Reflektioner kring kroppen, att bli äldre och om (o)synlighet

I dag har jag en helt överjävlig mensvärk. Önskar den hade börjat innan jag begav mig hemifrån, då hade jag stannat hemma. Just nu är jag jävligt trött på mens överhuvudtaget, för det känns ju så onödigt också, Jag är 38 år gammal och har inga barn, alla mina oräkneliga menstruationer hittills har varit onödiga äggceller som jag lika gärna bara hade kunnat t.ex. donera istället. Just idag är mina äggstockar speciellt billiga, men har också förstått att jag passerat åldern för när man får donera ägg så skiter väl i det då. Nu ska ett till av äggcellsjävlarna alltså ut ur kroppen och som tack får jag  magvärk, migrän, trötthet, frossa och skithumör.

Jag hade redan tidigare bestämt att jag idag vill skriva om kropp, reflektioner kring min kropp och att trivas i den - eller inte göra det.

Nu är det ganska exakt 1 1/2 år tills jag fyller 40. I sig tycker jag inte att hela "fylla 40" borde vara en så stor grej, men samtidigt är det ju det. Eller görs till det. Jag vet att det inte är fråga om någon plötslig dramatisk förändring utan att vi alla utvecklas hela livet. Men ändå. Det finns mycket jag är nöjd med idag, då det kommer till min egen kropp, men det finns förstås också dagar då man bara inte kan låta bli att jämföra och bara ser skillnaderna, förändringarna.

Ibland kan jag inte sluta gräma mig över att tidigare "fördelar" som ögon, bröst och rumpa alla blivit tröttare och hängigare. Cirka en dryg vecka i månaden (veckan fre mens) lever brösten och rumpan upp lite och börjar påminna om sina tidigare själva och jag kan inte låta bli att bli lite glad över det. Tyvärr är ögonen (ögonlocken) under precis samma period istället extratunga och dessutom migränpåverkade. Till ögonens fördel - jämfört med de andra två nämnda delarna - hör igen bland annat det att istället det de varken utsätts för finnar eller täcks helt av hudbristningar.

I stort sett trivs jag bättre i min kropp idag än jag gjorde i 20-årsåldern. Om vissa delar trilskas så trivs jag ändå bättre i helheten. Jag är starkare, smidigare och har fått bättre hållning. Och jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp när den säger ifrån - för det gör den.

Ansiktet förhåller jag mig ändå mera dubbelt till, å ena sidan finns den där nya "tröttheten" jag ser på alla bilder av mig, i det där ansiktet jag inte alltid ens käner igen (på foto) och bara för ett par dagar sedan insåg jag plötsligt att jag fått början till permanenta bekymmersrynkor mellan ögonbrynen, tack för det. Fast å andra sidan en annan grad av uttrycksfullhet - idag kan jag med pyttesmå skillnader i mimik uttrycka allt från glädje, förvåning, medlidande, irritation, vänlighet, retsamhet, whatever - det är lite som att ett kommunikationsinstrument fått flera strängar. Kul bara man lär sig använda det. Diskret 35plus-flirt är en sann sport. På bilder från 20-årsåldern ser jag visserligen osliten men ofta också hemskt osäker ut. Varför är det snyggare?

Hela den här utseendefrågan är ju lite känslig och man kan alltid fråga sig vem som har rätt att gnälla, hur normativ får man vara och ändå missnöjd eller obekväm? Helst skulle jag allti vilja skriva positivt och uppmuntrande, men hur ärligt är det om det inte är hur det känns inuti? Just nu är det den där förändringen jag hänger upp mig på. Skillnaden, hur det är "nu" jämfört med "förr". Både min egen upplevelse av den och de budskap jag får utifrån.

Jag har svårt att vänja mig vid den nya osynligheten som redan blir allt mer verklig med åren. Jag skulle inte för en dag vilja ha tillbaka den uppmärksamhet som jag (min kropp) fick kring 20, men samtidigt känns det konstigt att gå in i den där osynligheten tillsammans med andra i min ålder, att det ska vara så självklart att vi slutar "finnas". De är jätteskönt att få känna mig tryggare ute bland folk och mera respekterad samtidigt, det är inte den där obehagliga objektifieringen i sig som jag saknar. Och jag vet att det inte bara handlar om förändringar i mig själv (mitt utseende) utan att det säkert också hänger ihop med att (nyktra) människor helt enkelt inte vågar säga/göra vad som helst åt en kvinna de uppfattar som "vuxen". Och det är ju bra - för mig. (Ännu bättre vore det förstås om även 20-åringar skulle respekteras) Men samtidigt märker man ju när något som funnits där försvinner, hur jag inte uppmärksammas, hur jag försvinner i omgivningens ögon. Det är kusligt.

"Jag" försvinner också ur den bildvärld som omger mig. Hur mycket reklamvärlden än försöker kompensera för de sen-tonåringar de låter föreställa vuxna genom att börja erbjuda annonser med pigga seniorer i något försök att vara normbrytande, så tar det inte bort osynligheten: Mellan deras "unga vuxna" och deras "gamla" finns närmare 40 år av kvinnlig osynlighet. Kvinnan som varken är ung eller gammal behövs inte för att sälja saker åt kvinnor i sin egen ålder. Visst finns det undantag. Men det vore ju trevligt att se modeller över 20 utan att de uttryckligen ska föreställa Mogen Kvinna (i motsats till Ung Kvinna) utan bara skulle vara... kvinna? En gång räknade jag, hur många kvinnor i min egen ålder (plus-minus fem år) jag såg på bild i stadsbilden omkring mig, kollade alltså både på skyltfönster och reklamslyltar mellan mitt hem i Portsa och mitt mål i akademiområdet. Först låg resultatet länge på siffran en (Reklam för Cambridgedieten), sedan slutade det väl på två (reklam för ett försäkringsbolag). Sällan blivit så glad av att se valreklamer som jag blev den dagen - så många bilde på vuxna kvinnor - som dessutom vill något.

Jag hade egentligen tänkt (och ska göra det) skriva om träning i ett skilt inlägg, men vill ändå ta ett träningselaterat exempel: Ännu för några år sedan brukade jag alltid möta en av två följande reaktioner av personer som hörde att jag tränar karate: Antingen "Hur länge då? Tävlar du?" eller bara "jaha, höhö, har du svart bälte då?" Ingen väntade sig det ett ja på den senare frågan och det har just därför sedan 2013 känts speciellt bra att få ge just det svaret. Men. För inte så länge sedan var det något som förändrades. Nu får jag oftast frågan "Jaha, vilken ålder tränar du?". De som frågar utgår alltså helt självklart från att jag inte utövar utan lär ut, och helst tydligen juniorer. För mig personligen är tanken skrattretande att någon skulle lära ut utan att själv utöva men det är kanske en detalj här. Det som jag hänger upp mig på är ju hur någon som inte känner mig, som aldrig sett mig träna, kan vara så säker på att jag "coachar" at hen inte ens bryr sig om att fråga de där andra sakerna först. När blev jag någon som i andras ögon ser ut att vara "past my peak"? Det gör ont att möta den reaktionen. Och jag önskar att det bara hänt en gång.

Vart vill jag komma med det här? Just för att jag allt oftare känner pressen utifrån att jag borde vara missnöjd med mig själv och min kropp, varje gång jag får vinkar om att jag borde varvat ner eller om hur helt normalt åldrande borde ge mig komplex, vill jag sätta ner foten. Jag vet att jag inte är tvungen att ta till mig den skiten men att göra motstånd fungerar ju bara så länge jag är helt medveten om det, så snart jag slutar tänka efter översköljs jag av budskapet att det ju faktiskt håller på att bli något fel på mig. Att jag borde sluta kräva uppmärksamhet eller anstränga mig mer för att sluta åldras. Inte genom att klä mig som en tonåring, för guds skull, men lite diskret försöka stoppa själva åldrandet. Genom krämer, behandlingar, träning, dieter, allt som går att köpa för dyra pengar.

Jag vill hellre ha tillbaka erkännandet av min egen kropp för vad den är - en fullt normal, sund vuxen kropp. Kan jag få det, tack.

 

Publicerad 18.09.2017 kl. 16:01

Snabblunchtips för ÅAfolk: Gadobowl

Jag skulle ju skriva om något helt annat idag men tänkte slänga in ett snabbt lunchtips för Åbobor/akademiker: Gado's Gadobowls! Egentligen är jag lite allergisk mot att alllting ska kallas "...bowls" nu men tänkte jag skulle testa. En gadobowl får man alltså från Gados kårcafé och består av en lite mindre (medelstor) eller lite större (jättestor) skål man sedan själv får fylla med alltmöjligt från en salladsbar. Det är alltså inte samma salladsbar som gäller för de vanliga studentluncherna utan en skild vid sidan av som dessutom innehåller riktigt bra med proteinalternativ. Möjligen kan man ju tycka att de kunde utöka utbudet i den vanliga lunchsalladsbaren istället, men det här systemet har sina fördelar också, bl.a. mindre köande. Själv testade jag den större storlekens bowl, men kan i efterhand konstatera att jag gott kunde ha klarat mig på dem mindre också. Å andra sidan skönt att jag nu, snart tre timmar senare, fortfarande inte blivit hungrig - och lite ofattbart. (Min ämnesomsättning hör till kategorin ta-med-mellanmål-eller-ät två studentluncher) Utbudet? Förutom sallad fanns både lite matigare grönsaker, flera proteinalternativ (vege t.ex. linser, marinerad tofu och kikärter) och stora fruktbitar utan mängdbegränsning.  Och gott bröd. Ett extra-plus för miljövänliga takeaway-boxar av icke-plast - hoppas de behåller dem!

Pris: 2,60/ 4,70 euro för studerande.

Rekommendation: ja!

Och som vanligt saknas bild.

Publicerad 12.09.2017 kl. 15:40

Min artikel i Ikaros

Glömde ju helt att skriva - Ikaros-numret med min artikel i kom ut här i senvåras, och går att läsa här-> [länk]
Publicerad 10.09.2017 kl. 16:04

Veckans blogglista

Satte mig ner framför datorn och tänkte att nu, just nu, ska jag hitta på något att blogga om. Och vad dök upp på skärmen just då? Sevendays Veckans blogglista som denna vecka handlar just om att blogga. Länkar till andra som bloggat om listan hittas här.

Jag bloggar för att: Uttrycka mig. Ibland har jag någon tanke eller idé jag bara vill dela, vissa gånger helt för min egen skull, andra gånger med tanke på att någon annan kanske vill eller behöver läsa just det här.

Jag läser andra bloggar för att: Jag är nyfiken. Och gillar att läsa. Och bekantas bloggar för att hålla sig up-to-date med vad som sker i deras liv. Och för att inspireras de där gångerna någon skrivit något som bara känns så rätt.Och okej, ibland för att spionera då jag själv saknar blogginspiration.

Den första blogg jag läser på dagen: Finns inte. Tråkigt svar, jag vet. Jag läser sådant som sticker ut i min feed, verkar intressant(are). Borde kanske satsa mer på att hitta favoriter, men är också kul att låta sig överraskas av nytt.

Den här typen av blogg saknas: Jag skulle gärna läsa flera hälso- och träningsbloggar, speciellt lite bredare sådana, som går utanför direkt fitnessträning. Skulle också gärna se flera bloggar med politik- och samhällsinriktning. Eller konst och musik kanske. Finns egentligen mycket som jag saknar! Tipsa gärna!

Det här skrivs det för mycket av i bloggar: På den här frågan är det säkert meningen att man ska inleda med "alla får ju skriva om vad de vill, meeen..." Så. Nu gjorde jag det. Jag är minst intresserad av modebloggar. Har inget emot idén och har ibland sett personliga modebloggar som jag gillat, men det mesta av det som fyller min finlandssvenska bloggare-feed på facebook känns som onödigt mycket upprepning. Jag är också innerligt trött på så kallade samarbetsinlägg.

Blogg eller vlogg:
Blogg. Utan vidare. Har ännu inte lärt mig uppskatta vloggar.

Atmosfären i den finlandssvenska bloggvärlden är just nu: Hemskt gemytlig, skulle jag säga. Känns trygg liksom. Cirklarna är kanske lite mindre, men just det gör ju det lätt att få kontakt med andra.

Det här tycker jag om sponsrat innehåll: Som jag skrev lite högre upp - innerligt trött på dem. Bloggare som låtsas gilla olika grejer because samarbete. Mer direkta recensioner skulle kännas intressantare, och förstås kan det hända att vissa anser sig syssla med just det, men får åtminstone själv intrycket att alla produktkommentarer är enbart positiva. Vilken nytta har jag som läsare av det? Saknar kritiken.

Mitt mål med min blogg är: Det var klurigt. Jag har just nu inget konkret, i varje fall inte långsiktigt mål med min blogg.

En bloggare jag vill byta liv med för en dag: Inte en kotte! Mitt liv är inte perfekt, långt ifrån, men vill inte byta med någon annan. Vi har alla våra ups and downs.

Publicerad 08.09.2017 kl. 16:50

Recept: Hemgjorda proteinbars

Hade länge haft en lapp på kylskåpsdörren med ett sparat recept i kategorin "borde testas någon gång", och nu till helgen blev det äntligen av. I give you:

Superenkla hemgjorda proteinbars (4 st):

1 dl jordnötssmör

3 msk honung

1 dl proteinpulver

1 dl havregryn

0,5 dl kokosflingor

(ca 50 g mörk choko)

 

Gör så:

Blanda alla torra ingredienser. Mikra jordnötssmöret för att göra det mjukare (lättare att blanda med annat). Rör ner jordnötssmöret och honungen i det andra och rör/knåda till en jämn, tjock massa. Forma fyra bars.

(Smält choko i mikron, häll över dina bars eller doppa försiktigt.)

Obs: Ifall du använder smaksatt och sötat proteinpulver kan du skära ner på honungsmängden men tillsätt då lite annan vätska.

Chokon är mitt eget tillägg. Mitt första test med egna bars gick över förväntningarna och de blev jättegoda, om än hemskt söta. De är lätta att göra och tar inte lång tid, så värt ansträngningen. Godare än många av butikens, färre tillsatsämnen (lite beroende på hurudant proteinpulver förstås), kostar inte flera euro per bar och sparar in på förpackningsmaterial - win-win! Kommer nog att fortsätta göra egna, kanske experimentera lite med smaker.

(Tyvärr följer ingen bild med receptet, försökte ta bilder men ser superäckligt ut på dem.)

Publicerad 04.09.2017 kl. 16:34

Tränar igen - veckans budgettips

Egentligen skulle jag blogga redan efter helgen och skriva om alltmöjligt Viktigt som den antirasistiska demonstrationen och pridehelgen, men mådde skit och orkade bara inte producera någon text (vare sig till bloggen eller avhandlingen). Nästa gång. Idag blir det träningstext istället.

Efter en tung helg och veckobörjan med förkylning och skithumör (som inte blev bättre av träningsbristen - eller av det faktum att jag blev tvungen att avboka helgens träningsläger som jag länge planerat in och sett fram emot) vågade jag mig igår tillbaka till både yogan och karaten. Och det gick ju helt bra, så skönt! Antar att jag börjar bli frisk nu då. Nästa vecka börjar våra karateträningar "på riktigt", ska bli jätteskönt* att återfå rutinerna!

Få av dem som läser den här bloggen (hjälp! Vem är ni?) kan ha missat mitt intresse för lågbudgetträning, och bra chanser att träna billigt finns också fast sommaren tagit slut - Här kommer ännu ett tips. Du som är studerande eller annars anknuten till någon av högskolorna i Åbo vet väl att du denna och nästa vecka får testa så gott som alla träningsformer inom Campussport helt gratis! Gäller dessa två första veckor som prova-på-erbjudande, du behöver inte ännu ha betalat din motionsavgift för att delta eller förhandsanmäla dig utan det är bara att dyka upp och testa. Själv gick jag igår på Hathayoga och på fredag blir det möjligen hatha flow. Att sånt.

Jag börjar snart bli lika bra på att hitta gratisyogatimmar som loppisklänningar.

 

*ordet "skönt" har kanske inte helt samma betydelse i karatesammanhang...

Publicerad 31.08.2017 kl. 15:45

Höstens arbiskurser

Igår kväll kl 19 satt jag färdigt parkerad framför datorn för att säkert hinna med och få plats på årets yogor (en yoga-flera yogor, right?). Vissa av dem brukar kunna bli fullbokade bara några timmar, så man vill ju vara ute i tid. Nu idag ser jag att flera andra Åbo-ratataiter rapporterat om vilka kurser de anmält sig till i år så tänkte jag också skulle hoppa på det tåget. I år är jag anmäld till:

[x] hatha yoga (grundkurs)

[x] ashtanga yoga (grundkurs pga allt annat opassande tidpunkt)

[x] vinyasa flow yoga (grundkurs).

[ ] karate

Ses där då! Kunde inte bestämma mig för vilka två yogor jag vlle gå så det blev alla tre! Istället skippar jag antagligen campussports yogatimar i år, då karaten ändå inte längre ingår i motionsavgiften. Men vi får nu se.

Och just det, jag skrev kanske redan tidigare att vår karate nu i höst erbjuds i samarbete med Arbis, så passa på att anmäla er till det också! Vi är trevliga och har skitkul på träningarna! Anledningen till att karaten inte står förkruxad på min lista ovan är att jag inte behöver anmäla mig då jag i höst är en av kurslärarna. Så nu kan du dessuto nästan säga att du känner en av lärarna från förr!

Publicerad 23.08.2017 kl. 14:44

Åbo. Sluta pissa på min stad.

Det tog ett par dagar för mig att vilja ta tag i det här, skriva om det. Det var så oerhört overkligt och skrämmande att i fredags plötsligt börja nås av rapporter om attacken i Åbo centrum, att bit för bit under kvällens lopp börja bygga ihop en bild av vad det riktigt var som hände. I det här skedet verkar det som många bitar börjar ligga på plats.

Sådana händelser är skrämmande, men nu efteråt är jag inte på långt när lika rädd för eventuella nya [terror]attacker som jag är för de så kallade motreaktionerna och den ökade och mer högljudda vardagsrasismen. Det är pinsamt, ledsamt och skrämmande samtidigt.

Bara en kort stund efter den tragiska händelsen, innan man ens riktigt visste vad det var som hände, kunde man se människor erbjuda hjälp och stöd på olika sätt. Via Safetycheck - där man kan markera sig som "safe" vid liknande händelser - var det många som erbjöd allt från bilskjutsar till bara att lyssna på den som behöver få prata med någon. Och varje gång bågon med misstänkt "icke-finländsk" bakgrund erbjös hjälp fanns de där - hatarna. "Hur tecks du?" eller "våga ens visa dig här!"...

Under kvällen var många, inte minst invandrare men också andra, rädda att röra sig på stan, ibland för att alls gå ut hemifrån - av rädlsa för att stöta ihop med SOO-are och liknande pack.

Attacker gjordes mot butiker och restauranger med "utländska" innehavare, bl.a. en pizzeria i Pargas utsattes. Fönster krossades och mordhot uttalades.

På lördag skulle en manifestation hållas på torget, för att tillsammans hedra offren och mötas utan hat. Den skulle arrangeras av först en irakisk, sedan även av syrier. Vad hände? Polisen varnade om att högerextrema skulle röra sig på stan och hålla en egen grej på torget, att det finns hög risk för konfrontation och att de inte kunde garantera någons säkerhet. Manifestationen inställdes, men folk samlades ändå. Det var många som på eget initiativ ändå sökte sig till torget, många som ändå samlades kring platsen där den där första knivattacken skett, många som hade med sig ljus eller blommor som blev till ett långsamt växande, lysande hav. Gamla och unga, barnfamiljer, "kantasuomalaiset och efter ett tag vågade sig även en del av de ursprungliga arrangörerna till platsen. Sociala media var bra för att meddela att det är tryggt, ni kan komma hit nu... Men så synd att det behövdes. Samtidigt hölls en extremhögersamling i andra änden av torget, en lyckligtvis liten grupp som lyssnade på varandras brinnande tal.

Mycket har de senaste dagarna skrivits både om själva attacken, om polisens utredningar och om Åbo och invandring och islamism och... Både sakliga texter och rena rykten. Flera av de modiga människor som på olika säått hjälpte till den där eftermiddagen, som skyddade offer eller jagade förövaren, visade sig ha "utländsk bakgrund". Då dessa hjältar fått plats i nyhetsrapporteringen har det också kritiserats. "Varför uppmärksammar ingen de finska hjälparna?" och all världens konspirationsteorier. Konspirationeteorier och hat har också färgat kommentarsfält rörade de irakier och syrier som skulle hålla i manifestationen. Vissa har nu bara bestämt sig för att "de där" nu alla är potentiella terrorister och om någon påstår annat så måste det ju vara lögn.

Och allt det lilla. Folk som svär, hotar, spottar eller byter kö i Salekassan. För här ska vi protestera mot alla som ens ser utländska ut. Ert fel. Allas fel.

Och hot mot sådana personer, politiker och andra, som tidigare talat för ökad invandring. För nu är det också deras fel.

Det har de senaste dagarna funnits så mycket vackert, så mycket gemenskap och värme och omtanke. Men så allt det här hatet. Alla dessa personer som bara suttit och väntat på att något sådant här skulle hända och som nu helt ogenerat triumferar och rider på vågen av sorg och rädsla. Jag tror inte att nazisterna blivit flera till antalet men de har tagit sig rätten till vår vardag, till våra media och våra stadsrum och agerar ut saker som de kanske inte skulle ha gjort tidigare. Och just det här är vad som gör mig mest upprörd och rädd. Själv går jag ändå ganska trygg - jag har ett nordiskt utseende och de kan inte läsa mina tankar. Så länge jag är tyst är jag trygg.

Men är det trygghet om det krävs att jag håller käften? Jag vill inte.

Och jag vill göra något, vill uttryckligen göra något, men vet inte vad. Vad kan man göra? Det är så oerhört frustrerande att bara se på när mitt Åbo görs till ett förtryckets centrum. Protester räcker inte, jag vill kunna göra något för att motverka, men... vad?

Uppgivet men ärligt frågar jag: Vad kan man göra?

Publicerad 21.08.2017 kl. 16:50

Testat: Air yoga

Det har trots allt varit en ganska aktiv vecka. På onsdag blev det parkyoga (även om den tyvörr måste avbrytas till öljd av regnet) och igår fick jag, förutom karateträningen, testa på något nytt: Air yoga!

Vad är airyoga? I air yoga (eller aerial yoga används ett från taket hängande långt tygstycke som hjälpmedel vis asanorna. Tygsttcket kan användas mera utvecklat och likt en hängmarra eller trapetsliknande ihopsamlat. En av tankarna är att man med detta stöd ska kunna utmana sin flexibilitet mera, men det ska också vara extrautmanande för coremuskulaturen. Och akrobatiskt roligt!

Orsaken till att jag nu testade var att Yoga Nordic i samband med Konstens natt igår erbjöd gratis yogatimmar hela kvällen, bl.a. hot yoga och air yoga. Själv bestämde jag mig för air yogan för att få prova på något nytt!

Och hur var det? Först av allt, skitkul! Och utmanande men belönande att t.ex. lita på instruktören och utrustningen och våga t.ex. hänga uppochner. Det kändes kanske inte som ett typiskt yogapass utan blev mysket avbrott mellan asanorna men det var ju också nödvändigt för instruerigens skull. Och jätteskönt att efter passet ligga ner för sawasana i sin egen silkiga kokong, svävande en meter över marken, inget hårt underlag men en lätt rörelse i takt med den egna andningen. Sinnligt.

Jag kommer inte att i det här skedet fortsätta med airyogan men vill nog testa det pånytt i ett senare skede!

Publicerad 18.08.2017 kl. 16:07

Nässelfeber och träningsplaner

Idag har varit en (till) dag då ingenting funkat.

Igår kväll fick jag min första riktiga nässelfeber på länge. Komplett med utslag, frossa, uppsvälldhet och bråkande mage. Det slog till under kvällslänken, fick mig släpad hemvia till jourande apoteket där jag köpte (fel sorts) antihistaminer och sedan vilades resten av kvällen bort. Ibland skulle det vara skönt att inte bo ensam. Idag är jag, efter 10 timmars sömn, fortfarande trött och ögonen har ännu idag varit så svullna att jag mest såg ut att vara på återhämtningen från ansiktsplastik. På grund av tröttheten har jag inte kunnat koncentrera mig på något, får absolut inget vettigt gjort, och lyckades dessutom försena mig från den lägenhetsvisning jag skulle gå på idag. Ännu en lång och onödig promenad djupt in i Nummis och tillbaka.

Jag borde få ändan ur och göra ordentligt allergitest, så jag skulle få bättrekoll på vad allt det är som jag inte tål. Det verkar, också i samband med de lättare allergiska reaktionerna, som om det finns vissa saker jag i princip tål men borde hålla mig från före fysisk ansträngning. Men helt säkert vet jag ju inte förstås. Obehagligt var det hur som helst, men tur i oturen var att jag inte längre får problem också med andningsvägarna (för brukade de också svälla och jag fick tyngre att andas).

Hade tänkt mig att den här veckan skulle få bli en träningstema-vecka, mest för det att jag (igen) missar årets karatehändelse, alltså Summer School i Canterbury. Var där varje år från 2011 till och med 2015, och då jag nu missar hela grejen för andra året i följd tänkte jag hitta på egna aktiviteter här hemma istället. Försökte efterlysa förslag på kul men billiga träningsrelaterade aktiviteter via facebook men fick få svar. Imorgon erbjuds utomhus-yoga på åtminstone två ställen och på torsdag blir det äntligen karateträning igen. Får nu sedan se hur det blir med resten av veckan, idag blir hur som helst definitivt en vilodag.

 

Publicerad 15.08.2017 kl. 17:04

Bekymren som krympte bort

Idag hörde jag överraskande av en gammal vän att han fått en godartad tumör bortopererad. Sådär bara. Det hela har tydligen gått bra, och den var alltså godartad, och han verkar ju må förhållandevis bra, men jag sitter fortfarande här och häpnar. Och skäms lite över hur jag så sent som igår klagade över väder och inställda träningar.

Ibland krymper ens bekymmer.

Publicerad 08.08.2017 kl. 14:49

Tränings- och prestationsgnäll

Börjar bli riktigt frustrerad på detta växlande väder. I kväll blir det fjärde parkträningen på drygt en vecka som ställs in pga dåligt eller ostadigt väder. Jag förstår det eftersom det ösregnade båe igår och tidigare idag så det är väl vått överallt, men nu skiner ju solen igen och det skulle annars vara värsta idealvädret för parkyoga... Morr.

Karateträning blir det i alla fall ikväll, vi tränar nu hemma hos två av instruktörerna (så är inte beroende av vackert väder).

Blir skönt att få ordning på träningsrutinerna igen till hösten.

Har varit lamt med mitt skrivande den senaste tiden, har varken producerat text hit till bloggen eller någon annanstans heller, idéer och tankar finns men jag lyckas inte samla dem i textform. Skitirriterande.

Allmän obalans på gång just nu, som märks till och med på humöret, tvi!

 

Publicerad 07.08.2017 kl. 16:39

Parkträning - kehonpaino

Tränade i Kuppisparken i dag igen. Bland de gratis yogaträningarna har under sommaren också ibland erbjudits andra träningsformer, och i dag var det instruktörer från Pure move som erbjöd vad som i programmet på finska kallades kehonpaino (Osäker på bästa svenska översättning. T.ex. "kroppsvikt" låter ju fel men "kroppstyngd" bara konstlat..?).

Jag hade inga som helst förhandskunskaper eller egentligen förväntningar heller då jag dök upp. När träningen kom igång var min egen första tanke att "det här är ju liknande grejer som på våra karate-uppvärmningar!". Kehonpainoträningen är alltså kort sagt muskelträning utan redskap, ett koncept som jag gillar eftersom det betyder att man kan träna var man själv vill, t.ex. utomhus som nu, eller fast hemma.

Träningen var helt trevlig och lagom krävande, gick att anpassa enligt egen förmåga och ork. Känner på mig att jag själv kommer ha åtminstone någon grad av träningsvärk imorgon. Trots att jag gillade träningen kommer jag knappast att börja delta i deras motsvarande träningar i studion, mest för att det inte känns aktuellt just nu. Rekommenderar ändå den som är nyfiken att testa!

Samma arrangörer erbjuder ännu denna sommar gratis pilatesträning den 9.8 och sista yogan den 23.8.

Publicerad 26.07.2017 kl. 21:16

Inspis - nytt bloggtema på kommande

Det finns ett gammalt blogginläggsutkast som jag varit och öppnat upp, filat på och sparat igen, flera gånger utan att det ännu heller postats. Och så insåg jag: Det är ju inte ett inlägg, det är flera! Kanske många. Alltför mycket för ett ensamt inlägg, så då delar jag helt enkelt upp det. Det får bli ett eget tema istället. Den närmaste tiden kommer jag därför med (o)jämna mellanrum att posta texter på temat kvinna/40 år, men ändå om olika saker - eller från olika vinklar, om en hellre ser det så. Myter, hälsa/träning, reklam, you name it.

Stay tuned, snart börjar det!

Publicerad 24.07.2017 kl. 16:59

Jacob Hashimoto på WAM

I dag blev det äntligen av för mig att se Hashimoto-utställningen Giants and uncertain atmospheres på Wäiski a.k.a. WAM a.k.a. Wäinö Aaltonens museum. Hade velat göra det länge men olika saker kom emellan.

Hashimotos verk är samtidit minimalistiska och otroligt detaljrika. Bland verken finns också målningar men intressantast känns hand installationer uppbyggda av massor av element, ofta i form som påminner om pappersdrakar. Till och med verkens titlar är är poetiskt superdetaljerade, många av dem kunde passa på något progerockbands setlista. Och jag älskar konstnärer som gör mer än de "behöver"! Det verk man ju sett mest av på förhand är jätteinstallationen Gas giants som fyller ett helt stort rum, men själv föredrog jag nästan hans lite mindre verk. Stillsamt, lågmält vackert och mycket sevärt. Öppen till 24.9.

The Air smelled of Subversion and Boundaries, All Glitter with Bright , Sourceless Light, 2011. (Bild stulen av Galerie Forsblom)

Som bonus kan man samtidigt passa på att besöka fotocentrets Peris galleri i övre våningen och där se Noora Isoeskelis fina utställning Your Gaze is a Loaded Gun. Öppen till 6.8 och inte fullt så farlig som den låter.

Publicerad 18.07.2017 kl. 20:38

38, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer