Yogaveckan - om att återfinna sunda träningsrutiner

Efter en träningspaus som sträckte sig över en stor del av senvåren är det så skönt att hitta tillbaka till sin egen kropp igen. Alltså träningen. Visserligen fick jag inte alls allt det klart som jag tänkt under maj utan det har envist hängt med långt in i juni men jag orkade inte vänta längre. (Förklaring: jag hade alltså satt i stort sett allt annat "på hyllan" för att hlt koncentrera mig på att bli klar från ÅA...)

Löpningen har jag inte riktigt återfunnit ännu, men karaten känns bättre än på längre och sommarens parkyogor har inletts!

Den här veckan blir det speciellt mycket yoga. Igår (tisdag) var jag första gången med på den utomhusyoga som nu erbjuds vid bangårdsgatan, idag deltog jag i International Yoga Day-evenemanget i sporthallen i Kuppis och imorgon blir det igen den "vanliga" parkyogan i Kuppisparken. Följt av sista karaten innan salen stänger för sommaruppehåll. I fortsättningen alltså parken för det också.

Har hunnit med att ha några intressantare yogaupplevelser redan. Förra torsdagen blev parkyogan inställd pga regn men så sent att vi var flera som helt missat meddelandet. Då vi ändå samlats i parken kändes det ju synd att inte yoga (det regnade inte just då) och så gick en annan deltagare med på att dra en improviserad timme. Och det blev helt lyckat, var riktigt trevligt och jag fick göra ashtanga för första gången på ett tag.

Också gårdagens uteyoga var lite speciell. I början frågade instruktören om det var någon som inte var ok med att hon rör en (assisterar) och jag tänkte nu inte mera på det. ...Före sawasanan i slutet, som jag är van vid att ingen annan "lägger sig i". Jag blev (tyst) uppmuntrad att slappna av mera i armarna, fick stöd under dem så de kunde vila ordentligt (min högra arm kan sedan en olycka 2003 inte sträckas helt rak). Sedan gav hon press typ på axlarna, rörde lite i nacken - vilket först kändes konstigt men sedan visade sig vara jätteavkopplande - och masserade öronen (!) och pannan lite. Häpet superavslappnad stördes jag inte längre av varken trafikens brus eller gräsmattans myror som traskade över mina armar. Wow.

Efte min träningspaus har jag insett en sak: Jag behövde verkligen det avbrottet. Träningen hade blivit för viktig för mig. Viktig utan att jag ändå riktigt kunde njuta av den. Speciellt förra året, då andra saker i mitt liv inte fungerade. Träning kan vara ett bra utlopp när man är stressad eller annars mår dåligt men det svänger då lätt över mot överkompensering istället. Och min prestationsångest tog över den alldeles för ofta också i min träning. Jag tävlade mot mig själv till och med i yogan. Jag behövde känna att livet går vidare också om jag inte tränar på ett tag. Och det gör det ju.

Nu känns det roligt att träna (och yoga), men jag påminner mig själv om att vara aktsam och inte låta det gå till överdrift igen. Inte försöka föra träningsdagbok på nätet igen. Glömma resultaten och ha kul.

Namaste på er.

igår kl. 18:38

Last dance with TVO

I går hölls sista keikkakvällen på TVO i varje fall för just nu och vid deras senaste adress på hampspinnaregatan. Det var en trevlig kväll med samhällskritik på tre språk och krantömning i baren men också så jäkla sorgligt. Utbudet av konsertlokaler i Åbo börjar vara i minimalaste laget, inte minst för lite heller alternativ musik. Och då menar jag inte lokaler med huvudsakligen annan verksamhet som ibland tar in liveframträdanden i sitt program. Inte heller enskilda dyra evenemang vid Logomo eller på gamla stortorget, utan speciellt de där ställena som folk inom en viss scen faktiskt kan ta till sig och känna sig hemma på. Det har alltid känts tryggt för mig att gå till TVO, också ensam ifall jag inte fått vänner intresserade av samma spelning. Inget har heller kostat mer än nödvändigt. Å andra sidan har de nu kämpat med ekonomiska problem.

Hoppas på en snar återfödelse någonstans, men det ser ju inte precis lovande ut just nu. Flera ställen har stängt den senaste tiden Åbos rockliv behöver en ny keikkalokal!

Måste ju ta en bild av TVO i sommarnatten då jag begav mig hemåt efter gårdagens avslutningsfest.

10.06.2019 kl. 16:45

Hur man gör mig sur under spelningar

Var på bandkväll i fredags. Helt bra musik och annars trevligt men två saker irriterade helt fantastiskt - och båda gjordes av samma person. Här kommer alltså en rant om keikka-allergier, eller hur man effektivt gör mig sur på en spelning:

1. Ett favorit-hatobjekt för mig på (mindre) konserter är bandflickvänner som måste låtsas gilla musiken jäääättemycket och demonstera det genom att dansa längst fram till ett visst antal låtar MEN också däremellan störa andras upplevelse genom att ropa/prata över låtarna med sina vänner eller annars föra (orelaterat) oljud. Om du gillar dem på riktigt - förstör då inte andras uplevelse av dem. Och samma gäller för den delen också om du egentligen inte gillar bandet - kanske räkna med att resten av publiken ändå gör det? Vänligen respektera det. Vi kom dit för att höra bandet, inte för att se hur troget du låtsas digga din killes band.

2. För mig brukar konserter (små spelningar) oftast vara safe spaces. Alltså jag brukar få vara ifred och det känns oftast tryggt för mig att gå och se något band också utan egna vänner med som sällskap. Kanske någon kommer fram och pratar men om jag inte är desto mer intresserad brukar det (med få undantag) alltid respekteras.

Nå, i fredags skulle den här ena tjejen (som alltså innan det även varit engagerad i aktiviteten ovan), en person som jag  aldrig sett förut och än mindre talat med, absolut ha mig med och dansa framme vid scenen. Första gången hon frågade tackade jag lite förvånat men bestämt nej. Hon började då gnälla om ifall jag inte gillar bandet elller varför jag inte vill och t.o.m. började dra i mig för att få mig med och jag höll på att bli riktigt arg innan hon gav sig. De märkte hon och låtsades be om ursäkt men kom sedan trots det under spelningens gång tillbaka tre (3) gånger till! Trots att jag svarade rakt och bestämt NEJ. Igen och igen. "Jag kommer sedan tillbaka och frågar" och "nu är det sista chansen då det är sista låten". Försökte dessutom förklara sig med att hon tyckte jag såg så bra ut. Komplimanger för mitt utseende spelar ingen jäkla roll om du inte kan respektera mig.

Inte ok. Och att som kvinna bete sig på det sättet är inte alls bättre än om en man gör samma sak. Hur länge hade månne en man hade fått hållas om han på samma sätt envisats och ännu försökt fysiskt pressa? Knaooast hemskt länge, tror jag. Någon kan tycka att jag överdriver nu, men som vi funderade med en av mina vänner efteråt: Hennes beteende var extraprovocerande just för att man skulle förvänta sig av en annan kvinna att hon vet bättre, var mera medveten. Jag blir speciellt provocerad om någon jag aldrig sett förut rör mig utan mitt medgivande, som hon gjorde nu, drar eller pressar. Men också av personer som inte låtsas förstå att nej är nej är nej.

I min bok ser det ut så här: Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte respekterar andra kvinnors fysiska integritet.

Nu blev min upplevelse av det bandet inte lite påverkad av att jag hela tiden stod och var beredd på konflikt. Hur mycket minns jag av just det bandet? Hemskt lite, just därför.

 

19.05.2019 kl. 17:38

Den lilla missen som kanske stjälper allt

Voj piss och skit och gröna ärter, som en viss tidigare kämppis till mig skulle ha sagt. Vad nu, då?

Jo: Under den här paniska sista-minuten-stressen som jag ägnat mig åt de två senaste månaderna missade jag en liten detalj: Att kräva att min biämnesuppsats skulle returneras till mig (från handledaren, för sista korrektioner) i tid för att kunna skickas till språkgranskning senast den 3.5. Tänkte inte ens på att den skulle behöva språkgranskas. Om de inte går med på något slags undantag får jag inte ut min examen i vår oavsett hur hårt jag jobbar med att få allt annat klart.

Och om jag ändå inte får ut examen är det ju just lagom motiverande att försöka pressa fram prestationer såhär inom maj månad trots att terminen pågår till sista juli. Har redan tvingat mig själv att tillfälligt offra nattsömn, vettiga matvanor, träning och skötsel av mitt eget hem för at få igenom det här. Fan också.

Fanfanfanfanfan.

Bara det.

17.05.2019 kl. 17:41

Kläderkläderkläder

Jag har igen funderat mycket på kläder den sista tiden, eller egentligen klädkonsumtion. Det var mycket tal om saken i vintras (då t.ex. det återbrukade plagget blev valt till årets julklapp) men ett par händelser nyligen har påmint mig om ämnet.

För en dryg vecka sedan gick jag på ett klädbytarevent. Fenomenet klädbyte är säkert bekant för många redan, men tanken är alltså att ta med sig ett antal hela och snygga plagg som man ger bort och i utbyte fritt får välja något åt sig själv bland det som andra hämtat. Sällan något krav på exakt matchning i t.ex. antalet plagg som man tar och ger utan helt efter eget samvete. Det som blir över doneras. Och visst är det kul, jag gillar verkligen idén. Dessutom gjorde jag flera fynd samtidigt som jag fick bli av med en del av de där plaggen som ändå "skulle bort".

Ändå blev jag lite beklämd. Redan när jag kom till eventet had de fått in hela högar, för att inte säga berg med kläder. Den som ville fynda något nytt fick sedan gräva i brgen av oönskade plagg. Arrangörerna fick in så mycket kläder att de följande dag meddelade att alla är välkomna in på en till dag av klädfyndande - men då utan att ta med något eget hemifrån i utbyte. För de hade fått in så mycket. Kvar fanns högar och åter högar av plagg.

I söndags deltog jag för andra gången i Skärgårdsbarens jättetrevliga loppisevent, som försäljare. Det hölls för andra gången och vi var kanske lite färre försäljare men föera besökare än förra gången - bra så. Och det var lyckat igen - chill stämning, mat och öl, DJs som spelade. Nice. Men också där blev jag på något sätt bara knäckt av alla dessa lass av kläder. Alltså en del försäljare hade tagit med sig flera stora Ikea-kassar proppfulla med kläderkläderkläder som bara låg i hög efter hög eftr hög, på borden, på stolar, på golvet... Svårt att alls se enskilda plagg utan att uttryckligen gräva. Och att sedan se dem packa ihop 90% av dem igen efteråt för att ta allt det osålda tillbaka hem igen...

Hur mycket överloppskläder har folk egentligen? Hur kommer någon ens på tanken att skaffa sig sådana ofantliga mänder med kläder? Och alla dessa små udda, opraktiska statementplagg som är så trend- eller säsongsspecifika att de aldrig blir köpta för återanvändning av någon annan. För att de bara hörde ihop med just den där ena kortvariga klädtrenden som var just då. Som redan varit.

Inte det att jag skulle se ner på mode- eller designintresse, och jag vet att allta trender inte är dåliga trender. Men jag börjar bli illamående av vår gränslösa, ohållbara och okritiska konsumtion. Och jag älskar loppis-skattjakt men hela den här "jag kan ändå föra till loppis sedan om det inte blir använt" -inställningen börjar nå absurda proportioner.

Loppis och vintage är inte automatiskt miljövänligt i sig bara för att just du eller just jag inte köpt det där plagget som splitternytt. Vi behöver köpa mindre. Punkt.

07.05.2019 kl. 16:25

Första maj och graduinlämning

Herregud, maj... Som någon annan sa, om januari är årets längsta månad så är april istället utan tvekan den kortaste. Så otroligt mycket som skulle hinnas med på så lite tid. Men det har varit kul också.

Min maj månad inleds med en inskickad gradu. Ja, den är färdig. Inte perfekt, men färdig. Äntligenäntligenäntligen.

Eller egentligen inleddes ju maj månad med en demonstration. Eftersom hela Valborgsmässoafton tillbringades i stillhet framför datorn (avhandlingen skickades in efter 01 på natten) var jag i god form att gå med i första maj-tåget med andra vänstersinnade. Riktigt trevligt var det också, solen sken, hade trevligt sällskap och fick god brunch i magen på Kirjis efteråt. 

Idag försöker jag återvända till verkligheten och allt som måste göras och avslutas under denna månad. Började bra med att jag gick hemifrån med en reservcykelnyckel istället för  min nyckelknippa med hemnyckel och Arken-hidnyckel. Där slösade jag både tid och pengar, fick cykla hem igen och ringa efter fatighetsservice som tar 20 euro för dörröppning.

Valborgsmässo"helgen" mitt i veckan råddar om ordentligt i hjärnan, det känns som måndag idag men i verkligheten är det fredag imorgon. Och det just när man borde komma igång med saker igen. Är fortfarande helt trött och ofokuserad.

Men. Min gradu är inskickad för granskning. Det är ju alltid något.

02.05.2019 kl. 16:26

Valrysaren

Det blev ingen vild valvaka för mig igår (hjälp, minns ännu hur bakfull jag var dagen efter kommunalvaldagen för två år sedan. Pinsamt...) utan valvakade ensam framför datorn. Och vilken rysare!

Å ena sidan:
- Båda vänstern, de gröna och socialdemokraterna gick framåt och tog flera nya mandat. Superfint!
- Flera av dessa nya mandat togs av helt nya kandidater, och riktigt lovande sådana.
- Ordentlig nedgång för centern. Det var önskat och lite väntat men var nog inte beredd på riktigt hur illa det skulle gå för dem.
- Blå framtid åkte ut helt! Underbart!
- I jämförelse med förra valet fick persuna trots allt bara ett mandat till. Deras "seger" var lika mycket frga om att det inte gick jättebra för något av de största partierna. De klarade sig bra i den jämförelsen.

Men å andra sidan:
- Persuna blev näst störta parti, i praktiken stod det i slutet helt jämnt mellan SDP, samlingspartiet och sannfinländarna. Mellan SDP och Sannf. skiljde det bara 6813 röster!
- Jag förstår att många kännt sig besvikna på centern efter allt vår senaste regering gjort. Men hallå, vissa andra partier fanns också i den regeringen!
- Flera personer som jag gärna sett i riksdagen lämnade nu utanför, vissa med knapp marginal. Både bland dem som redan suttit en period eller två, och bland nya, lovande kandidater. I början av rösträkningen såg Åbo-grönas Ilvessalo ut att komma in, men de gröna fick sedan bara in en från Åbo. Bland sådana som redan suttit var det ledsamt att bl.a. grönas Touko Aalto och Ozan Yanar eller vänsterns Silvia Modig förlorade sina platser.

Trots att jag börjar bli innerligt trött på hela termen polarisering får man väl senast nu konstatera att valresultatet avspeglar en ökad sådan. Jag är inte ett spår avundsjuk på dem som nu ska försöka bilda en regering av den splittrade samling invalda som detta rekordjämna val förde med sig. Det finns ingen möjlighet till en majoritetsregering men vilka är beredda att kompromissa och hur mycket? Jag hoppas på en regering som står för förändring i förhållande till all skada den förra gjorde, och som inte får mig att skämmas äver att vara finländare.

Skönt ändå att valet är över nu. Dags att få vidare från tal till handling, alltså.

15.04.2019 kl. 20:14

Prestera mera

Här uppdateras det inte särskilt tätt trots att jag många gånger tänkt skriva. Vi lever i intressanta (val-)tider och jag har den senaste tiden deltagit i flera kul och spännande events om vilka jag efteråt tänkt att "det här måste jag blogga om!". Men vad har jag gjort då?

Alltså frustrationen över att ha många intressanta saker på gång samtidigt men också alldeles för lite tid. Ska gå tre kurser de närmaste 1 1/2 månaderna och samtidigt göra sista korrektionerna på gradun (det visade sig vara betydligt mera än jag trodde) och biämnesuppsatsen. Alla tre kurserna jag går är på olika sätt intressanta (konstvet om arkitekturen i Åbo, musikvet om musiketnologi och etnologi om "kultur och teknologi") och överlappar dessutom varandra lite. Mycket om industrialisering och urbanisering och reaktioner på det.

Jag skulle helst riktigt sätta mig in i dem ordentligt istället för att, som nu, bara efter bästa förmåga schemalägga allt och göra klart. Samtidigt hoppas på att planerna håller och att allt går igenom utan att jag kör helt slut på mig själv. Jag är ärligt talat lite orolig just för att jag så nyligen hade en "sämre" period. Just därför känns det lite onödigt spännande att nu köra på i över normal takt och bara hoppas på det bästa, hela tiden akta sig för att fördjupa sig för mycket i något intressant som inte är nödvändigt.

Dessutom har all träning blivit lidande.

Men jag är inte dödsstressad ännu, ligger ite efter med några deadlines (ännu) och tänker het enkelt köra med långa dagar i Gula Huset.

Wish me luck!

 

11.04.2019 kl. 19:14

Efter regnet

Det sägs att "you don't know what you've got until it's gone", men egentligen fungerar det andra vägen om också. Jag har den senaste tiden ofta tänkt på hur ofta jag inte förstått hur dåligt jag mått förrän jag efteråt sett tillbaka, piggare och tryggare, och konstaterat att huj fan, det där var ingen vidare period... Och jag tänker också att det kanske kan vara bättre så ibland, att man förstår först sedan när man mår bättre och orkar "ta" det. Å andra sidan kunde det säkert minska steget att söka hjälp om man fattade i tid. Hmm...

Jag kan ju nu i efterhand t.ex. lätt se att förra året, särskilt våren, var en till av de där riktiga skitperioderna. Vet inte om jag riktigt vill kalla det depresseion men något åt det hållet ändå. Trots att jag även då, medan det ännu pågick, kunde vara ordentligt frustrerad på alla småsaker som inte fungerade var det först i höstas jag insåg att det var en hel period som varit skit och inte "bara" alla de där skilda sakerna. Att de var symptom på skiten snarare än orsaker till den.

Just nu har jag en riktigt okej period sådär med tanke på hur jag mår, kanske till och med bra. Samtidigt känns det ibland jävligt tungt med allt som måste fixas och återställas så här i efterhand, alltså sådant som inte skötts ordentligt då jag mått dåligt och därför ligger på hög och väntar nu istället. Trots att jag mår bra nu kan det ibland vara utmanande att ta i tu med allt, att så att säga hela tiden ändå stå lite på minus på grund av tidigare problem. Försenade uppgifter och obetalda skulder och ostädat hemma och allt fanskap.

Just nu njuter jag ändå av vad som verkar vara en bra och produktiv period. Gradun blev inskickad för (förhoppningsvis) sista gången, biämnesuppsatsen hos handledaren för sista genomgång innan "riktigt" inskick, 365-konstprojektet flyter på helt bra och jag ligger bara cirka en månad efter med mina planer för vårterminen i stort. Har också börjat få bättre ordning hemma även om det är lånt från perfekt ännu.

Inte helt i önskad takt alltså, men framåt, framåt.

27.03.2019 kl. 18:21

365-utmaningen nu på facebook

Infopost, eftrsom jag lovade: Mitt 365-konstprojekt bilder hittas nu på facebook, här. Hittills går det bra och känns kul, förutom att försöka scanna blyertsteckningar. Oh, well.

6/365. Hands

16/365. Sysselsättande åtgärder.

18/365. Memories.

19.03.2019 kl. 20:49

Saker jag gillar på K: Klimatstrejk och krokiteckning

Först av allt: Idag är jag så glad och stolt över alla massor av elever som klimatstrejkat och demonstrerat världen över - också här i Åbo! Hurra!

Tänkteändå skriva om konst och skapande idag. Börjar med lite raklam: Varannan tisdag är det krokiteckning på Kirjakahvila. Lite samma stuk som tidigare vid B-galleria men annan plats. Ingen annan avgift än frivilliga (men rekommenderade) donationer åt kvällens modell. Och lugn, jag är inte själv där som modell. Nästa gång blir alltså den 26.03, kl. 19.

I tisdags var jag själv där och tecknade igen. Det var en bra gång med en modell som vågade ha kul och för egen del bra flyt i tecknandet. Delar några bilder här nedanför.

Följande konst-relaterade grej blir att ladda upp bilder från det nya försöker med 365-utmaningen. Bestämde mig alltså för att försöka på en 365- eller teckna-varje-dag-utmaning och allt gick bra tills jag dränkte hela skissboken i te (!) och därmed mer eller mindre förstörde varje jäkla bild. Men NU orkade jag alltså börja om den 1 mars, och har idag scannat och sparat alla bilder hittills. Samlar nu mod för att sätta upp dem på facebook. (Den obskyra gamla bloggen kan se sej.) Meddelar hit sedan då det är klart.

Glad fredag på er!

2 min.

2 min.

 

2 min

1 min.

1 min.

 

15.03.2019 kl. 17:24

Kvinnodagsjubel!

Vad är det för dag idag?

Nej, det är ingen vanlig dag.

För det är internationella kvinnodag(en)

Hurra, hurra, hurra!

De är också dagen då Juha Sipiläs regering avgick. Inte en dag för tidigt, men några år för sent. Jag vet att det i det här skedet, en månad före valet, egentligen inte spelar någon större konkret roll men visst fan ger det skön, glad-bubblig känsla i magen! Och känns ju fint och symboliskt att det skulle ske just på kvinnodagen!

Hurudant program har jag på kvinnodagen? Nå, ikväll demonstreras det här i Åbo, med start kl 18 på Gamla stortorget. Det blir knappast någon jättedemonstration men gissar på glad stämning efter dagens nyheter om regeringen. Och hoppas att det inte ösregnar.

Så småningom efter demon hade jag tänkt söka mig mot TVO för ett par spelningar. Tyvärr kom idag nyheten att det band som skulle headline-a (Jess and the ancient ones) varit tvungna att ställa in, men de två andra (Spacemothers, Dark Stars) ska fortfarande spela och det för halva inträdet. Tror jag ska gå. Det känns också viktigt att stöda TVO nu, så länge man ens kan göra det. I ett tidigare inlägg nämnde jag hur flera livemusik-venues i Åbo stängt på senare tid och nu har tyvärr också TVO haft problem sedan ett tag. Så vitt jag förstått ska vårens redan bokade spelningar hållas men sedan vet man inte med säkerhet. Sorgligt.

Men i övrigt alltå vinnar-feelis idag! (trots att jag hatar ordet "feelis") Ses på demon, då!

08.03.2019 kl. 16:07

Dagens glädjeämnen

Skrivbehovet är som bekant som störst när något stör en men idag tänkte jag helt som omväxling visa upp min soligare sida och skriva några rader om fina saker som gör mig glad idag:

- Gårdagens Screams from below!-bändkväll på Streetfood bar vid Kåren. Tre band uppträdde i övervåningens trånga : Sunniva, Svarta Havet och estniska Project Dekadenz. Må vara att utrymmet inte var det bästa med tanke på soundet men fina spelningar och fin stämning. Bara en irriterande person i publiken under en av spelningarna. Hoppas liknande ordnas igen snart, det behövs flera go-to-ställen för alternativ musik i Åbo.

- Jag har en ny cykel! Eller "ny", den är väl snarare brand new second hand. En halvbekant som ska flytta sålde erbjöd en fin gammal damcykel i en facebookloppisgrupp för en förmånlig peng och för en gångs skull vara jag tillräckligt snabb på att svara. Hurra! Hämtade fordonet idag, det är en fin, blå gammal tunturi damcykel utan extra finesser som växlar eller handbromsar. En riktig "mommoraider" som man skulle ha sagt i min jeppisungdom. Dessutom är den nästan prick lik min saknade förra cykel. Så nöjd!

- På stan idag (jag skulle köpa ett lås till cykeln) såg jag världens finaste grupp på tre ungar, gissar deras ungefärliga ålder till lågstadieelever, som höll en ivrig och högljudd klimatstrejk-demonstration framför bibban. De hade fina skyltar, många inövade ramsor och slagord och ropade skithårt varje gång folk gick över gatan mot bibban. Hade tänkt ta en bild av dem men blev så rörd att jag fick gå vidare. De stackars barnen hade säkert bara blivit generade av gråtande tanten. Så modigt att stå där på tre man hand och demonstrera!

Att sånt. Fina pipor och trevlig helg på er!

01.03.2019 kl. 17:03

Om skillnaden mellan att vara naken och avklädd

Har den senast tiden funderat en del på vad det innebär att vara klädd/naken. Eller avklädd? Som jag säkert tidigare nämnt här på bloggen extraknäcker jag sedan ungefär ett år tillbaka som modell på en viss arrangörs konstkurser. Jobbet innebär inte alltid men oftast att vara naken. Framför en hel grupp människor som intensivt, visuellt tar in varje aspekt av min kropp och hur den är placerad i rummet. Jag häpnar själv fortfarande över hur bekväm jag är i det jobbet - annars hade jag inte fortsatt. Konstundervisningen är fråga om en trygg miljö och jag känner mig aldrig utsatt.

För ett tag, kanske några veckor sedan hade jag för oanlighetens skull en jobbkeikka dagtid, så att jag gick på jobb först och därifrån till ÅA. En till aspekt av modelljobbet är att jag alltid gör det osminkad, något jag oftast inte tänker desto mera på. Men att gå därifrån till ÅA osminkad var häpnadsväckande svårt! Kände mig avklädd på ett sätt jag inte alls trivdes med och var obekväm i mig själv resten av dagen. Varför?

Jag brukar sminka mig i stort sett varje dag som jag alls rör mig hemifrån, inte så att jag måste ha mejker i ansiktet för att gå ut men roskis eller till butiken eller träningar, men om jag går på jobb (utom modelljobbet, då) eller till Arken (som jag också betraktar som ett jobb) hör det där sminkandet till, nästan lika självklart som att funderar på vad jag ska ta på mig och på vad jag ska göra under dagen. Dessutom njuter jag av att göra det, utom om det är hemskt bråttom.

Jag tänker nu att mitt sminkade ansikte hör till mitt offentliga jag, alltså som motsats till mitt privata jag. Obehaget i att gå utan smink till Arken hör för mig inte ihop med utseendekomplex eller att jag inte kan acceptera hur mitt osminkade ansikte ser ut, utan det är liksom mera känslan av att gå till jobbet i pyjamas. Eller utan behå. Inte en uttrycklig nakenhet men ändå en avkläddhet jag helst bara upplever hemma.

Men så absurt ändå. Att gå från en situation där en uttryckligen är naken och alla andras blickar är på en till en situation där ingen desto mera lägger märke till och känna mig avklädd bara för att en inte har sitt sedvanliga smink. Har ännu inte kommit fram till vad det är som sminket riktigt gör i mitt offentliga jag men en del av "rustningen" är det helt klart. Bland främmande och halvfrämmande människor vill jag kunna upprätthålla en viss karaktär, en gräns mot omvärlden som jag själv har kontroll över.

Men modelljobbet, då? Jag behöver inte interagera med någon i rummet, allra minst de gånger som kursläraren själv håller koll på tiden. Bara finnas där. Särskilt under krokitimmar är det sällan någon som säger någonting ens ut i rummet då det är ett intensivt sätt att jobba och alla är fullt koncentrerade på sitt eget. Under pauserna sedan pratar eleverna med varandra och jag går på paus till det där bakre rummet där jag också byter om. Backstage och ifred, i mina pausmjukisbyxor. Också modellandet är på ett sätt att gå in i en karaktär, att spela en roll framför de andra. Men en roll som inte hör ihop med daglig interaktion, smalltalk och annat jag ärligt talat är skitobekväm med.

Något sådant tänker jag om det hela. Just nu.

26.02.2019 kl. 17:17

The tea-related incident. Motgång i 365-projektet

Igår kväll var jag traditionellt söndagkvälls-rastlös. När jag på senkvällen sorterade oviktiga böcker ur bokhyllan - för att sälja eller donera - råkade jag sparka omkull pallen på vilken jag ställt min tekopp. Resultat: Min så ivrigt startade 365projekt-skissbok blev helt dränkt. Alltså riktigt, riktigt tedränkt. Varje bild är förstörd, varenda en. Inte så att man inte skulle se vad det finns på de flesta men tillräckligt för att de ska se ut som fan.

Blev så otroligt arg och besviken. Över en månads bilder förstörda. En stor del hade jag ju lyckligtvis scannat och dokumenterat men det är ändå inte riktigt samma sak att inte längre ha originalen i skick.

Jag vill ändå fortsätta med projektet men tänker nu att jag istället gör en omstart och då jobbar på enskilda blad istället för i bok. Gillade boken men det här var ju bara för motivationssänkande.

Hade redan ett tag funderat på hur och var jag vill visa mina projektbilder då den återbrukade tumblr-bloggen inte direkt känns spännande. Kanske jag nu fr det uppordnat samtidigt.

Men alltså fan. Så arg man kan bli på sig själv.

25.02.2019 kl. 16:18

40, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer

Juni 2019

Yogaveckan - om att återfinna sunda träningsrutinerLast dance with TVO

Maj 2019

Hur man gör mig sur under spelningarDen lilla missen som kanske stjälper alltKläderkläderkläderFörsta maj och graduinlämning

April 2019

ValrysarenPrestera mera

Mars 2019

Efter regnet365-utmaningen nu på facebookSaker jag gillar på K: Klimatstrejk och krokiteckningKvinnodagsjubel!Dagens glädjeämnen

Februari 2019

Om skillnaden mellan att vara naken och avkläddThe tea-related incident. Motgång i 365-projektetLösa tankar om jobb, studier och motivationNytt försök med 365-konstprojekt!

Januari 2019

Papperskrigsjanuari

November 2018

Mina inredningsallergier, del 2.Om Black Friday/Buy Nothing Day och konsumtionOm män, debatt och marginaliseingÅA och den

Oktober 2018

#MIAUtoo - eller inte?

September 2018

Karateinspiration Vågar fokusera på annat igenByråkratilimboPanikvaknande och besök av polisen

Juli 2018

Annans hemförlovning och egna träningsplanerAnnans rehabilitering och min parkyoga

Juni 2018

Sjukhusflytt och lättnadOm åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och sånt365 konstumaningen - andra, nej, tredje försöketJag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

April 2018

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Mars 2018

min powersuit - om Den Stora InspirationenSeminarium: Röster om #metooÖverraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.Helgens självförsvarkursKvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationen