Överraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?

I går, på väg ut från Kårens loppis, fastnade en bok i handen på mig. Vid in/utgången finns ett bord med saker att ta gratis, och där fanns alltså en ensam bok: Inger Edelfeldts Finns det liv på Mars? Omslaget såg ut som ungdomsroman eller chicklit, men baksidetexten fick mig att ändå plocka med mig boken.

Och sedan läste jag ut den på en kväll (Okej, jag låg vaken till 04)! Sträckläste. Ibland råkar man ut för böcker som känns som just rätt bok för mig just nu, och det känns helt fantastiskt!

Titeln Finns det liv på Mars? är förstås en David Bowie-referens, och lagom musiknördiga glam rock-referenser fortsätter boken igenom. Boken handlar alltså om 45-åriga Joni, "en musicerande och lätt kaotisk ensamstående mor",  som bestämt sig för att Ta Tag I Saker och "bli vuxen" (läs: normativ), "bort med vilda drömmar, in med ordning, reda och realistiska förväntningar". Både för att svara på omgivningens förväntningar och egen besvikelse. Som vem som helst säkert redan gissat, går det inte helt enligt planerna och verkligen inte smärtfritt. Lyckligtvis.

Så svårt att ge en beskrivning som inte ändå osar just chicklit. Asrolig läsning men också stundvis gripande, och för mig blev det super-igenkänning, nästan på en pinsam nivå. Mycket träffsäkert om ålder och förvntningar, kvinna/ 40, just den där vuxenhetspressen, alltid helt enligt någon annans mått och ändå luras man dit, komplexfylld och ursäktande, med en känsla av att aldrig räcka till, istället för att leva ut sig själv "trots" åldern.

Varm rekommendation, finns att låna i Åbo om någon villhöver.

19.03.2018 kl. 20:27

Funderingar om överflöd och loppisfynd

Igår, medan jag ändå hölls hemma då jag hade tvättstugan bokad, använde jag stor del av dagen till att rensa upp hemma. Ur garderoben rensades en Ikeakasse full av kläder som inte används, ur bokhyllan rensades tjugotalet böcker som kändes onödiga och samtidigt passade jag på att kasta sådant som trasiga, sedan länge opariga strumpor och de äckligaste handdukarna. Det kändes bra, och det blev så mycket finare i garderoben! I bokhyllan (eh, hyllorna) hade jag däremot gärna sett större skillnad. Hyllorna ser precis ut som förr, det märks inte alls att jag plockat ur dem. Jag har fortfarande inte lyckats skapa en ordning jag riktigt gillar i dem, och dessutom hittade jag många böcker som jag varken läst eller kom ihåg att jag samlat på mig...

Bokbytarhyllor i all ära men de är ju helt förödande för bokhoarders. Steget att ta med sig något hem blir ju dessutom så mycket mindre då det inte kostar någonting! En hel del av de plaggen jag nu sorterade bort var också loppisimpulsköp, plagg som köpts utan att ändå riktigt "vara jag" då det ju ändå är så billigt och man ju så gärna vill ta med sig något hem...

Sedan är det svårt att bli av med grejerna igen, då så många säljer samma eller liknande saker. De nu bortsorterade böckerna blir antagligen förda till någon eller några av Åbo Akademis bokbytarhyllor nu under veckan. Kläderna är jag osäker vad jag ska göra med. Prova sälja, sedan donera det som blir kvar?

Och sedan kommer jag helt garanterat snart igen hem med
"nya" bok- och klädfynd. Trots att jag gillar att saker allt mer börjat cirkuleras istället för att t.ex. kastas, är det något som stör mig med hur lättvindigt vi sprider saker omkring oss. Det är skrämmande hur lätt vi börjat samla på oss saker som vi inte värdesätter. Och jag är bevisligen inte bättre själv.

 

26.02.2018 kl. 15:59

Sen helguppdate - bokmässan, karaten, filosoficafét.

Trött start på veckan. Skrivstress, där arbetet och koncentrationen dessutom avbryts av Kela som först skickar sista-minuten-meddelande om nya bilage-önskemål bara för att följande dag påstå att de menade heeelt andra bilagor. Det vill säga extrajobb, stress av rena oförståelsen och dessutom oron för vilken dag jag ska kunna betala nästa hyra.

Helgen var, som väntat, både innehållsrik och riktigt trevlig. Stor del av fredagen spenderades på bokmässan. Meningen var at jag skulle locka nya prenumeranter till Ikaros, men det gick ju kort sagt inget vidare. Övertygade inte en kotte. Annars var det kul att vara på mässan, träfade trevliga människor och fck lyssna på flera intressanta författarsamtal. Kom hem med en (ny) tygkasse full med tidskrifter och en och annan bok också. Men kunde inte låta bli att störas av hur otroligt och ogenerat kommersiell mässan var. Förutom förlag och föreningar fanns där bl.a. även optiker, möbelkedor och leksaksförsäljning. Och all mat till flygplatspris, typ semla och te för 9 euro. Den mest negativa upplevelsen var ändå Böle station. Hoppas jag aldrig behöver spendera extratid där igen. Svinkallt ute, svinkallt inne, ett ensamt litet uppvärmt avsides väntrum med en limsaautomat, för tidigt på plats, försenat tåg. I princip en Ärrä där en kan köpa t.ex. kaffe men ingenstans att sitta och dricka det - aj just, bänkarna i gången där det är så kallt att det kommer rök ur käften. Frös fortfarande när jag kom fram till Åbo, kröp ner under täcket med bok/tidskriftshög och mysiga katter.

Hela lördagen gick istället i karatens tecken, då vårt träningsläger inleddes. Sparktema! Tyvärr gjorde jag ett jätteonödigt misstag och skadade min ena fot, så det blev för min del ett endags-läger, men kul så länge det varade. På kvällen middag - kan nu rekommendera Woolsheds bönburgare - och pubbesök. Samtal om allt från hälsa och åldrande till spel och matematiska formler. Så som det blir när människor från vitt skilda områden umgås.

På söndag vilade jag mest, delvis pga foten, men gick framt kvällen igen på FBF:s filosoficafé. Den här gången med Helena Granström som talade om bl.a. teknologi och vår syn på människans relation till sin omvärld. Mycket tänkvärt och jag kom hem med många råddiga anteckningar. Nästa gång igen om två veckor, men då är jag antagligen på träningsläger igen.

Det med foten är speciellt irriterande då jag varit småförkyld de senaste två veckorna och därför redan missat träning, t.ex. inte sprungit alls. Nu, trots att förkylningen äntligen börjat ge efter, blir det ändå fortsatt träningspaus till följd av skadan. så frustrerande, då både lusten och energin finns! Hoppas nu ha både foten och hälsan i övrigt i skick, och de mest pressande skrivuppgifter undan före nästa träningsläger! Och byråkratin. För den här månaden. Hejaheja.

01.11.2017 kl. 17:05

Helgplaner - bokmässa och träningsläger

Har en händelserik helg framför mig.

Imorgon fredag blir det utfärd till Helsingfors för bokmässan. Syftet med resan är för min del egentligen att stå i monter och marknadsföra tidskriften Ikaros (är sedan ett par veckor med i redaktionsrådet men har inte bidragit med så mycket ännu. Känns bra att kanske kunna göra det såhär.) men hoppas förstås få tillfälle att se mig omkring och kolla in en del av programmet också.

Efter det följer karateläger här i Åbo, två träningar plus middag på lördag och en träning på söndag. Sparktema. Och jag har varit förkyld i snart två veckor. Är på bättringsvägen och tänkte nog delta, har yogat "försiktigt" (ashtangaträning. Hah!) och deltog i måndagens karate. Månne jag inte överlever helgen.

Om det ännu finns ork kvar efter träningarna avslutas söndagen kanske med filosoficafé igen, den här gången talar författaren, poeten och dramatikern Helena Granström. Verkar intressant men beror på orken på söndag.

Det är så irriterande att vara småsjuk men inte tillräckligt dålig för att orka hållas hemma. Har ju normalt med energi men vet att jag borde vila mera för att återhämta mig ordentligt. Svårt.

26.10.2017 kl. 16:16

Åbo bokmässa och Turun varjokirjamessut

Trött måndag efter heltrevlig helg i litteraturens tecken. Senaste helg var det alltså både Åbo bokmässa och Kirjakahvilas alternativa Turun Varjokirjamessut. Även på andra håll i Åbo hölls olika mindre events relaterade till någondera bokmässan. Jag hade tänkt delta i betydligt mera men deltagandet blev något mindre aktivt än planerat, har varit för trött helt enkelt.

Varjokirjamessut besöktes på lördag för att se Liv Strömquist! Hon talade ocskså på den stora bokmässan på söndag, men då det fanns så mycket annat program bestämde jag mig för att för säkerhets skull se henne på Kirjis. Intervjuaren var tydligt nervös men det blev ändå riktigt lyckat och om det inte varit för trängseln ade jag velat anteckna allt bra som Liv sade, där fanns nog många guldkorn. Kirjis kändes också som rätt miljö, inte minst efter Strömquist påmint om börjat sitt serietecknande i fanzine-form och insprerats av Riotgrrl-rörelsen och Kathleen Hannah - sittande i ett utrymme där det hållits fanzine-workshop samma helg. Jag imponerades också av Strömquists, om så ironiska, självmedvetenhet  och överraskades av hur jäkla trevlig hon faktiskt verkade vara. Det fick mig att gilla henne ännu mera.

Den "stora" bokmässan besöktes på söndag. Blev medbjuden av en vän som fått biljetter, men de visade sig gälla för bara ett besök så då valde vi söndag och gav oss iväg redan på förmiddagen. Först gick vi bara runt och tittade på alla utställare och vände och vred på böcker och tidskrifter. Fick låna hans tygkasse för min snabbt växande hög av fynd - en köpt bok och alltmöjligt gratis som jag plockade på mig. Som bonus fick vi också beundra en stor mängd cosplayers. Är inte helt säker på hur cosplaying relaterar till bokmässan, men på söndagen hölls tävling för bästa outfit och vissa var faktiskt ganska imponerande.

I mässcentret hölls samma helg också mat- och vinmässa som man fick tillträde till med sama biljett så som följande traskade vi runt där och provsmakade allt. Köpte lite av den godaste fudge jag någonsin ätit - utanför England.

Efter det återvände vi till bokmässan för att se mer av progammet men var nog lite för trötta för et så det blev ändå lite sporadiskt. Till det intressantare av vad vi såg var ett samtal med Rauno Lahtinen (han som står bakom Turun puretut talot-böckerna) plus översättaren av hans senaste bok om Åbos historia (Den behöver nog skaffas i något skede) och en presentation av (några ur) gruppen bakom en nyutkommen bok vid namn Kirjeitä tulevaisuudesta – ääniä maapallon säilymisestä. Presentationen hade npg krävt mer tid men projektet verkade intressant. Under ledning av filosofen Antti Salminen har personer från olika länder (Bl.a. Finland, Indien, Brasilien) och med vitt skilda bakgrunder brevväxlat med varandra om bl.a. följder av den globala uppvärmningen och möjligheter till ny[a], minre förstörande livsstil[ar]. Dessa dialoger presenteras i boken i sina ursprungliga former utan hemskt mycket ställningstagande. Lät hemskt intressant hur som helst, och hamnar nog på min att-läsa-lista.

Vi missade säkert massor av intressant program, men som sagt saknades energin. Bl.a. hade jag gärna sett Kari J. Kettula på Varjokirjamessut. Kettula är inte bara tidigare Kirjis-aktivist utan har även i tiderna stått bakom grundandet av Åbo bokmässa. De första bokmässorna hölls i Brinkala, alltså kring Kirjis, för att sedan förstoras och börja hållas i mässcentret. Sedan starten har mycket förändrats och bokmässan kritiseras från vissa håll för att ha blivit onödigt kommersiell, med större fokus på bokförsäljning än på litteraturen i sig. Men just då var jag alltså på den "stora" bokmässan och missade därför. Kändes lite ironiskt.

En givande helg och en litteraturhög rikare. Igår började jag läsa Erik Wahlströms Gud som jag fick igår i utbyte mot ett enkätsvar om finlandssvensk litteratur.

09.10.2017 kl. 16:36

Föreläsning: Monty Python ja koominen keskiaika

Jag brukar inte hemskt ofta blogga om föreläsningar (även om tanken ofta slagit mig i samband med t.ex. filosoficaféer och liknande) men tänkte idag göra just det.

I går kväll (onsdag 7.6) hölls en intressant föreläsning på stadsbibban: Rami Mähkä, kulturhistoriker vid Turun Yliopisto, berättade om sin forskning om Monty Python och deras bild av medeltiden: Monty Python ja koominen keskiaika. Föreläsningen var den sista i Turun historiallinen yhdistys Historia Nyt!-serie som pågått under våren. Salen var full, säkert minst lika många Pythonfans som annars historieintresserade. 

Föreläsningen utgick givet till stor del från filmen Monty Python and the Holy Grail, vars medeltidsbild jämfördes med t.ex. sir Walter Scott. Populära uppfattningar om medeltiden kan grovt delas in i medeltiden som ridderlighetens tid (t.ex. Walter Scott) eller medeltiden som mörkrets och råhetens tid (t.ex Monty Python). Fick lära mig att Pythongängets Palin och Jones båda studerat medeltid i Oxford medan Cleese var innerligt trött på hela historieämnet. Enligt Mährä syns det här i form av samtidigt både mänsklighet och avståndstagande i "deras" medeltid.

Det Mähkä studerat, historiekultur, är alltså inte fråga om hur man mest korrekt återger olika historiska perioder, utan hur man uppfattat och uttryckt medeltiden under olika tidsperioder. Trots att medeltiden ofta uppfattats som en mörk och "dålig" tid ("the Dark Ages") har tidsperioden också romantiserats bl.a. under mitten av 1800-talet, då man (enligt Mähkä) tröttnade på att ständigt hylla antiken, och då medeltiden passade bättre ihop med en spirande nationalism. På senare tid hyllades ett mytiskt (medeltida) förflutet också bl.a. i progrocken, men från mitten av 1970-talet blev den ltie passé igen.

En genomgående fråga i föreläsningen är hur Pythongänget överhuvudtaget kom på att göra fars av medeltiden. Mähkä gör en intressant påstående om att synen på medeltiden som en "låg" tid är vad som får den att passa så bra ihop med Pythongängets satir - deras humor är på fars-nivå, och farsen brukar också ses som en "lägre" form av humor. Intressant point.

Drabbades av en stark lust att se MP and the holy grail igen, det var alldeles för länge sedan sist! Dessutom skulle jag säkert se den genom delvis nya "glasögon" nu. Gillar också dessa utom-akademiska föreläsningar som hålls med jämna mellanrum, intressant omväxling för en själv (och bra tillfällen att bekanta sig med sådant som går utanflr det egna ämnesområdet) och också bra med sådana initiativ som för akademikerna och forskningen närmare mannen på gatan.

08.06.2017 kl. 16:13

Föreläsning: Seksuaalirikollisuuden historia

(Bild härifrån)

Fick idag igen chansen att gå på en intressant kvällsföreläsning. I kväll Seksuaalirikollisuuden historia, väkivaltakulttuuri ja asenteet på stadsbibban. Historikern och våldsforskaren Satu Lidman (som nyligen gett ut boken Väkivaltakulttuurin perintö. Sukupuoli, asenteet ja historia) talade om sexualbrott och våld förr och nu.

Föreläsningen hölls i en öppen aula uppe på faktaavdelningen. Då jag kom till biblioteket någon minut innan utsatt tid var alla sittplatser redan tagna, och åhörare hade spritt ut sig lite varstans omkring. Jag hittade en ståplats relativt nära, där jag kunde höra - ljudet bar inte riktigt genom det öppna utrymmet. Först irriterade arrangemangen, men efter en stund kom jag över irritationen då några saker slog mig: Fint att så många ville delta, att intresset var så stort! Och egentligen, vilken fin idé att hålla ett föredrag + diskussion om ett sådant ämne utan diskretion i en helt öppen offentlig miljö, i ett rum där folk rör sig, också sådana som inte valt att komma och lyssna.

Nu är ju i och för sig frågor om kvinnors säkerhet och otrygghet något som är mycket på tapeten idag, men som Lidman också påpekade sker det ofta på sätt som kvinnor inte vill vara delaktiga i, och allt flera har i sitt avståndstagande från gatupatruller och liknande gäng börjat att öppet berätta om sina egna erfarenheter. Det här är ju också något som jag reagerat på, delvis för att jag valt att själv göra det. Kanske leder skiten åtminstone till det, till att flera öppnar sig och på det sättet kanske, sakta sakta bidrar till att minska på skammen och skuldbeläggningen..?

Skammen var något som kom upp under Lidmans föreläsning. Hur saker som förr var "synd" eller "skam" idag kan vara mänskliga rättigheter (homosexualitet, ogiftas "utomäktenskapliga" förbindelser) medan en del av vad i idag ser som ofredande förr kunde vara högst normalt. Lidman talade också om våldtäkt som "tahallisen häpäisyn keino" och hur den utsatta om hon inte tydligt skämdes kunde ses som i sig skamlig och "smutsig", kanske till och med dömas för osedlighet. Skammen sågs också som störst hos offrets manliga släktingar, far/man/bröder, som var den eller de som ofta sågs som det/de verkliga offren för brottet.

Så mycket av det här lever kvar, trots att lagar och förordningar, och visst, själva samhället i sig förändras. Som också påpekades under kvällen, ser man ännu idag gärna tydliga fysiska skador (hos offret) som ett slags bevis på motvilja, det får gärna synas att den utsatta kämpat emot - medan det samtidigt är vanligt att den som utsätts passiveras, slutar  "kämpa" just av rädsla för att bli skadad. Paradox. Sexualbrotten i sig har inte förändrats men nog vårt sätt att förhålla oss - trots att offrets agerande fortfarande analyseras ("dåliga val ledde till det").

Under diskussionen kom togs en intressant sak upp. Det var  en åhörare som frågade något om falska anklagelser för våldtäkt, och på det konstaterade en annan att det är intressant hur den frågan garanterat alltid kommer upp i diskussioner om våldtäkt men inte andra slags brott.

Under kvällen kom jag på två uttryckliga saker som gör att gatupatruller och "rajat kiinni"-demonstranter får mig att känna mig både så arg och så kränkt: För det första representerar de en våldskultur som bara råkar vända sig mot någon annan än mig (så länge jag är vit, "finsk" och håller käften) och för det andra klampar de rakt på min "itsemääräämisoikeus". Vad är det på svenska? Självbestämmanderätt? Min rätt att befinna mig i rummet utan att min kropp, mitt kön, min sexualitet eller för den delen min rädsla används av någon annan och/eller på sätt som jag inte vill. Att påstå sig vilja skydda kvinnor men göra det mot deras vilja är inget annat än en romantisering av ett gammalmodigt, patriarkalt samhälle. Ett samhälle där våldtäkt av kvinnor* i första hand är en provokation gentemot "deras" (hah!) män.

Jag vill absolut läsa hennes bok. Gissar att det är kö efer den på bibban nu...

 

 

*och ja, jag är medveten om att män kan våldtas. Vi tar den diskussionen en annan gång, ok?

 

15.03.2016 kl. 22:08

Jeppis

Nu har jag läst ut Tommi Liimattas Jeppis (2014).

För en person i min ålder som är upvuxen i Jakobstad blir Jeppis (boken) en ren explosion av nostalgi! Liimatta är tre år äldre än jag och bokens handling utspelar sig mellan skolstarten 1983 och våravslutningen 1987. Ibland undrar jag hurudan läsupplevelsen är för en person som inte vet var varenda gatkorsning eller skogsdunge i handlingen ligger, men tror att mycket kan kännas igen av vem som helst som vuxit upp i en småstad (speciellt under något så när samma tid). Eller varit pojke, lekt med pojkar, eller haft en bror. Eller minns när hen hittade rockmusiken...

Boken beskrivs som en roman, men känns mycket självbiografisk. Det är omöjligt att avgöra vad som är författarens egna barndomsupplevelser och vad som är diktat. Och egentligen spelar det ju ingen roll. Handlingen följer inga dramatiska mönster, den bara finns. Otroligt välskriven vardag, beskriven av en vuxen genom en barnkaraktär utan att det blir patetiskt eller jobbigt alls.

Kan ju också nämna att jag läser aldeles för sällan på finska, speciellt skönlitteratur, men kan (kanske just därför) verkligen rekommendera Jeppis också åt den som inte heller gör det ofta. Språket är enkelt och naturligt på just det sätt som det bara måste vara när jag-personen är ett barn.

Nästan 500 sidor träffande 80-talsbarndom. Går inte att skriva hemskt mycket utan att samtidigt avslöja bort för mycket att läsupplevelsen. (Wow, vilken mening...) Men en ärlig rekommendation!

27.02.2016 kl. 18:51

Måndagsöverraskning!

Karatelägret var riktigt lyckat, både träningen och samvaron, och det var också trevligt att ha gäster hos mig över helgen. Helt nöjd, alltså. Men trött, herregud så trött. I dag satt jag uttryckligen och somnade över artiklarna jag läste, riktigt så att jag drömde fortsättning på vissa av meningarna... Måndagen efter ett helgläger är alltid ofattbart tung.

Just den här måndagen började dessutom med ett tandläkarbesök redan åtta på morgonen ljuvligt. På eftermiddagen, mitt i artikelslummern, fick jag ett texemeddelande från posten, om ett paket åt mig. Svängde in dit på hemvägen och plockade upp ett platt paket innehållande...

...The Sweary Colouring Book! Hade för kanske någon månad sedan sett den på nätet och konstaterat ungefär att "en sån behöver jag..." men sedan inte tänkt så mycket på den saken. Och nu var det alltså en vän hemifrån som skickat en som födelsedagsgåva* - mycket uppskattat! Blev tvungen att testa lite redan ikväll (som syns på första bilden)

The Sweary Colouring Book är alltså, som namnet väl avslöjar, en "vuxenmålarbok" med all tillhörande "zen"ornamentik fast med svordomar och andra fula ord.

Vad kan möjligen passa bättre på en astrött måndag som ildes med tandläkarbesök? Inget, I tell you!

 

*Japp. Jag fyllde år i söndags. Nu 37. Kan inte fatta det.

22.02.2016 kl. 23:32

Bokhyllan - har du skämmisböcker?

Senaste graduseminariet ledde till en intressant diskussion om böcker och bokhyllor. Som i sin tur ledde in på indelningen i "frontstage/backstage", alltså vad man vill visa upp och vad man inte vill visa... Frontstage/backstage-idelningen går också att tillämpa på bokhyllor, till exempel om man ser på hur och var i hemmet vi placerar snygga, ofta dyra "coffee table books" som uttryckligen gjorts för att bläddras i, tittas på, jämfört med "skämmislitteratur" som chicklit, självhjälpsböcker eller "kioskromaner".

Själv har jag precis packat ner alla (Alla!) böcker inför flytten, men innan det hade jag tre bokhyllor: en för fakta (-ish), en för skönlitterärt och en för riktigt gamla böcker. Ingen skild gömma för skämmis-böcker, sådana smygs iväg till loppis eller poserar stolt bland andra på hyllan. Och jo, snyggare blädderböcker - inkluderar vissa tidningar - hålls nog "framme" så att gäster lätt kan titta i dem.

Vilka böcker låter du synas? Har du skämmisböcker?

 

14.12.2015 kl. 22:52

Ockupation, studier och privilegier

Och ockupationen fortsätter - imorgon blir det både föreläsningar och poesikväll, titta in! (Luonnontieteiden talo 1 på universitetsbacken) Man får också titta in utanför programmet, prata eller läsa tidningen, dricka en kopp kaffe.

Här hemma råder ett fullkomligt kaos. Lådor, lådor och lådor. Mest har jag packat böcker och porslin/glas. Kommer på mig själv med att känna mig som en lögn - eller kanske inte lögn direkt, men en kliché..? Den frivilligt fattiga, samtidigt fittigt privilegierade akademikern som står och packar sina antika böcker (förra sekelskiftet) och oroar sig för hur vitrinskåpet ska stå den här flytten, men samtidigt för hur hon ska ha råd med nya hemmets högre hyra. Bad me. Finlandssvensk Akademikerunge - varsågod och stämpla min panna.

Imorgon ska jag tillbaka till ockupationen. Har inte sovit där, utan bekvämt hemma.  Ändå har mina studier lidit av det. Oh, the irony. Men intalar mig att jag ändå gör något, att det jag gör är någon nytta. Alla är inte priviligierade, eller olika mycket. Alla borde ges jämlika möjligheter. Det kan man stå bakom oavsett var man själv står. Och de planerade nedskärningarna i utbildning skadar alla, på alla nivåer, från barnträdgården till forskning.

08.12.2015 kl. 00:38

Nya tag

Humöret blev nog bättre sedan (jämför alltså nu med i mpndags, då ja senast skrev här), i takt med att jag helt enkelt också haft bättre flyt i största allmönhet de två senaste dagarna (osäkert vilkendera faktorn som påverkade den andra mera). Höstens satsning på studierna börjar också visa resultat, och mitt studiereg.utdrag uppvisar nu både en ny fyra i en ämneskurs och att jag har "goda" kunskaper i finska  Det senare resultatet förvånar något, men ok då - man tackar!

Försöker ta det lite lugnt ändå, och idag stack jag hem tidigare bara för att få ha hela kvällen för mig själv och oj... Så skönt det var! Behövdes verkligen.

Har börjat småpacka för flytten, allt sånt som inte nödvändigtvis behövs den närmaste månaden. Böcker, skumpaglas och prydnadsföremål, sommarkläder... Och herregud så mycket böcker jag har. Samma sak konstateras i varje flytt. Och så kastar jag mycket (Nej. Inte böcker.), riktigt skönt att göra sig av med onödigt. Har också en textilkasse att föra till H&M och en lite "snyggare" klädkasse att ta med på klädutbyte i helgen.

Mitt nästa stora livsstilsprojekt just nu blir nog att få dygnsrytmen vänd rätt igen (men månne inte klockfan helt strax visar 03 igen, utan förvarning...).

11.11.2015 kl. 22:14

Loppisplaner och dagens katt

Med tanke på allt krafs som dykt upp i och med mammas flytt (och egna flyttdrömmar) passar det riktigt bra med två olika loppisdagar nu i augusti! Fick veta att det blir Siivouspäivä igen den 29.08, och det tänker jag definitivt delta i igen - parken här intill visade sig vara en riktigt bra plats för loppisförsäljning! Och dessutom var det roligt, bra stämning. Och sedan står jag igen och säljer på Kåren den 31.08. Tror det blir att köra med viss temamässig uppdelning, men mycket böcker utlovas hur som helst båda dagarna! Jag gillar verkligen idén med Siivouspäivä, det är så skönt att själv få välja vart man vill gå och sälja, inte behöva släpa sina saker långa vägar utan fast ställa sig på gatan om man vill. Men den här gången vill jag passa in lite mera tid för att också spana runt efter fynd själv. Förra gången hann jag knappt alls med det (på gott och ont)...

En bild på någon som älskar flyttlådor:

(Nej, Mirjam ska inte säljas bort.)

 

21.07.2015 kl. 22:33

10+ år senare. Funderingar om då och nu

Först en påminnelse: Jag håller som sagt bokloppis imorgon på städdagen, plats: järnvägstorget, tid: 10-15, med reservation för vädret... Säljer också annat, bl.a. gamla etsningar (egna), pysselgrejer, smycken och lite kläder. Oroar mig verkligen för vädret nu, ser ut att bli ostadigt imorgon... Och det går inte att sälja böcker om det regnar. Håll alla tummar.

Men det jag egentligen skulle skriva om:

Av olika anledningar, bl.a. grävandet i mina samlingar, har jag i tankarna ofta återvänt till konstskoletiden, dvs början av 2000-talet. Så mycket har förändrats sedan den tiden. Eller har det?

Konkreta förändringar: Är inte deprimerad nu (som då), har inte heller haft panikångest på många år (inte alls sedan jag kom till Åbo tror jag). En annan förändring, som möjligen hänger ihop med den förra, är att jag tar bättre hand om mig själv. Jag har helt enkelt börjat bry mig om min hälsa, vilket numera också innefattar min fysiska hälsa. Jag äter bättre och tränar. Karaten har nog hjälpt mig att allt mer se min kropp mera som ett verktyg än bara utseende.Trivs numera oftast ganska bra i min egen kropp, trots att den är äldre. Har slutat röka (5-6 år sedan) och dricka kaffe (lite senare) och dricker betydligt mindre alkohol, samtidigt också mera sällan. Har slutat färga håret. Litar mera på mig själv och andra, om än inte fullständigt. Det hör fortfarande till mina svagheter. Är lite lugnare, fast det kanske också kommer "med åren"? Har väl helt enkelt varvat ner lite. Men kan också bli arg, så otroligt mycket argare än då. Tar mindre skit, på gott och ont, och tar det inte lika hårt om inte alla gillar mig.

Varför skriver jag det här? Jag räknar inte upp alla de här sakerna för att skryta på mig själv, utan det är mest något jag har funderat på ibland den sista tiden. Är jag samma person eller inte? Kommer senare i sommar möjigen få chansen att träffa en del människor "från då", folk jag inte sett (utanför facebook) på många år. Kommer vi hitta varandra? Kommer vi kunna vara de vi är idag eller genast falla tillbaka i gamla roller? Slappna av och njuta av gammal vänskap och glada återseenden, minnen? Eller bara vara obekväma? Ska bli spännande. Om inte annat så är oväntade sociala situationer också något mindre av ett problem nu (hade två olika slags socialfobi då det var som tyngst). Men man vet ju aldrig.

 

22.05.2015 kl. 22:56

Loppisfynd - mode på ryska

Besökte i går Biskopsgatans vänner:s gårdsloppis vid kaserngatan. Där fyndades bl.a. denna något gulnade ryska katalog från 1969, med läckra modeillustrationer och sybeskrivningar. Tyvärr förstår jag inget av texten, men stilig är den ju hur som helst!

21.05.2015 kl. 19:54

39, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.