annan påminner mig om dem - bara om det mörka och hemska. Om alla de gånger som allt det gick fel och var svårt. Och det finns egentligen iinte längre någon att fråga heller.

De här sidorna är vad jag saknar de gånger jag saknar. Något jag blivit tvungen att riktigt medvetet tillåta mig sjäkv att göra.

Vila i frid, tror egentligen inte på sådan som himlar eller livet efter detta men ibland gillar jag tanken på att du skulle vara någonstans där det finns både skog och hav, lägereld och sång, en varm bastu, ett metspö och en båt för utfärder.

Publicerad 12.11.2017 kl. 21:05

Klädbytardagar och nagelexperiment

I går tittade jag in på Luontosuojeluliittos klädbygtarevent vid Turun yliopisto. Donerade en rejäl kasse kläder, tog (lyckligtvis) med mig betydligt mindre hem. Jag gillar idén med klädbytardagar även om man i just det här faller nog fick konstatera att vissa hämtat skräp... Trots att reglerna tydligt säger att man bara ska ta med sig hela och snygga kläder i gott skick så fanns det både spruckna sömmar och drivor av just den där sortens slitna bomullstrikåtoppar som finns på varje loppis också - och som aldrig finner nya hem. Själv kom jag hem me dtvå tröjor, en svart långärmad topp, och som bonus:

Magnetiskt nagellack! Produkten jag inte visste att jag ville ha. Det var alltså någon som lämnat en samling nagellack och jag såg ett grönt som matchar flera plagg i min garderob (Sally Hansen dessutom). Hemma såg jag i flaskans långa bruksanvisning att det alltså är ett effektnagellack där man med en magnet göra mönster på naglarna. Magneten som skulle finnas i samband korken fanns inte längre med, så jag testade med en helt vanlig kylskåpsmagnet! Gick bra - nu har jag flammigt grönrandiga naglar. Onödigt? Jajamän! Så fan. Men kul! Som vanligt har jag inte kameran med mig men stal någon annans bild:

(bild från lipglossbreak.com)

Ungefär så blev det, men ojämnare med min köksmagnet än det skulle blivit med den specialmagnet som det är meningen att man ska använda, och som tydlien skapar just ett visst mönster. Helt fascinerad av hur mycket nagelnörderi det finns. Men djupare än så här dyker jag nog inte ner själv.

Men, klädbyutardagar, ja. Nästa helg ordnar Marthorna också en sådan och den brukar vara bättre organiserad än gårdagens var. Lördag 18.11 klockan 11-14 i rservgillesrården på universitetsgatan. Skulle gå själv men har ett träningsläger i Vasa just den helgen.

Publicerad 09.11.2017 kl. 16:14

Choomfest + Kiarama @ Skärgårdsbaren

Började skriva på det här igår men blev tvungen att pausa pga yogapass. Ingen recension, ej heller en seriös kritik men några kommentareer om två lyckade musikkvällar av en om gillar sådana.

En något sen helguppdatering här igen. Insåg att jag nte skrivit om musik på evigheter trots att hösten fört med sig flera fina keikkaupplevelser. Här kommer alltså en liten kommentar om senaste helgs musikevenemang.

På fredag och lördag hölls bandkvällar på Skärgårdsbaren, arrangerade tillsammans av Kiarama (fredag) och Choomfest (lördag). Bra initiativ, flera nya band att gilla och stor del av spelningarna var över förväntningarna. Men... publiken uteblev, vilket ju var jättesynd och gällande fredagskvällen direkt pinsamt. På lördag var publiktillströmningen lite bättre men inget i jäförelse med den vilda mängd människor som köade in för att få dansa till vakionattklubbsmusik så snart spelningarna var slut. Alltså sånt som du får varsomhelst.

Men musiken, då?

På fredagen kom jag lite sent så hann bara se sista minuten eller så av Kiarama kollektiv som inledde hela grejen. De följdes av Bomber Gap från Jyväskylä, som åtminstone för mig var kvällens stora behållning. Kom på mig själv med att associera till Led Zeppelin flera gånger under spelningens gång, med undantag för vokalisten. Kvällens sista band Void Cruiser (Helsingfors) gjorde i mina öron helt bra ifrån sig men gjorde tyvärr ändå inte desto djupare intryck.

På lördagen erbjöds fyra band. Kvällen inleddes av Shitboot (Åbo) vars garagepunk sparkade igång kvällen riktigt bra. De följdes av Åbos egen stonerorkester Craneium, som jag fortsätter att gilla. Har fått chansen att se dem ett antal gånger de senaste åren och deras utveckling går klart framåt, alltså de har mognat som band. Craneium bjöd även på nytt material, som lät riktigt bra. Nice! Kvällens tredje band, svenska spacerockarna Carubine (Stockholm) blev en ny favorit! De tog kvällens oöverträffat längsta tid på sig med soundcheck (men ok, ljudet inne på Skärgårdsbaren är kanske inte det bästa) men förlät dem då de faktiskt också lät jäkligt bra. Fantastisk vokalist i Alex Gatica. Carubine har precis släppt ett nytt album (Futuredream) så nytt material även därifrån alltså. Måste lyssna mera! Kvällen avslutades med Ordos (Uppsala) som också för min del var denna kvälls överraskning. Ordos beskriver sig själva som "Trashy stoner-doom with inspiration from black metal, bluesy psychedelic stoner and everything in between". Och... ja, något sådant. Wow. Jäklar. Ordos körde ett soundcheck som var tillräckligt bra för att de i publiken som inte sett dem förr (det inkluderar mig) skulle tro att det var själva spelningen som började.

Är fortfarande inte helt övertygad av Skärgårdsbaren som ställe men deras keikkautbud håller. Ha varit där tre gånger i mitt liv, alla tre för att se musikuppträdanden. Nice med flera ställen för musik i Åbo, trots att spelningarna kanske (som nu) avslutas med perusdisco... Helt trevligt är ju också om man kan fortsätta på samma lokal. Oh well.

Och nu måste jag hitta mina hörlurar så att jag kan lyssna på nya favoriter.

 

 

Publicerad 07.11.2017 kl. 17:24

Om farsdagen, HBL och könsneutralitet

Egentligen tvekade jag om det alls skulle vara värt att skriva något om det här, flera har redan gjort de och har kjag nu något mera att bidra med osv... Äh.

Ett par Helsingforsdaghem (av sammanlagt flera hundra) har alltså valt att låta fars- och morsdag bli mera av närståendedagar, dvs att de dagarna välkomna föräldrar eller andra vuxna i barnets närhet oavsett om de är just pappa eller mamma. I går valde bl.a. HBL att skriva om dessa daghems val under värsta könsneutraliserins-clickbait- rubriken och nu rasar hela svenskfinland. De så kallade diskussionerna derailar fullständigt och folk går än en gång åt de inbillade högre makter som de tror vill könsneutralisera hela världen och därmed samtidigt förbjuda all tradition. Samma jävla visa varje gång.

Den derailade diskussionen överraskar mig inte alls, men är lite besviken på HBL - igen. Allt oftare den sista tiden har de nedlåtit sig till just clickbaitrubricering, och refererar i det här fallet kvällspressen.

Följande steg var nu att barnombudmannen uttalat sig. Även i intervjun med honom går frågan över till att handla om helt andra saker ("Sanotaan, ettei tässä olla luopumassa mistään, mutta kyllähän se nyt siltä näyttää, jos sanaa isänpäivä ei saa enää käyttää.") men hans kommentarer publiceras som om de rakt av kommenterade just fågan om de här två aktuella daghemmen. Och HBL clickbait-rubricerar igen: "Barnombudsmannen ryter till om fars dag". Aj, det gjorde han?

Ska vi ta och lugna ner oss lite? Ta ett djupt andetag. Ingen försöker förbjuda farsdagen. Ingen har heller förbjudit någon att använda ordet farsdag. Ej heller vill någon ta bort föräldrars rätt att kalla sig pappa eller mamma. Två (2) daghem har valt att bredda konceptet - det är inget att sätta kaffete i vrångstrupen för.

Personligen förstår jag inte varför farsdag och morsdag behöver uppmärksammas så mycket i skolor och daghem. Alla kan ju fira hemma bäst de vill. Minns också alla de där infö-farsdagen-pysslen i skolan då läraren antingen inte hade koll på vilka elever som t.ex. saknade endera föräldern eller hade annars svåra relationer till dem. Och som elev ville man inte gärna säga till, heller. Sedan halvdiskreta viskade ursäkter åt det barn det gällde som då bara fick ännu mera uppmärksamhet och blev mer generat. För dem som inte själva saknar en förälder är det lätt att säga (som brnombudsmannen) att barn inte alltid kan skyddas mot besvikelser, men jag tycker inte själv att besvikelse ens är rätt ord här. För mig var farsdagarna både sorgliga och pinsamma. Min far var inte bara frånvarande utan också gravt alkohliserad. Det var något som "alla" visste om men som ändå inte riktigt var okej att tala om. Därför blev det ibland jättekonstig stämning på farsdagspysslen. Jag brukade låtsas att det var okej och att jag skulle skicka det jag gjort åt pappa i Sverige, att vi hade en närmare relation än vi i verkligheten hade, men såvitt jag minns blev de här sakerna och korten oftast g(l)ömda i något skåp hemma hos mamma. Varför blev det mitt jobb som barn att låtsas för att inte förstöra stämningen?

Och varför kan inte ens ett par daghem ifrågasätta sina vanor kring dessa dagar utan att det blir ett jäkla ramaskri?

Publicerad 03.11.2017 kl. 16:23

Fpa och jag - vilse i byråkratidjungeln

Blir helt frustrerad på Fpa. De har under en veckas tid krävt tre helt olika saker av mig i samma ärende, eller rättare sagt så har ett och samma krav på bilagor under samma korta tid förändrats enligt följande:

 

Version 1:

Verifikat på de boendeutgifter som du anger: kopia av räkningar, och för hemförsäkringens del dessutom en kopia av försäkringsbrevet. Om du vill att en räkning ska betalas direkt till faktureraren ska du antecka en uppgift om detta på den kopia av räkningen som du lämnar in som bilaga.

Blev lite förvånad då jag inte angett några nya boendeutgifter, alltså sådant som antingen skulle ha förändrats sedan sist eller bara inte verifierats redan tidigare. Kontaktade dem och frågade. Det visade sig då att uppgifterna de egentligen ville ha gällde helt andra saker...

 

Följande meddelande, version 2:

Vänligen bifoga dessa bilagor till din ansökan senast 13.11.2017:
- studiehandledarens utlåtande om hur dina studier har framskridit och när du förväntas utexamineras
- ange uppgifter om hur du ansökt om förvärvsarbete under dina studier, ifall du arbetat bör du lämna in lönespecifikationer samt kontoutdrag för de senaste två månaderna.

I det här skedet kontaktade jag en studierådgivare och frågade av henne vad "studiehandledarens utlåtande" kan syfta på och av vem jag ska be om ett sådant. Hon föreslog att jag skulle fråga Fpa ifall de har en blankett för saken eller om det är fritt formulerat som gäller. Det gjorde jag, och fick då följande svar...

Följande meddelande, version 3:

Hej!
FPA har ingen skild blankett för detta. Det räcker med att du lämnar in en kopia på studieregistersutdrag och en fritt formulerad text om när du kan förväntas bli färdig.

Ovanstående har jag skickat in redan tidigare, för ett alldeles kort tag sedan, och inget har förändrats sedan dess. Har nu beställt ett studieregisterutdrag att skicka in (det hade jag kunnat göra redan tidigare om de från början bett om just det).

Försöker förstå hur "studiehandledarens utlåtande" kan betyda samma sak som "kopia på studieregistersutdrag och fritt formulerad text". Och är jävligt trött på hur mycket tid och energi denna instans kräver av mig just då jag försöker avsluta min avhandling. Skulle hellre fokusera på den nu än att jaga efter människor i onödan och svettas över ifall ansökan månne blir godkänd i denna version eller inte.

Giv mig styrka.

Publicerad 02.11.2017 kl. 16:06

Sen helguppdate - bokmässan, karaten, filosoficafét.

Trött start på veckan. Skrivstress, där arbetet och koncentrationen dessutom avbryts av Kela som först skickar sista-minuten-meddelande om nya bilage-önskemål bara för att följande dag påstå att de menade heeelt andra bilagor. Det vill säga extrajobb, stress av rena oförståelsen och dessutom oron för vilken dag jag ska kunna betala nästa hyra.

Helgen var, som väntat, både innehållsrik och riktigt trevlig. Stor del av fredagen spenderades på bokmässan. Meningen var at jag skulle locka nya prenumeranter till Ikaros, men det gick ju kort sagt inget vidare. Övertygade inte en kotte. Annars var det kul att vara på mässan, träfade trevliga människor och fck lyssna på flera intressanta författarsamtal. Kom hem med en (ny) tygkasse full med tidskrifter och en och annan bok också. Men kunde inte låta bli att störas av hur otroligt och ogenerat kommersiell mässan var. Förutom förlag och föreningar fanns där bl.a. även optiker, möbelkedor och leksaksförsäljning. Och all mat till flygplatspris, typ semla och te för 9 euro. Den mest negativa upplevelsen var ändå Böle station. Hoppas jag aldrig behöver spendera extratid där igen. Svinkallt ute, svinkallt inne, ett ensamt litet uppvärmt avsides väntrum med en limsaautomat, för tidigt på plats, försenat tåg. I princip en Ärrä där en kan köpa t.ex. kaffe men ingenstans att sitta och dricka det - aj just, bänkarna i gången där det är så kallt att det kommer rök ur käften. Frös fortfarande när jag kom fram till Åbo, kröp ner under täcket med bok/tidskriftshög och mysiga katter.

Hela lördagen gick istället i karatens tecken, då vårt träningsläger inleddes. Sparktema! Tyvärr gjorde jag ett jätteonödigt misstag och skadade min ena fot, så det blev för min del ett endags-läger, men kul så länge det varade. På kvällen middag - kan nu rekommendera Woolsheds bönburgare - och pubbesök. Samtal om allt från hälsa och åldrande till spel och matematiska formler. Så som det blir när människor från vitt skilda områden umgås.

På söndag vilade jag mest, delvis pga foten, men gick framt kvällen igen på FBF:s filosoficafé. Den här gången med Helena Granström som talade om bl.a. teknologi och vår syn på människans relation till sin omvärld. Mycket tänkvärt och jag kom hem med många råddiga anteckningar. Nästa gång igen om två veckor, men då är jag antagligen på träningsläger igen.

Det med foten är speciellt irriterande då jag varit småförkyld de senaste två veckorna och därför redan missat träning, t.ex. inte sprungit alls. Nu, trots att förkylningen äntligen börjat ge efter, blir det ändå fortsatt träningspaus till följd av skadan. så frustrerande, då både lusten och energin finns! Hoppas nu ha både foten och hälsan i övrigt i skick, och de mest pressande skrivuppgifter undan före nästa träningsläger! Och byråkratin. För den här månaden. Hejaheja.

Publicerad 01.11.2017 kl. 17:05

Helgplaner - bokmässa och träningsläger

Har en händelserik helg framför mig.

Imorgon fredag blir det utfärd till Helsingfors för bokmässan. Syftet med resan är för min del egentligen att stå i monter och marknadsföra tidskriften Ikaros (är sedan ett par veckor med i redaktionsrådet men har inte bidragit med så mycket ännu. Känns bra att kanske kunna göra det såhär.) men hoppas förstås få tillfälle att se mig omkring och kolla in en del av programmet också.

Efter det följer karateläger här i Åbo, två träningar plus middag på lördag och en träning på söndag. Sparktema. Och jag har varit förkyld i snart två veckor. Är på bättringsvägen och tänkte nog delta, har yogat "försiktigt" (ashtangaträning. Hah!) och deltog i måndagens karate. Månne jag inte överlever helgen.

Om det ännu finns ork kvar efter träningarna avslutas söndagen kanske med filosoficafé igen, den här gången talar författaren, poeten och dramatikern Helena Granström. Verkar intressant men beror på orken på söndag.

Det är så irriterande att vara småsjuk men inte tillräckligt dålig för att orka hållas hemma. Har ju normalt med energi men vet att jag borde vila mera för att återhämta mig ordentligt. Svårt.

Publicerad 26.10.2017 kl. 16:16

Min inbillade råddiga granne

Senaste helg hade jag tvättstugan bokad. När jag gjorde bokningen såg jag ett meddelande om att någon glömt byk efter sig, både lakan och handdukar fanns uppräknade. Meddelandet var daterat två veckor tidigare. Tänkte för mig själv att "haha, det där kunde vara jag..." och sände en sympatiserande tanke till den okända granne som kunde tänkas vara min fellow råddare.

Återvände alltså till tvättstugan på lördag. Medan jag laddar maskinen dras min blick till något lysande pinkfärgat uppe på en hylla. Min handduk. Prydligt ihopvikt intill mina lakan. Och mina dynvar. Och flera handdukar... Förstås var de mina. Alltså ingen stor skada skedd, dessutom hade ju någon snäll granne riktigt vikt dem ordentligt (det var inte jag, de var vikta på "fel" led). Men fattar inte att jag aldrig märkte något (hur många lakan har jag egentligen?) och så är är jag fakiskt lite besviken över att jag alltså ändå inte har en fellow rådd-granne, gillade tanken på en sån.

Publicerad 23.10.2017 kl. 16:22

förkylningsflummiga #metoo-kommentarer

Är jobbigt förkyld och får ingenting vettigt gjort. Vilket i stort sett sammanfattar hela den här veckan.

Jag vill ännu kommentera några saker om #metoo-kampanjen som fortsatt under veckan, lika envist som min förkylning. Här följer alltså lite förkylningsflummiga kommentarer:

Mycket har hänt. Många slags reaktioner har väckts. En del får en att häpna, andra får en att återfå hoppet om mänskligheten.

Mest imponerande och irriterande samtidigt är hur otroligt många som orkar irritera sig på att "alla män blir smutskastade". Hur kan det att så många kvinnor öppnar sig  störa mera än vad vi öppnar oss om? Varför är det vi som ska visa hänsyn? Duktiga, snälla, tysta flickor som inte stör eller sårar. Om du är trött på att höra om det, hur jäkla trötta tror du då att vi är på att uppleva det?

Jag kom att tänka på en viss annan kampanj, som jag kritiserade i ett tidigare blogginlägg. Jag har nu funderat på skillnader mellan den "orangea" antivåldskampanjen (alltså där färgen orange plockades fram som något slags symbol på int. dagen mot våld mot kvinnor) och #meetoo-initiativet och en för mig avgörande skillnad är nog att #metoo initierades av kvinnor som själva blivit utsatta, som själva valt att uttala sig och som krävt tolkningsfreträde. Trots att vissa (jag också, först) enbart använde hashtagen istället för att berätta om sina erfarenheter tycker jag inte att den heller döljer ämnet eller fördunklar diskussionen. Att plocka fram orangea grejer en dag eller vecka i året för att just då "uppmärksamma" våld mot kvinnor... gör exakt vad? Ja har ofta under den kampanjen närmast haft en obekväm känsla av att utsatta kvinnor utnyttjas, används för någon annans syften utan att tillfrågas först. Medan den här mera spontant startade #metoorörelsen ju redan åtminstone får saker att röra på sig lite.

Många män har uttryckt förvåning men också stöd. Jag tycker det är trist hur fort och hårt de män kritiserats som "erkänt", som gått ut öppet med att ha betett sig svinigt. Jag tyker det är ett viktigt och strongt steg att gå ut och offentligt erkänna sina tidigare misstag, och onödigt mycket tid går åt till att debattera ifall de är värda beröm eller inte. I de fall som jag själv läst har det varit fråga om personer som ångrar sitt tidigare beteende och som jag ser det öppnar det åtminstone för någon slags diskussion i motsats till om alla bara höll käften. Nu syns och hörs också andra än inte-alla-män-männen. Bra så.

Nu ska jag börja röra mig hemåt. Sedan tänkte jag trotsa förkylningen och umgås med folk. Så länge jag orkar.

Publicerad 20.10.2017 kl. 17:26

#metoo

Min längsta bloggtext någonsin. Började skriva tidigare ikväll, tog paus (fatta att jag tog yogapaus.) och kom tillbaka. Några timmar och över 2000 ord senare har jag inte riktigt fattat var alla orden kom ifrån. Nå, här är den. Min #metoo-text. Du väljer själv om du läser.

 

Igår gjorde jag också en #meetoo-postning på facebook. Funderade på om jag borde skriva något mera, kommentera det med något eget, men gjorde det inte. Tänkte att jag borde skriva något hit i bloggen men gjorde inte det heller då jag kände att det här är något jag vill tänka igenom allt ordentligt först. Sent igår kväll satte jag ihop ett handskrivet utkast, och så snart jag gjort det bara visste jag, fick det liksom bekräftat att jo, visst måste jag skriva just om det här. Jag har ibland tidigare i bloggen  gjort halv-vaga referenser till saker som hänt tidigare men gjort valet att inte gå in på dem desto närmare. Men jag känner att det nu är dags att göra det, att släppa ut trollen i solskenet och kanske höra när åtminstone de minsta spricker, right? Inte tänka på ifall det är obekväm läsning för andra, eller på vilka det månne är som läser min blogg. I det här skedet vet alla vad hashtagen i rubriken står för, och valet att gå/inte gå in och läsa finns ju där.

Nedan följer alltså min text om vissa av mina upplevelser av trakasserier och annan skit. Utan hemskt mycket urval, men i något så när kronologisk ordning. Varför just de här historierna? Ärligt talat, jag vet inte. Jag började skriva och såhär blev det. Några fönster. Jag är inte stolt över allt, men det måste man kanske inte vara heller? Efter exemplen följer lite samlade tankar om hela #metoo-temat, och så vågar jag mig kanske till och med på ett tips eller fem.

Okej.

Del 1. Under gymnasietiden började jag leva ut min egen sexualitet, jag njöt av uppmärksamheten jag fick och tog för mig och strulade ofta till det på fyllan. Visst kan jag i efterhand tänka att det var synd att jag skulle vara en sån sucker efter bekräftelse, men något som jag egentligen tog mer skada av var omgivningens inställning, a.k.a. skitsnack. Det  provocerade helt enkelt många, inte minst unga män. Det "faktum" att jag sågs som "billig"/"lätt" blev så mångas ursäkt för att jävlas och förtrycka, och det höll i sig länge. En gång stod vid bardisken två för mig obekanta killar - som dock "visste" vem jag var - som började gå på om att jag skulle ta lite av den enas matportion så att "de får se då jag tar i mun". Just de här avsugningsreferenserna var speciellt vanliga, tillsammans med högljudda killgruppsskämt om hur jag "trodde jag var sexig". (Varför får inte en tjej "tro" att hon rär sexig?Exakt vad är problemet?) Något jag fick innerligt nog av var också gnället om att "börjar det inte vara vår tur nu?" och andra referenser till att jag ju varit med "alla andra" - som om det hade gjort mig skyldig någon någonting. Så fan.

Del 2. Under senare delen av gymnasiet inledde jag en ganska destruktiv on/off-relation som jag i efterhand lätt kan säga att jag var för naiv för. Jag tog för givet att det skulle vara som vi hade det, trots att jag ofta mådde dåligt av det. Det hängde ofta upp sig på sex, där t.ex. det ifall jag (som mindre erfaren) inte kände mig bekväm med något av honom förklarades med att jag inte var tillräckligt frigjord. Bristen på frigjordhet botades med varierande slag av onykterhet. Vi hade en ordentlig åldersskillnad och jag ville inte verka barnslig. I något skede insåg jag att jag inte haft sex nykter på... evigheter.

Del 3. Ännu under gymnasietiden: Jag fick ett brev, riktigt ett sånt skrivet på papper, i posten. Det anonyma brevet visade sig vara en åtta? eller nio? sidor lång sadistisk fantasi, maskinskriven på engelska. Texten gick i stort sett ut på en fantasi om att jag varit otrogen/med andra och så blev straffad på olika sätt av "jagpersonen", bl.a. ingick att bli pissad på och att bli knullad både av män, (med) föremål och av hundar. Trots den första chocken var det inte texten som var det värsta, den var såpass grov och samtidigt cheesy att jag inte ens kunde ta den på allvar och var antagligen kopierad rakt av från någon porrsida någonstans. Mer äckliga var alla tankar som följde på det att den som skrivit bad mig att "om jag var intresserad av mera"  lämna en gul lapp i dörren till min skola. Gymnasieentrén användes till anslag av alla sorter och till min egen vakioutrustning hörde länge att alltid, alltid ha ett block gula post-it notes i penalen. Visste inte vem som skrivit men förstod att det sannolikt var någon annan elev. Visade brevet för ett par vänner och vi tittade efter alla slag av ledtrådar men hittade inget. Det var en äcklig känsla att inte veta när eller om den som skrivit såg mig eller var/när jag kandske mötte personen, och jag ansträngde mig för att inte visa mitt illamående utåt just för att inte ge någon det nöjet. Det blev en jävligt tung teaterföreställning.

Del 4. Fortfarande samma tid. En gång följde jag med en typ hem från krogen och något som inletts som villigt och ömsesidigt övergick plötsligt i att han med våld gjorde något jag inte alls ville och som gjorde mig illa. (Ja, han visste) Tänker inte gå in på detaljer. För honom verkade det helt normalt och han skämtade bort det.

Del 5. Hade en killkompis jag umgicks med ganska mycket. Han var tillsammans med en gemensam vän. En gång skulle han och jag gå ut tillsammans. Efter att vi under kvällen både druckit och rökt på blev jag lite dålig och han tyckte att jag inte kan gå hem ensam. Följde med mig hem och utnyttjade situationen. Jag var såpass berusad att jag inte orkade göra motstånd mer än verbalt. Efteråt (berättade han ogenerat åt mig) hade han gått rakt hem till sin tjej och berättat åt henne om vad som hänt, men tyckt att "du ska inte vara arg på Eva, för hon ville faktiskt inte..." Självklart trodde hon inte på honom, vem skulle göra det i hennes sits? Blev två vänner fattigare, även om jag släms att erkänna att jag inte genast helt slutade umgås med honom (varför inte?).


Del 6. Sommaren efter gymnasiet blev jag överfallvåldtagen i samband med en festival. Jag valde att berätta öppet för mina närmare vänner, genast efter händelsen. Tänker här igen inte gå in på detaljer av hur det gick till, det har ingen att göra med, men på tiden efteråt. Det är knappast lätt att veta hur man ska "ta" nyheten om någon annans våldtäkt, men i mitt fall var det tyvärr så att en del inte riktigt kunde eller ville ta in det, och med vissa killkompisar förlorade jag praktiskt taget kontakten efter det här, de var så obekväma i/med mitt sällskap. Den första tiden efteråt var som att ha drabbats av något som smittar genom beröring. Ingen (som visste) satt närmare mig än en halvmeter, vänner (som visste) slutade kramas när vi sågs osv. Jag var inte beredd på hur hemskt mycket man kan sakna den där trygga, "normala" närheten till andra. Till slut tog jag upp det med de närmaste, då blev det bättre. Länge såg jag den här hädelsen som min första ller enda våldtäkt, senare har jag sett tillbaka på en del tidigare (nämnda) händelser och omvärderat dem.

Del 7. Långt efter att jag flyttat till Åbo polisanmälde jag för första gången någons trakasserier. Det var en herreman som tydligen tagit sig med bil till akademiområdet bara för att få runka åt någon just där. Det var efter elva på kvällen, jag var på väg hem och hade precis valt det av två vägalternativ som kändes tryggare. Fel val. Fast det var ju inte mitt fel. Polisen var helt super och det kändes bättre efter att ha talat med dem och blivit tagen på allvar. Det visade sig att samma typ också visat intresse för minderåriga flickor. Fy fan.

Del 8. Den här delen handlar samtidigt om de "minsta" sakerna jag kommer nämna här, men hör också till det svåraste att skriva om. Kanske för att jag hunnit till nutid, pågående tid, eller föpr att min hjärna envisas med att reagera med hänsyn. På träningsläger har de flesta på tjejsidan börjat ta en viss jargong för given. Alltså inte under träningarna men på fritiden. Och en viss grad av nästan obligatoriskt flirtande, speciellt om/efter att alkohol intagits. Själv har jag inte råkat ut för något riktigt illa, men nog hamnat i den känslomässiga konflikt som kommer av att någon "viktigare", högre upp, visar intresse för ens kropp och man börjar oroa sig för följderna av det. Jag är inte rädd att avbryta ller säga ifrån men hatar att sedan vara beredd på hur det ska påverka träningsrelationen. Och trött på att gång efter gång komma på mig själv med att (låtsas) acceptera både skämtnivåer och beteenden som jag inte i vanliga fall skulle. I januari det här året hölls det första träningslägret för bara kvinnor och efter det började det störa ännu mera, efter att ha fått vara en hel träningshelg utan något alls av den där skiten.  Tänk om det oftare kunde få vara så.

När jag började skriva om mina egna upplevelser häpnade jag själv över hur mycket som hänt under hemskt kort tid, inom ett par år då jag var mycket yngre än nu, före jag lämnat Jakobstad. Idag har jag funnit en viss trygghet i mig själv och trivs bra i min kropp, bättre än någonsin tror jag, men det har tagit både åldrande och aktivt jobb.

Några saker som varit viktiga steg på vägen för mig:

- Träning! Alltså ren fysisk träning. Inte (bara) för vad det gör åt sinnesfriden eller bara för att "bli starkare" eller "kunna försvara sig" utan att hitta något som är kul att göra och som på det sättet ger positiva kroppsupplevelser. Igen och igen och igen.

- Högre krav på mitt umgänge. Med det menar jag att umgås med personer som respekterar en, inser värdet i att ha dig som vän, som uppmuntrar en och som man känner sig trygg med. Igen: Positiva upplevelser av relationer. Igen och igen och igen.

- Att jag faktiskt har rätt att njuta av livet.

Ett problem för mig är att i nya relationer, speciellt förstås i eventuella kärleksrelationer, alltid känna den där osäkerheten om när och vad eller hur mycket jag kan eller borde berätta. Om jag inte berättar något alls kan det leda till onödiga missförstånd och dessutom till att jag känner mig ensam när jag är med den andra. Det här har jag inte hittat någon lösning på. Kanske jag bara borde hänvisa till bloggen? Här står ju annat gammalt också.

***

Det som startades nu, men något så till synes litet som en hashtag, var för mig och alldeles för många andra en viktig chans att först doppa tårna i vattnet, bara erkänna att "hej, något har hänt" och låta det vara där. Sedan känna efter en stund och kanske ändå berätta. Den där öppningen till att ta plats och berätta också om det obekväma, för varför skulle bara de hela och rena historierna få finnas?

Och precis som den där gången jag vände mig till polisen kanske känna en viss bekräftelse. Det var så här. Det hände. Jag finns här ännu.

En sista grej, som avslutning: Om ågon gjort sig illa har du självklart rätt att känna dig precis hur du känner dig, och att t.ex. förhålla dig till närhet eller sex hur du vill. Känns det skit så känns det skit. Men känns det (i något skede) bra så får det faktiskt också göra det. Men det var en grej som slog mig: Det finns en jargong om "förstörda" offer, om men för livet, den här bilden hårda överlevarkvinnan med skyddsmuren, helst för resten av livet. Men skulle det vara så att du känner lust, längtan, blir kåt helt enkelt, så är det alltså faktiskt jäkligt okej det också. Det betyder inte att dina upplevelser var mindre fel eller "inte så farliga", att dina minnen behöver ifrågasättas eller att det skulle vara något fel på dig. Du får njuta av både din egen kropp och andras - med respekt för varandra förstås. Och för sig själv.

Ta hand om dig.

Peace and out.

Publicerad 17.10.2017 kl. 22:45

Åbo bokmässa och Turun varjokirjamessut

Trött måndag efter heltrevlig helg i litteraturens tecken. Senaste helg var det alltså både Åbo bokmässa och Kirjakahvilas alternativa Turun Varjokirjamessut. Även på andra håll i Åbo hölls olika mindre events relaterade till någondera bokmässan. Jag hade tänkt delta i betydligt mera men deltagandet blev något mindre aktivt än planerat, har varit för trött helt enkelt.

Varjokirjamessut besöktes på lördag för att se Liv Strömquist! Hon talade ocskså på den stora bokmässan på söndag, men då det fanns så mycket annat program bestämde jag mig för att för säkerhets skull se henne på Kirjis. Intervjuaren var tydligt nervös men det blev ändå riktigt lyckat och om det inte varit för trängseln ade jag velat anteckna allt bra som Liv sade, där fanns nog många guldkorn. Kirjis kändes också som rätt miljö, inte minst efter Strömquist påmint om börjat sitt serietecknande i fanzine-form och insprerats av Riotgrrl-rörelsen och Kathleen Hannah - sittande i ett utrymme där det hållits fanzine-workshop samma helg. Jag imponerades också av Strömquists, om så ironiska, självmedvetenhet  och överraskades av hur jäkla trevlig hon faktiskt verkade vara. Det fick mig att gilla henne ännu mera.

Den "stora" bokmässan besöktes på söndag. Blev medbjuden av en vän som fått biljetter, men de visade sig gälla för bara ett besök så då valde vi söndag och gav oss iväg redan på förmiddagen. Först gick vi bara runt och tittade på alla utställare och vände och vred på böcker och tidskrifter. Fick låna hans tygkasse för min snabbt växande hög av fynd - en köpt bok och alltmöjligt gratis som jag plockade på mig. Som bonus fick vi också beundra en stor mängd cosplayers. Är inte helt säker på hur cosplaying relaterar till bokmässan, men på söndagen hölls tävling för bästa outfit och vissa var faktiskt ganska imponerande.

I mässcentret hölls samma helg också mat- och vinmässa som man fick tillträde till med sama biljett så som följande traskade vi runt där och provsmakade allt. Köpte lite av den godaste fudge jag någonsin ätit - utanför England.

Efter det återvände vi till bokmässan för att se mer av progammet men var nog lite för trötta för et så det blev ändå lite sporadiskt. Till det intressantare av vad vi såg var ett samtal med Rauno Lahtinen (han som står bakom Turun puretut talot-böckerna) plus översättaren av hans senaste bok om Åbos historia (Den behöver nog skaffas i något skede) och en presentation av (några ur) gruppen bakom en nyutkommen bok vid namn Kirjeitä tulevaisuudesta – ääniä maapallon säilymisestä. Presentationen hade npg krävt mer tid men projektet verkade intressant. Under ledning av filosofen Antti Salminen har personer från olika länder (Bl.a. Finland, Indien, Brasilien) och med vitt skilda bakgrunder brevväxlat med varandra om bl.a. följder av den globala uppvärmningen och möjligheter till ny[a], minre förstörande livsstil[ar]. Dessa dialoger presenteras i boken i sina ursprungliga former utan hemskt mycket ställningstagande. Lät hemskt intressant hur som helst, och hamnar nog på min att-läsa-lista.

Vi missade säkert massor av intressant program, men som sagt saknades energin. Bl.a. hade jag gärna sett Kari J. Kettula på Varjokirjamessut. Kettula är inte bara tidigare Kirjis-aktivist utan har även i tiderna stått bakom grundandet av Åbo bokmässa. De första bokmässorna hölls i Brinkala, alltså kring Kirjis, för att sedan förstoras och börja hållas i mässcentret. Sedan starten har mycket förändrats och bokmässan kritiseras från vissa håll för att ha blivit onödigt kommersiell, med större fokus på bokförsäljning än på litteraturen i sig. Men just då var jag alltså på den "stora" bokmässan och missade därför. Kändes lite ironiskt.

En givande helg och en litteraturhög rikare. Igår började jag läsa Erik Wahlströms Gud som jag fick igår i utbyte mot ett enkätsvar om finlandssvensk litteratur.

Publicerad 09.10.2017 kl. 16:36

Hur mår den finländska demokratin?

I går gick jag på diskussionstillfället Hur mår den finska demokratin?, arrangerat av FBF med anledning av den finländska demokratins 100-årsjubileum. Eventet hölls i en sal på Koulu, och inleddes med korta föredrag av tre inbjudna talare, vilket sedan precis som på filosoficaféerna följes av öppen diskussion. Talare var historikern Johanna Wassholm, statsvetaren Henrik Serup Christensen och filosofen Hugo Strandberg.

Föredragen inleddes av Wassholm, som talade om vår (Finlands) demokrati ur ett historiskt perspektiv och om hur den inte alls alltid varit något självklart eller ens nödvändigtvis setts som eftersträvansvärd. Hon påpekade att vår nyvunna demokrati den första tiden efter självständigheten ifrågasattes både i vänster- och högerpressen.

Serup Christensen höll kvällens mest provocerande föredrag, där han inledde med att nämna problem med den representativa demokrati vi har idag (bl.a. en ökad känsla hos medborgarna av att inte kunna påverka och allt mer strategi i politiken), för att sedan presentera alternativ - här nämndes direkt demokrati eller val genom lotteri. Tanken på val genom lotteri kan först verka absurd, men det ligger en del bakom idén, bl.a. att viktiga beslut inte skulle bindas av partipositioner, att folket antagligen skulle representeras mera jämlikt och att risken att bli "vald" (lottad) skulle tvinga alla att verkligen försöka sätta sig in i dagens politiska problem.

Strandberg talade om vår formella (representativa) demokrati har utvecklats med utgångspunkt i upplysningen, kapitalismen och partipolitiken. Han påpekade att den formella demokratin inte är demokrati utan ett verktyg för den, och att den dagen man ser demokratin som något uppnått och färdigt, då har man problem. En (annan) intressant point som Strandberg gjorde var att den offentliga politiska debatten allt mer kommit att bli en fråga om att locka till sig läsare och få reklamintäkter, vilket i hög grad påverkar vilka frågor som över huvud taget diskuteras. Idag är det också allt ovanligare med djuplodande analytiska politiska texter medan provocerande krönikörer genererar "klick" av läsare.

Det var kanske inte helt förvånande att Christensen fick många kommentarer och frågor av publiken, trots att talarnas ämnen överlappade varandra. Någon undrade ifall folk faktiskt kan väntas vara motiverade att sätta sig in i aktuella frågor tillräckligt, på vilket Strandberg replikerade att det ju är ett problem vi har också idag, och där håller jag med. Under vår senaste regering har pinsamt många exempel förekommit där oinsatta personer valt att ignorera den information som funnits till förfogande och velat fatta beslut rakt emot rekommendationer av kunniga. Då frågan kom upp ifall slumpmässigt framlottade personer faktiskt kan anses vara lämpade för beslutsfattande påpekades (minns inte av vilken talare) att frågan om vem som anses lämpad alltid förekommit, och att under historiens gång t.ex. "kvinnor, slavar eller personer under 30" ansetts icke-lämpade.

Jag kan inte referera hela diskussionen här, men kan rekommendera FBFs (Folkets bildningsförbund) diskussionskvällar och filosoficaféer, det brukar alltid bli intressant. Filosoficaféerna hålls på söndagar, mer info hittar man t.ex genom att söka på facebook.

 

 

Publicerad 05.10.2017 kl. 16:11

Söker träningsbloggar

För ett litet tag sedan fyllde jag i Sevendays lista om bloggar och bloggande, och nämnde där att en bloggkategori jag saknar är tränings- och hälsobloggar , men med mindre ensidig fitness-inriktning och mindre "samarbeten"/sponsorering. Tanken slog ju mig sedan att hej, jag kan ju själv söka efter bloggar att gilla och följa. Och jag har börjat söka inspirerande träningsbloggar men var ju jättesvårt att hitta några jag gillar.

Så... nu ser jag om min egen blogg kan vara till hjälp. Du som läser det här: Följer du träningsbloggar? Har du kanske någon inspirerande favorit som du kan tipsa om? Jag är jättetacksam för alla tips, det behöver för min del inte vara just kampsport- och yogamänniskors bloggar utan annan träning går också. Möjligast lite reklam är ett plus.

Kanske jag sedan en dag kan sammanställa min egen lista med träningsbloggtips här!

Tack på förhand!

Publicerad 24.09.2017 kl. 21:44

Reklam - vi ger en introkurs i karate!

Gör helt fräckt reklam för oss här - Åbo-bor: kom och träna karate med Abo KDS! Årets introduktionskurs inleds den 9.10. Förhandsanmälan via svenska Arbis i Åbo senast 1.10, begränsade platser så fundera inte för länge. Yours truly fungerar som en av lärarna, så du behäver inte oroa dig över det helller. (De andra är också jättetrevliga.)

Publicerad 24.09.2017 kl. 21:27

Reflektioner kring kroppen, att bli äldre och om (o)synlighet

I dag har jag en helt överjävlig mensvärk. Önskar den hade börjat innan jag begav mig hemifrån, då hade jag stannat hemma. Just nu är jag jävligt trött på mens överhuvudtaget, för det känns ju så onödigt också, Jag är 38 år gammal och har inga barn, alla mina oräkneliga menstruationer hittills har varit onödiga äggceller som jag lika gärna bara hade kunnat t.ex. donera istället. Just idag är mina äggstockar speciellt billiga, men har också förstått att jag passerat åldern för när man får donera ägg så skiter väl i det då. Nu ska ett till av äggcellsjävlarna alltså ut ur kroppen och som tack får jag  magvärk, migrän, trötthet, frossa och skithumör.

Jag hade redan tidigare bestämt att jag idag vill skriva om kropp, reflektioner kring min kropp och att trivas i den - eller inte göra det.

Nu är det ganska exakt 1 1/2 år tills jag fyller 40. I sig tycker jag inte att hela "fylla 40" borde vara en så stor grej, men samtidigt är det ju det. Eller görs till det. Jag vet att det inte är fråga om någon plötslig dramatisk förändring utan att vi alla utvecklas hela livet. Men ändå. Det finns mycket jag är nöjd med idag, då det kommer till min egen kropp, men det finns förstås också dagar då man bara inte kan låta bli att jämföra och bara ser skillnaderna, förändringarna.

Ibland kan jag inte sluta gräma mig över att tidigare "fördelar" som ögon, bröst och rumpa alla blivit tröttare och hängigare. Cirka en dryg vecka i månaden (veckan fre mens) lever brösten och rumpan upp lite och börjar påminna om sina tidigare själva och jag kan inte låta bli att bli lite glad över det. Tyvärr är ögonen (ögonlocken) under precis samma period istället extratunga och dessutom migränpåverkade. Till ögonens fördel - jämfört med de andra två nämnda delarna - hör igen bland annat det att istället det de varken utsätts för finnar eller täcks helt av hudbristningar.

I stort sett trivs jag bättre i min kropp idag än jag gjorde i 20-årsåldern. Om vissa delar trilskas så trivs jag ändå bättre i helheten. Jag är starkare, smidigare och har fått bättre hållning. Och jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp när den säger ifrån - för det gör den.

Ansiktet förhåller jag mig ändå mera dubbelt till, å ena sidan finns den där nya "tröttheten" jag ser på alla bilder av mig, i det där ansiktet jag inte alltid ens käner igen (på foto) och bara för ett par dagar sedan insåg jag plötsligt att jag fått början till permanenta bekymmersrynkor mellan ögonbrynen, tack för det. Fast å andra sidan en annan grad av uttrycksfullhet - idag kan jag med pyttesmå skillnader i mimik uttrycka allt från glädje, förvåning, medlidande, irritation, vänlighet, retsamhet, whatever - det är lite som att ett kommunikationsinstrument fått flera strängar. Kul bara man lär sig använda det. Diskret 35plus-flirt är en sann sport. På bilder från 20-årsåldern ser jag visserligen osliten men ofta också hemskt osäker ut. Varför är det snyggare?

Hela den här utseendefrågan är ju lite känslig och man kan alltid fråga sig vem som har rätt att gnälla, hur normativ får man vara och ändå missnöjd eller obekväm? Helst skulle jag allti vilja skriva positivt och uppmuntrande, men hur ärligt är det om det inte är hur det känns inuti? Just nu är det den där förändringen jag hänger upp mig på. Skillnaden, hur det är "nu" jämfört med "förr". Både min egen upplevelse av den och de budskap jag får utifrån.

Jag har svårt att vänja mig vid den nya osynligheten som redan blir allt mer verklig med åren. Jag skulle inte för en dag vilja ha tillbaka den uppmärksamhet som jag (min kropp) fick kring 20, men samtidigt känns det konstigt att gå in i den där osynligheten tillsammans med andra i min ålder, att det ska vara så självklart att vi slutar "finnas". De är jätteskönt att få känna mig tryggare ute bland folk och mera respekterad samtidigt, det är inte den där obehagliga objektifieringen i sig som jag saknar. Och jag vet att det inte bara handlar om förändringar i mig själv (mitt utseende) utan att det säkert också hänger ihop med att (nyktra) människor helt enkelt inte vågar säga/göra vad som helst åt en kvinna de uppfattar som "vuxen". Och det är ju bra - för mig. (Ännu bättre vore det förstås om även 20-åringar skulle respekteras) Men samtidigt märker man ju när något som funnits där försvinner, hur jag inte uppmärksammas, hur jag försvinner i omgivningens ögon. Det är kusligt.

"Jag" försvinner också ur den bildvärld som omger mig. Hur mycket reklamvärlden än försöker kompensera för de sen-tonåringar de låter föreställa vuxna genom att börja erbjuda annonser med pigga seniorer i något försök att vara normbrytande, så tar det inte bort osynligheten: Mellan deras "unga vuxna" och deras "gamla" finns närmare 40 år av kvinnlig osynlighet. Kvinnan som varken är ung eller gammal behövs inte för att sälja saker åt kvinnor i sin egen ålder. Visst finns det undantag. Men det vore ju trevligt att se modeller över 20 utan att de uttryckligen ska föreställa Mogen Kvinna (i motsats till Ung Kvinna) utan bara skulle vara... kvinna? En gång räknade jag, hur många kvinnor i min egen ålder (plus-minus fem år) jag såg på bild i stadsbilden omkring mig, kollade alltså både på skyltfönster och reklamslyltar mellan mitt hem i Portsa och mitt mål i akademiområdet. Först låg resultatet länge på siffran en (Reklam för Cambridgedieten), sedan slutade det väl på två (reklam för ett försäkringsbolag). Sällan blivit så glad av att se valreklamer som jag blev den dagen - så många bilde på vuxna kvinnor - som dessutom vill något.

Jag hade egentligen tänkt (och ska göra det) skriva om träning i ett skilt inlägg, men vill ändå ta ett träningselaterat exempel: Ännu för några år sedan brukade jag alltid möta en av två följande reaktioner av personer som hörde att jag tränar karate: Antingen "Hur länge då? Tävlar du?" eller bara "jaha, höhö, har du svart bälte då?" Ingen väntade sig det ett ja på den senare frågan och det har just därför sedan 2013 känts speciellt bra att få ge just det svaret. Men. För inte så länge sedan var det något som förändrades. Nu får jag oftast frågan "Jaha, vilken ålder tränar du?". De som frågar utgår alltså helt självklart från att jag inte utövar utan lär ut, och helst tydligen juniorer. För mig personligen är tanken skrattretande att någon skulle lära ut utan att själv utöva men det är kanske en detalj här. Det som jag hänger upp mig på är ju hur någon som inte känner mig, som aldrig sett mig träna, kan vara så säker på att jag "coachar" at hen inte ens bryr sig om att fråga de där andra sakerna först. När blev jag någon som i andras ögon ser ut att vara "past my peak"? Det gör ont att möta den reaktionen. Och jag önskar att det bara hänt en gång.

Vart vill jag komma med det här? Just för att jag allt oftare känner pressen utifrån att jag borde vara missnöjd med mig själv och min kropp, varje gång jag får vinkar om att jag borde varvat ner eller om hur helt normalt åldrande borde ge mig komplex, vill jag sätta ner foten. Jag vet att jag inte är tvungen att ta till mig den skiten men att göra motstånd fungerar ju bara så länge jag är helt medveten om det, så snart jag slutar tänka efter översköljs jag av budskapet att det ju faktiskt håller på att bli något fel på mig. Att jag borde sluta kräva uppmärksamhet eller anstränga mig mer för att sluta åldras. Inte genom att klä mig som en tonåring, för guds skull, men lite diskret försöka stoppa själva åldrandet. Genom krämer, behandlingar, träning, dieter, allt som går att köpa för dyra pengar.

Jag vill hellre ha tillbaka erkännandet av min egen kropp för vad den är - en fullt normal, sund vuxen kropp. Kan jag få det, tack.

 

Publicerad 18.09.2017 kl. 16:01

38, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer