Vågar fokusera på annat igen

Samma dag som jag skrev om byråkratilimbot hade stödpengen från Fpa kommit in på mitt konto, men meddelades förstås först följande måndag. Det konstaterades också, precis som jag kunde förutse, att jag pga mina heltiddstudier inte kan räknas som arbetslös sökande av heltidsjob. Men jag ska fortfarande fortsätta rapportera alltmöjligt till både Fpa och te-centralen. Det kändes i alla fall bra att meddela dem att jag tackat ja till ett jobb, om än både deltids- och tillfälligt sådant. Och jobbat har jag trivts med, precis som i våras.

Den kommande helgen spenderas i Vörå där det hålls träningsläger med självaste Sensei Harada inbjuden. Vi är flera billaster med karatekas på väg härifrån Åbo och jag är så ivrig att komma iväg! Lyckligtvis känner jag att träningsformen börjar vara tillbaka, för det kan bli en både tung och utmanande helg - på ett bra sätt, alltså.

Efter det ska jag igen försöka att på allvar sätta mig ner med min avhandling. På dagens seminarium fick jag ett nytt slutdatum, och det ska jag hålla mig till. Då blir det en ny opresentation av den men utan direkt opposition (sådär enligt alla konstens regler) eftersom jag redan haft en sådan. Blir nog bra det här.

 

igår kl. 17:28

Byråkratilimbo

Terminen har börjat men jag har svårt att komma igång med det egna skrivandet, funderar seriöst på att försöka schemalägga skiten, planera in timmar så att jag blir "tvungen". Såhär på slutrakan, som jag inte gjort sedan början av studietiden. Problemet är nu inte ens så mycket det att skrivmotivationen skulle saknas som det faktum att terminsstarten hittills kantats av byåkrati. Igen en gång. Men i nya former förstås, vore ju för enkelt om man kände hela systemet sedan tidigare trots allt.Jag ser ingen ände på den, utan blir allt mer stressad och okoncentrerad ju mer tiden går.

Min kära vän Fpa, som så vänligt hoppat in och bidragit när bostadsbidrag och oregelbundna inkomster inte räckt till, har nu bestämt sig för att jag absolut ska anmäla mig som arbetslös arbetssökande nu till hösten, officiell Sökare Av Heltdsjobb, och på den vägen ansöka om arbetslöshetsersättning (heter det ens det?). Sedan spelar det ingen roll att jag i min nuvarande situation inte i verkligheten kan ta emot ett heltidsjobb just nu ens om det skulle erbjudas, men hej, regler är ju som bekant till för att följas. Jag passar inte in i alternativen på deras blanketter och de vill hela tiden ha flera bilagor om allt mellan himmel och jord. Och utredningen tar evigheter. Under tiden ska jag tydligen leva på luft och rena ivern.

Under den tid som utredningen hittills pågått har jag redan hunnit bli kontaktad av arbisläraren jag oftast arbetade åt senase vår, jobbkeikkor skulle finnas för mig i varje fall för de närmaste veckorna. Men vad händer med min pågående utredning hos te-centralen om jag tar emot jobb innan den är klar? Skulle ju kännas heldumt att tacka nej till ett, om så tillfälligt, jobb jag tycker om och redan är bekant med, men är rädd att det ska vända hela processen uppochner. Och de kommer knappast gilla vare sig att det bara är fråga om visstid och några timmar i veckan. Har också sett ett -igen, tillfälligt - guidejobb jag borde söka. Helt sådär enligt mig själv alltå, inte för att någon annan tvingar. Men själva utredningen pågår ännu och det känns som jag fastnat i ett byråkratiskt limbo.

Har kontaktat dem (centralen) med frågor om vad jag "får" göra just nu. Väntar. Personen som hittills svarat på mina frågor är åtminstone jättetrevlig, och talar  dessutom flytande svenska.

Och jag skulle ju vilja ha deras beslut någon gång snart. Håller på att bli helt nervös över min ekonomiska situation som fram tills deras beslut är riktigt obehagligt osäker. Omöjligt att planera någonting.

Skitvecka. Hoppas snart ha något roligare att skriva hit.

 

14.09.2018 kl. 15:21

Panikvaknande och besök av polisen

Efter ytterligare en bloggpaus tänkte jag att dagens helt fantastiskt absurda morgon kanske kunde vara tillräcklig ursäkt att sätta mig ner och skriva igen. Här följer berättelsen om vad som borde varit en alldeles vanlig onsdagsmorgon:

I morse vaknade jag av någon annans röst i min tambur. Jag bor ensam. Andras röster hör inte hamma i min bostad. Yrvaket uppfattade jag att någon stod i min öppna dörr och talade med någon annan i telefon. Sade något om var han var, mitt namn nämndes, någon kommentar om vad han såg, och om en lukt. Och om katten. Jag var helt panikslagen. Tog för givet att det måste vara en fastighetsskötare men vet ju också att de inte får komma in sådär bara , utan att ens ringa på dörren först.

Tog mig ur sängen, kollade klockan, den var kring 04.30. Gick till tamburen där dörren till min lägenhet stod på vid gavel. Enda människa jag såg stod utanför husets ytterdörr och talade i telefon. Drog på mig första bästa plagg, samlade mina nycklar och steg ut ur lägenheten. Personen var borta, syntes varken i trapphuset eller på gården där han senast stått.

In igen, stängde dörren efter mig och började i brist på annat att i min yvakna panik städa upp lite i min helt kaotiska tambur. Förutom det vanliga råddet hade en hög med returpapper (på väg "ut") rasat och tydligen unde natten använts som toalett av någondera katten. Jag visste alltså inte vad det var fråga om eller varför någon - vem? - som kommit in i mitt hem och börjat kommentera det. Och en sådan tid?!

Efter en stund ringde det på dörren. Öppnade.

Det var polisen. Polisen??

Jag: ???

Polisen: God morgon. Har ni månne en katt som smitit?

Jag: Ööhhh..? (Inser att jag pinsamt nog inte har en aning men att dörren ju lämnats öppen) Katt..? Ja, jag har katt..?

Polisen upplyser om att min katt har smitit och befinner sig högre upp i trapphuset.

Jag: Ehh... jaha..?

Polisen, uppfordrande: Är allt annars i ordning?

Jag, reflexmässigt och i fortsatt yrvaken panik: Alltiordning. Ingaproblemalls... Ja, förutom att jag vaknade före fem på morgonen av att en främling öppnade dörren till min lägenhet och kom in..? 

Polisen, tålmodigt överseende: Dörren stod öppen.

Jag: Eehvah? Öppen?

Polisen, med ton som om jag borde vetat bättre: Er dörr stod öppen. En granne blev orolig och kontaktade oss. er katt finns högre upp i trapphuset, ni kan söka den därfrån *pekar uppåt trappan*

Jag: Ehh, okej..?

Polisen: Ja om det inte är några problem så god fortsättning...

 

Jag gick upp för trappa efter trappa i min morgonrock och hittade efter några våningar min vilsna katt Mirjam och en mansperson liknande han med telefonen som oroat/besvärat sade ungefär att "du kan ta din katt nu..." och sedan försvann fort. Jag var ännu alldeles för chockad för att hitta på något att säga.

Bar in katten och stod sedan bara och gapade en stund. Kollade att andra katten var inne, det var hon. Låg och sov lugnt.

När allt var över var klockan lite över fem. Försök nu sedan somna om efter en sådan väckning.

Efter att en stund förstod jag ändå vad som antagligen hänt: Dörren till min lägenhet kan vara trög och för att den faktiskt ska stängas (låsas) krävs ofta att man liksom ger den ett ordentligt extra ryck. Mindes plötsligt att den krånglat då jag kom hem på kvällen, kanske att jag aldrig gav det där extrarycket utan blev distraherad av något. Om dörren inte var ordentligt fast blev äventyrskatten Mirjam säkert nyfiken och buffade upp den och tassade ut. Eller så öppnades den när någon granne drog fast sin.

Hur som helst förstår jag att den anonyme grannen blev orolig då han inte bara såg lägenhetsdörren stå öppen mitt i natten utan kikade rakt in i min helkaotiska tambur inkl kattstinkande tidningshög... Polisen frågade säkert i telefon hur där såg ut. Alltså ifall det hänt något eller personen verkar helt utslagen... Just lovely. Alltså jag har inte alltid stökigt hemma men klart man har det just då något sånt här händer.

Nu framåt kvällen känns allt bara som en absurd dröm. En jävligt absurd dröm. Och jag har en ytterst sällskaplig katt som nog verkar helt nöjd med innelivet igen.

Så inleddes min onsdag. Och jag vet en som kollar dörren minst tre gånger innan hon lägger sig ikväll.

 

Things to do:

- Be någon se över dörrjäveln.

- Städa, för fan.

- Börja sova i pyjamas eller häng åtminstone lättpåtagbart plagg där det går att hitta genast.

12.09.2018 kl. 19:50

Annans hemförlovning och egna träningsplaner

Nu går det framåt! I torsdags fick mamma komma hem från sjukhuset. Dagen innan fick hon tillsammans med en specialist komma hem "på besök" för att se över bostaden och vilka eventuela hjälpmedel hon kan behöva. Det blev alltså för min del panikstädning i hennes bostad inför besöket... Det gick sedan, tydligen, helt bra och så var det ju mycket tacksamt att också själv få tala direkt med någon som kan det här och vet vilka saker som kan behöva fixas ännu. Vi gjorde en deal om korttids intensiv hjälp, alltså inte hemhjälp men hjälp med att finna sig hemma och med att få allt att fungera i grunden. Kommer inte ihåg den rätta termen, men det har varit jättebra! Mamma var så glad att äntligen få bli hemförlovad, men samtidigt är förstås ganska många saker utmanande för henne nu. Just därför är det så skönt med nyttig info om vad som lönar sig att förbereda och anpassa, och vad som kan ordnas senare, på lång sikt - hon blir ju inte yngre och även om hon återhämtar sig från just det här kommer varken hennes styrka, rörlighet eller kordination att bli bättre med åren.

Hittills har saker gått ganska smidigt efter hennes hemkomst. Det har krävts med öppenhet än förr från hennes sida om vilka saker hon behöver hjälp med, och något av den öppenheten hoppas jag att vi kan ha kvar också senare, när hjälp+behovet minskar igen. För en del av det finns ändå där, precis som förr - men alltså förhoppningsvis öppnare och ärligare. Visst förstår jag att stoltheten kan göra att det tar emot, men ibland måste den sväljas. Nu finns långtidslånade hjälpmedel i form av käpp, rullator och duschpall.

För att göra något helt bara för mig själv denna sommar bestämde jag mig i fredags för att trots allt anmäla mig till Det Stora Träningslägret i augusti. En hel vecka karateträning, och i år dessutom flera dagar med tre sessioner per dag. Kan bli ganska svettigt, och varje gång går man där kring mitten av lägret med onda muskler i hela kroppen och svär för sig själv om hur man ens kom på tanken att göra något så galet... Och ändå är det alltid värt det! Blir kul, vi är tre personer på väg härifrån min egen klubb och bara en annan från Finland såvitt jag vet. Förutom själva träningen ser jag fram emot att igen få möta upp med karatevänner som jag inte sett "irl" på flera år nu!

Annars gör hettan just nu det lite utmanande med träningen. Visst, softare karateträning eller yoga i parken ibland men allt tyngre uteblir, vilket  sätter sina spår och märks inte minst på humöret och tålamodet. Saknar att riktigt trötta ut mig! Saknar löpningen! Men visst, lyxproblem egentligen.

Idag på förmiddagen fick jag chansen att delta i en superfin yoga- och meditationsstund med Yoga Ele, dessutom i en minigrupp om bara tre personer. Skönt, kort men intensivt flow-pass och välbehövlig ledd meditation som bara kändes helt rätt just idag. Motsvarande hålls imorgon igen, deltar antagligen igen då! Mer info här.

<3
 

23.07.2018 kl. 20:31

Annans rehabilitering och min parkyoga

Sitter och nördar i Arken efter avkopplande parkyoga. Efter dagens besök på sjuhuset hade jag en lugn stund för mig själv i parken med anteckningsboken och min färdigsallad från butiken. Sedan yoga. Riktigt skönt. Men var lite väl nära att somna under sawasanan.

Mammas rehabilitering verkar gå bra, nästa steg blir att träna på att gå i trappor - nödvändigt då hon måste upp för en trappa för att komma in i sitt hem. Idag var vi på en liten promenad (okej, mest rullstolsutfärd) ut i friska luften. Den var kort men uppskattades. Det ser ut som hon ska få komma hem någon gång nästa vecka. Det blir att flytta om lite i hennes bostad om hon ska rymmas att röra sig med rullatorn. Oroar mig nog lite för hur det ska gå, men de har varit hemskt hjälpsamma på sjukhust och också engagerat sig i hennes liv utanför avdelningen, så mpnne det inte ska gå bra ändå.

Själv funderar jag också på resten av sommaren och vissa hittills  icke-bekräftade planer som det nu är svårt att fatta beslut om utan att veta mer om hur mycket jag kommer att behövas de närmaste par månaderna. Saker jag hade tänkt jag skulle göra.

Och #365artchallenge projektet ska ske ännu, orkar bara inte ta tag i det just nu.

 

05.07.2018 kl. 19:51

Sjukhusflytt och lättnad

Okej, så idag blev allt lite klarare. Mammas uppfattning om att hemförlovas redan idag var ett missförstånd, det som hände var att hon flyttades från Tyksens trauma till stadssjukhusets ortopediska för rehabilitering. Och jag andas ut. Hade ju överhuvudtaget inte själv fått någon information om hennes närmaste framtid och vårdbehov. Vid dagens besök stod det mycket klart att den hjälp och stöd hon fortfarande behöver är långt över vad jag kan erbjuda (och vad hennes lägenhet möjliggör).

Något som också är viktigt. Hon har varit jättenöjd med sin tid på sjukhus hittills, får hoppas att det fortsätter så också efter flytten. Har fått öva att gå med stöd och det verkar lovande. Och jag är tacksam att hon får den vård hon behöver.

Små steg framåt.

29.06.2018 kl. 19:40

Om åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och sånt

Ännu i förrgår funderade jag på den där bloggtexten jag så länge velat skriva men inte fått ihop, den där om när ens föräldrar (ok, i mitt fall förälder) åldras, om hur jag saknat den där facebookgruppen eller liknande att dela erfarenheter i, alltså motsvarande alla de är som finns för småbarnsföräldrar men istället för vuxna barn med äldre föräldrar. Den finns inte. Halt på riktigt, det finns tydligen inga sådana grupper.

Min mor fyller 80 år i höst. Hon flyttade hit ner till Åbo för några år sedan för att finnas närmare och för att hemhuset i Jakobstad blivit för stort och för mycket. Det har varit bra att ha henne här och kunna delta i hennes liv på ett annat sätt, hitta saker att hjälpa med, hålla lite uppsikt, umgås så mycket oftare. Samtidigt stressande, jag känner ofta att jag inte räcker till (inte för att hon skulle påstå eller ens antyda det själv), att jag inte klarar av jobbet som Den Där Dottern. Att borde vara bätre på att se hennes behov (hon ber inte om något i onödan. Inte i nödan heller.) och förstå hennes gränser. Och vissa dagar skrämmer det att långsamt följa hennes åldrande, fast det förstås egentligen är hur naturligt som helst. Att alltid veta att det inte blir bättre. När hennes gång blir stelare och balansen sämre, handstilen darrigare och minnet lite... långsammare? Och lokalsinnet och initiativförmågan och så har hon själv blivit så rädd för alltmöjligt, så ängslig.

Och så igår ringde mamma. Förklarade mycket kort och sakligt att hon var på tyksen efter att någon stött till henne med bilen. Hon sade allt så saklig och naturligt att jag inte ens förstod att fråga om viktiga saker förrän en stund senare, då hon inte längre gick att då tag i per telefon, inte på flera hemska timmar. Herregud, oron.

Framåt kvällen nådde vi varandra och jag kunde komma till sjukhuset och träffa henne och hon skulle bli opererad högt uppe i ena lårbenet. Lyckligtvis inga andra skador, jag häpnar fortfarande över det.

Nu vet jag att operationen gick bra, och när jag besökte henne idag verkade hon pigg och på gott humör. De tar bra hand om henne på Tyks, och hon har idag fått börja öva att gå med kryckor och prova på rörelser som ska göras en gång i timmen för att upprätthålla rörligheten.

Så när vi talade ikväll berättade hon att hon kanske får komma hem imorgon. Herregud, redan imorgon var bådas reaktion, men jag får nu lita på att de vet vad de gör på universitetssjukhuset. Hoppas nu att imorgon kunna pressa till mig mer information om hennes fortsatta vårdbehov och rehabilitering. Vad jag behöver tänka på, vad som är viktigt elle rsom särskilt behöver aktas... Jag vet att jag inte är hennes förmyndare men det är ju jag som förväntas se till henne och kort sagt ha koll på hela jäkla projektet.

Lyckligtvis städade jag hemma hos henne "redan" idag, något jag slarvat med under våren då jag själv haft svårt att orka. Känns lite som jag lånar energi nu, men vad annat kan man göra. En dag i sänder, vad som än händer.

Ett Jeppis-uttryck jag blev påmind om nyligen: He e sådee nu, tills he er aadeleis [Det är såhär nu, tills det är annorlunda].

Just he - he er noo så..

28.06.2018 kl. 20:05

365 konstumaningen - andra, nej, tredje försöket

Jag har alltid varit bra på att inleda olika inspirerande projekt för att sedan sällan till aldrig avsluta dem. Eller kanske snarare inte slutföra dem. Som t.ex. med förra årets 365 konstprojekt som jag inledde den 1 januari men som rann ut i sanden innan sommaren var slut.

Har länge tänkt att jag ska försöka pånytt i år men så har det inte blivit av, eller ibland har jag gjort en teckning för att sedan inte orka fortsätta (som jag skrev förra gången, har det varit en tung vår). MEN. Nu den 1 juni rev jag igång ett nytt försök till en 365/ teckna-varje-dag utmaning och igår började jag äntligen scanna och redigera teckningar! Jag har inte ännu lagt upp dem på bloggen, då jag inte kunnat bestämma mig för om jag vill använda samma eller göra en helt ny, men senast morgon torde det beslutet vara gjort. Känns riktigt bra i det här skedet, hoppas jag orkar fortsätta den här gången! Mitt första mål är året till slut, sedan 1 juni nästa år.

Än en gång är det samtidigt en utmaning av min inre perfektionist: Gör snabbt, gör enkelt och gör färdigt. I år har jag hittills jobbat i en och samma inbundna skissbok, så formatet blir ibland A5 (1 sida) och ibland A4 (dubbelsida). Nedan några smakprov.
 


Nr 4: Waking upwith fleeing moments of obscure dreams

Nr 20: Sysaker.

Nr 7: Making shit with bobby pins

Nr 21: Broken sunglasses och 22: Self portrait with green t-shirt

26.06.2018 kl. 16:42

Jag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

Wow. Skrivpaus, bloggtorka, call-it-what-you-want sedan april. Och allt svårare att återvända ju längre tid som går, förstås. Denna vår har varit fylld av stress och besvikelse(r), och det har synts (syns fortfarande) på flera olika områden av mitt liv. Nu försöker jag fixa vad som går att fixa, städa undan och sedan gå vidare. Flummbeskrivning.

förra veckan var urtrevlig. På tisdag blev det en kort utfärd tll Helsingfors för Tiger Lillies-konsert och träff med en av mina äldsta vänner. Fin kväll! Konserten var över mina förväntningar och speciellt imponerad var jag av hur de hanterade den lugnare, sorgsnare delen av sitt låturval. Riktigt stämningsfullt.

Torsdag till söndag spenderades i Heimtali, Estland, i karatens tecken. Årets Nordiska sommarskola hölls där, dvs en av årets största karatehändelser inom min stil. Ett lyckat och inspirerande läger, även om min egen hälsa inte riktigt var vad denb borde varit. Och roligt att igen få möta upp med gamla vänner, förstås.

Ikväll ska jag yoga - det är World Yoga Day imorgon och ikväll hålls alltså en yogahappening i idrottshallen i Kuppis, Åbo för den som är intresserad - och efter det blir det länk tillsammans med en vän. Ser fram emot båda. Det jag försöker få gjort här framför datorn blir ändå inte till mycket mera idag. Ibland hjälper bara träning.

20.06.2018 kl. 15:15

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Det har varit en skön påskheög. Helgen inleddes redan på torsdag kväll med bandkväll på Skärgårdsbaren (Riffcraft med Sunniva, I,Captain, Craneium och Jupiter spelade. Speciellt kul att se I,Captain som jag missat flera gånger då de alltid spelat först och jag varit sen. Nu missades tyvärr Sunniva istället. Oh well.).

Efter en något bakfull långfredag (Hur? Jag drack bara några öl.) och lat påsklördag kom jag mig idag iväg ut på långlänk. Riktigt skönt, perfekt soligt länkväder dessutom. Samtidigt testade jag nya skor. Ska testa att börja springa med lättare skor, alltså mindre stötdämpning. Har redan tidigare tänkt att det kunde vara en idé då jag ju annars oftast tränar barfota, och nu hittade ett par trevliga sportskor som sitter som handskar på fötterna (hmm...Borde det rätta ordet då vara "strumpor"?). Det gick alltså bra, fick jobba lite mer "aktivt" med fötterna istället för att bra passivt landa på dem vid stegen, och anpassa stegen till att kunna fjädra me kroppen istället för skosulan så att säga. Men jo, gick fint, kändes som effektiv benträning och var ordentligt trött i vaderna efteråt men inget som gör ont eller så. Också det tidigare skadade knät tog det riktigt bra. Så att kul - det ska jag fortsätta med. Nu börjar ju dessutom både föret och dagsljuset bli sådant att det alls lockar att söka sig ut också.

Betydligt mindre lockande saker jag ägnat denna dag åt har varit att diska och så månadens fpa-byråkrati. Olika inkomst varje månad, som senast ledde till både straff och belöning i samma beslut. Oh yay.

Imorgon ska jag städa hemma. Det är verkligen ett måste nu, inga flera undanflykter, vare sig konst- eller träningsinspiration gillas som ursäkt. Vad ska jag hitta på härnäst, plötslig artikel- och avhandlingsinspiration? Skulle inte förvåna mig det minsta.

 

 

01.04.2018 kl. 22:51

min powersuit - om Den Stora Inspirationen

Tänk att ett plagg kan göra så stor skillnad! För ett par veckor sedan köpte jag ett par nya dukar att måla på, som sedan blev stående i väntan på Den stora Inspirationen. (Trots att jag inte ens tror på Den Stora Inspirationen. Om man väntar på den får man inget gjort.) Senaste helg småstädade jag i garderoben och fick min målarskjorta i handen, alltså den där gamla skjortan jag bara använder bara när jag målar. Bestämde mig för att hänga någonstans framme i stället, och när jag följande gång fick den där pyttelilla impulsen att "det skulle vara kul att göra något nu..." tog jag på den och satte mig helt enkelt ner och förberedde material. Utan att vänta på tillräckligt bra idéer. Och redan det där att sätta igång gav mig flera nya idéer, som jag sedan kan jobba vidare på.

Nu är min mening alltså inte att förstora upp ett ensamt klädesplaggs roll i händelseförloppet, men ibland kan det faktiskt hjälpa att bara ta på sig ett "arbets"plagg, på samma sätt som jag "går till jobbet" när jag går till Gula forskarhuset. Ta på skjortan, sätt upp håret, blanda färg/limlösning/whatever, sätt dig ner och börja jobba liksom. Idéerna kommer nog efterhand.

Så dumt. Egentligen visste jag ju det, men hade glömt.

Min powersuit.

29.03.2018 kl. 16:36

Seminarium: Röster om #metoo

I lördags gick jag på ett Röster om #metoo- seminarium, arrangerat här i Åbo av Svenska kvinnoförbundet. Här kommer nu en liten kommentar, utgående från mina ivirgt ihoprafsade anteckningar under diskussionend gång.

Programmet inleddes av enskilda korta presentationer eller inledande tal av de inbjudna talarna, efter vilket det följde en paneldiskussion. Inbjudna var Jonas Forsbacka, Bicca Olin och Salla Tuori, i paneldiskussionen deltog också Anna Jungner-Nordgren. Jag kom lite sent, så hann höra bara lite av Forsbergs inledning, men han talade bl.a. om att hålla s.k. killmiddagar och om att nå och påverka den "tysta gråa massan".

Olin, som här representerade Regnbgsankan, påminde om att alla inte är cis och/eller hetero, ens i diskussioner om trakasserier, och att många känt sig uteslutna ur #metoo och #dammenbrister-gemenskapen. Hon påpekade också att vi måste kunna tala om när gay- eller transpersoner inte kan bete sig, och även ta sådant förtryck på allvar.

Tuori inledde med att tala om den jämställdhetsdiskurs vi lätt bygger, med bilden av att vi , här, visst är jämställda, att de där problemen finns någon annanstans. Vi normaliserar det våld som sker här runt knuten, men vill gärna lära ut jämställdhet åt andra. Enligt henne gav #dammenbrister just den insikten att det faktiskt händer också just här.

I paneldiskussionen funderades det bl.a. på varför #metoo blev en så stor grej, och ifall ifall hela kampanjen, så som den från vissa håll kritiserats, bara var "rika vita kvinnors kampanj". Jungner-Nordgren svarade att #dammenbrister visserligen var för alla, men att vi måste fundera på vilka som får eller kan höras, med prostituerade som exempel på en utsatt grupp som lätt hamnar i bakgrunden. Forsbacka påpekade, vilket jag måste hålla med om, att den "enkla" paketeringen kanske öppnade upp kampanjen för en större grupp, alltså även för dem som inte är supermedvetna och har koll på alla termer, och kanske just därför också nådde flera av dem som verkligen behövde höra budskapet. Olin höll med om den delen  - en del kanske hade "skrämts bort" av mycket tal om t.ex. "cis" och "trans", men att det i fortsättningen är viktigt att ta med flera.

Frågan ställdes också hur vi nu borde gå vidare. Olin påpekade att det är viktigt att skilja mellan de slutna grupper som behövs för att söka stöd och de öppna sammanhang som behövs för politiska diskussioner. Jungner-Nordgren ansåg att ansvaret nu finns såväl inom utbildningen och hos föräldrar som politiker. Hon påpekade även att kvinnonätverk över partigränserna behövs, för i vissa frågor hittas de gemensamam grunderna. Forsbacka ansåg att det nu behövs förändring både inom lagstiftning och läroplaner. Olin tillade ännu att vi själva måste rösta in folk som tar det på allvar, så att vi får se värdebaserat ledarskap.

Avslutningsvis ställdes frågor av publiken, men hemskt mycket tid till ytterligare diskussion fanns inte.

Det var mycket givande att lyssna på paneldiskussionen, och överraskande mycket fanns det trots akkt att diskutera. Jag hade ärligt talat mest väntat mig att alla sitter och håller med varandra om hur bra och viktigt allt det här har varit, men det kom många konkreta och bra saker.

Riktit till sist fick varje panelist ännu kort kommentera vad vi alla ska göra nu. Enligt Olin: Skriv under alla petitioner och kampanjer, var aktiv och säg ifrån mot objektifiering. Hälp varandra. Enligt Forsbacka: "Vårda inte män, män måste vårda varandra." Enligt Jungner-Nordgren: Alla med politiska positioner ska utnyttja dem, och Sipilä borde bjuda in till klillmiddag. Enligt Tuori: Ta ansvar, stöd varandra, utmana toxisk maskulinitet.

Fint så. Nu framåt!

26.03.2018 kl. 19:43

Överraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?

I går, på väg ut från Kårens loppis, fastnade en bok i handen på mig. Vid in/utgången finns ett bord med saker att ta gratis, och där fanns alltså en ensam bok: Inger Edelfeldts Finns det liv på Mars? Omslaget såg ut som ungdomsroman eller chicklit, men baksidetexten fick mig att ändå plocka med mig boken.

Och sedan läste jag ut den på en kväll (Okej, jag låg vaken till 04)! Sträckläste. Ibland råkar man ut för böcker som känns som just rätt bok för mig just nu, och det känns helt fantastiskt!

Titeln Finns det liv på Mars? är förstås en David Bowie-referens, och lagom musiknördiga glam rock-referenser fortsätter boken igenom. Boken handlar alltså om 45-åriga Joni, "en musicerande och lätt kaotisk ensamstående mor",  som bestämt sig för att Ta Tag I Saker och "bli vuxen" (läs: normativ), "bort med vilda drömmar, in med ordning, reda och realistiska förväntningar". Både för att svara på omgivningens förväntningar och egen besvikelse. Som vem som helst säkert redan gissat, går det inte helt enligt planerna och verkligen inte smärtfritt. Lyckligtvis.

Så svårt att ge en beskrivning som inte ändå osar just chicklit. Asrolig läsning men också stundvis gripande, och för mig blev det super-igenkänning, nästan på en pinsam nivå. Mycket träffsäkert om ålder och förvntningar, kvinna/ 40, just den där vuxenhetspressen, alltid helt enligt någon annans mått och ändå luras man dit, komplexfylld och ursäktande, med en känsla av att aldrig räcka till, istället för att leva ut sig själv "trots" åldern.

Varm rekommendation, finns att låna i Åbo om någon villhöver.

19.03.2018 kl. 20:27

Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.

Som vanligt, när jag har något jag verkligen vill eller behöver skriva om, så blir det absolut ingen text om just det. Det blir för utmanande. Sträcker mig istället desperat efter trådar om alltmöjligt annat att skriva om, vad som helst.

Jag skulle kunna skriva om att det känns bra med karaten nu. Träningarna är roliga och vi har kanske fått en ny medlem (vännen jag hade med mig på förra helgens självförsvarskurs förstod att pitcha våra träningar där - bra!). Nästa vecka ska jag själv dra en träning, blir första gången på ett tag.

Eller om att jag verkar ha något slags bättre sortens handarbetsinspis på gång (just nu virkar jag både på en katt-igloo och en... poncho kanske det blir? Och stickar en halsduk. Bland annat.)

Eller om hur jag ser fram emot den stundande helgen, som innehåller en del program men inte för många (föreläsning/samtal, loppisrunda, hjälpa mamma med sådd och omplantering).

Eller om hur skönt det är att solen återvänder och jag får njuta med mina älskade shades på igen?

Men vem lurar jag? Inte mig själv. Men kanske den Viktiga Texten också föds någon vacker dag. Eller att jag lyckas uttrycka llt på något annat sätt. Måleri? Stora och omstörtande saker på gång i skallen just nu.

16.03.2018 kl. 17:19

Helgens självförsvarkurs

En råddig måndag efter en kul och intressant helg. Trevlig måndag, ändå. Fått försenade kelapengar och någon gullig människa satte en hel tia i tipburken på jobbet! Tack! <3

Mest spännande i helgen var lördagens självförsvarskurs. Tänk att jag efter alla dessa år fick "röven ur" och gick en kurs i praktiskt självförsvar! Arbis arrangerade, det var en introduktionsdel på morgonen och fortsättning på eftermidddagen. Fick min kompis Mikael (som jag också tränar karate med) medlurad, han blev sedan enda kille på kursen. Kändes bra att ha en vän med, och vana att träna tillsammans vågade vi ta i lite mera de gånger vi hade varandra som träningspartners.

Kursen kändes nyttig och jag lärde mig flera nya saker, även teoridelen var mycket lyckad och innehöll många bra saker om självförsvar/nödvärn, om juridiska aspekter, om att vara uppmärksam och t.o.m. om hur man borde bete sig i samband med ett terrordåd eller annan fara/panik i folkmassa.

Kursen riktade sig till både kvinnor och män, och den där enda saken jag egentligen kanske saknade hade nog varit mer som gällt just mig, som kvinna. Flera av exemplen som togs upp rörde situationer mer typiska för en man att hamna i, så som provokationer i korvkioskkön eller folk som "muckar gräl" på fyllan. Visst kan det hända kvinnor också, men de mest typiska farosituationerna för oss ser ändå annorlunda ut...

Så nu är det bestämt: Som nästa vill jag gå en självförsvarskurs för kvinnor, uttryckligen inriktad på just oss! Ska hålla koll på när nästa går.

Hur som helst ekommenderar jag alla, helt vem som helst oavsett bakgrund, kön eller ålder, att gå den där självförsvarskursen du ändå funderat på! Just do it.

12.03.2018 kl. 19:20

39, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer

September 2018

Vågar fokusera på annat igenByråkratilimboPanikvaknande och besök av polisen

Juli 2018

Annans hemförlovning och egna träningsplanerAnnans rehabilitering och min parkyoga

Juni 2018

Sjukhusflytt och lättnadOm åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och sånt365 konstumaningen - andra, nej, tredje försöketJag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

April 2018

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Mars 2018

min powersuit - om Den Stora InspirationenSeminarium: Röster om #metooÖverraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.Helgens självförsvarkursKvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationenKvinnodagen och demonstrationKrokikväll och perfektionism

Februari 2018

Gi-klädd omväxling på jobbetFunderingar om överflöd och loppisfyndFunderingar om träning och mental hälsaFunderingar kring facebookgratulationerFödelsedag och skrivnystart

Januari 2018

Trötthet. hälsa och träningNytt år, nytt jobb och lite kroppspositivism

December 2017

Om kampsport och självförsvar - och HakkarainenÄr du ensam ikväll, har du fett hår och mjäll?Julfest på julfestMeetoo-demo i Åbo kl 18!

November 2017

#dammenbristerTräningsläger och inspirationFarsdagstankar (Isi 1949-1999)Klädbytardagar och nagelexperimentChoomfest + Kiarama @ SkärgårdsbarenOm farsdagen, HBL och könsneutralitetFpa och jag - vilse i byråkratidjungelnSen helguppdate - bokmässan, karaten, filosoficafét.

Oktober 2017

Helgplaner - bokmässa och träningslägerMin inbillade råddiga granneförkylningsflummiga #metoo-kommentarer