#MIAUtoo - eller inte?

Jag har säkert skrivit många gånger om mina två katter - Mirjam som adopterades från Tesy (Åbo djurskyddsförening) i samband med min 30-årsdag och Daisy som adopterades via rescueverksamhet för ett par år sedan. De är båda jätteviktiga för mig och jag är innerligt glad att jag fått adoptera just dem. Jag är inte aktiv medlem i någon djurskyddsförening men brukar delta i Tesys grejer ibland då jag kan och delar halvregelbundet bl.a. Tesys, Seys och borttappade-djur-gruppers info på sociala media.

I år satsar Sey (Suomen eläinsuojeluyhdistys) stort på en Kissakriisikampanj om katter, övergivna och försummade katter, vilket vi har alldeles för många av i Finland. Enligt Sey har också antalet hemlösa katter ökat explosionsartat den sista tiden, vilket gör kampanjen önnu mer aktuell. Men. Stort MEN. Vi vet alla att hashtagar blivit en grej i kampanjer, och nu tyckte någon i Sey tydligen att det var jättefiffigt att försöka starta upp hashtagen #MIAUtoo i samband med deras Kissakriisi-kanpanj. Och visst, det var säkert ett sätt att försöka vinna mer synlighet för en i sig viktig och värdefull kampanj. Men nej.

Har idag deltagit i en facebookdiskussion om just den hashtaggen. Vissa ansåg att den är okej med hänvisning till att syftet är viktigt och att ingen äger en hashtag. Andra, jag själv inkluderad, kände sig ändå inte helt okej med den.

Varför inte?

Trots mitt eget djur- och djurskyddsintresse är jag jävligt obekväm med hur lättvindigt #metoo-taggen omformas för andra ändamål. #metoo var fråga om att massor av människor delade med sig av sina personliga upplevelser av sexuella trakasserier och sexuellt våld, i många fall för första gången efter år av tystnad. Tunga och traumatiska saker, att delta var mycket utmanande för många. Oavsett hur mycket jag tycker om djur gillar jag inte hur ett helt skilt syfte hoppar på tåget med #-too-taggar för uppmärksamhetens skull. Jag kommer inte ifrån känslan att redan utnyttjade kvinnor nu används som käpphästar för något helt annat, i en kampanj som låter som ett torrt Metooskämt.

Jag tycker det var förvånansvärt klumpigt planerat av Sey. Jag förstår självklart att det knappast var meningen att kränka någon eller uttrycka sig skämtsamt eller hånfullt om #metoo men tycker någon borde insett risken för att kampanjen av vissa upplevs som just det. Någon fattade beslutet att det ändå var värt att köra med det och just det gnager i mig. Närmast upplever jag väl det som respektlöst.

Nu sitter flera av oss som skulle brinna för syftet och kampanjen men samtidigt starkt ogillar idén med hashtagen och känner oss jävligt kluvna. Någon annan skulle kanske tycka att en hashtag är en småsak men för mig var det här nu något som får mig att tveka till att alls dela kampanjmaterialet på sociala media. Något jag alltså i vanliga fall aldrig skulle tveka att göra. Samtidigt vill jag heller inte avskräcka någon annan från att hjälpa djur. Svårt.

Bidrar här nedan hur som helst med ett par länkar om vad det gäller:
Kissakriisi
YLE-artikel om kampanjen




 

10.10.2018 kl. 18:16

Karateinspiration

Har inlett veckan med ett superbt träningsläger bakom mig men verkar också ha tagit med mig en ny förkylning med hem i bagaget. Vilket betyder massor av träningsinspitration just nu men samtidigt otroligt trött. På måndag drog jag själv träningar och gör det nästa måndag igen. Jag tycker om att också dra träningar ibland, speciellt för våra nya, men hoppas nu bara att jag inte ska bli sjuk på riktigt utan helst också kunna vara med och träna själv under resten av veckan.

Lägret hölls i Vörå och innebar träningar varje dag från torsdag till söndag. Förutom värdklubbens egna instruktörer drogs träningar av en inbjuden brittisk 5 dan karateka, Marie Kellett. På plats fanns även 90-årige Sensei Harada, som anss vara grundaren av vår stil.Trots att det var ett så kallat all grades-läger, alltså ett som välkomnar karatekas på alla nivåer, var träningarna utmanande och jag hittade nog mycket som behöver filas på ordentligt för min egen del.

Alla gäster utifrån fick bo hemma hos instruktören Emma eller i hennes egen dojo, alltså träningslokal. Att alla kunna bo tillsammans gör mycket för umgänget och gemenskapen på träningsläger. Trots att lägren förstås i första hand handlar om träning behöver man också finna tid att ha lite kul tillsammans mellan passen.

Nu ska jag försöka lista ut det smidigaste sättet att ta hem mina katter från skötaren med de sedan helgen ändrade lokalbussturerna här i Åbo...

 

26.09.2018 kl. 16:47

Panikvaknande och besök av polisen

Efter ytterligare en bloggpaus tänkte jag att dagens helt fantastiskt absurda morgon kanske kunde vara tillräcklig ursäkt att sätta mig ner och skriva igen. Här följer berättelsen om vad som borde varit en alldeles vanlig onsdagsmorgon:

I morse vaknade jag av någon annans röst i min tambur. Jag bor ensam. Andras röster hör inte hamma i min bostad. Yrvaket uppfattade jag att någon stod i min öppna dörr och talade med någon annan i telefon. Sade något om var han var, mitt namn nämndes, någon kommentar om vad han såg, och om en lukt. Och om katten. Jag var helt panikslagen. Tog för givet att det måste vara en fastighetsskötare men vet ju också att de inte får komma in sådär bara , utan att ens ringa på dörren först.

Tog mig ur sängen, kollade klockan, den var kring 04.30. Gick till tamburen där dörren till min lägenhet stod på vid gavel. Enda människa jag såg stod utanför husets ytterdörr och talade i telefon. Drog på mig första bästa plagg, samlade mina nycklar och steg ut ur lägenheten. Personen var borta, syntes varken i trapphuset eller på gården där han senast stått.

In igen, stängde dörren efter mig och började i brist på annat att i min yvakna panik städa upp lite i min helt kaotiska tambur. Förutom det vanliga råddet hade en hög med returpapper (på väg "ut") rasat och tydligen unde natten använts som toalett av någondera katten. Jag visste alltså inte vad det var fråga om eller varför någon - vem? - som kommit in i mitt hem och börjat kommentera det. Och en sådan tid?!

Efter en stund ringde det på dörren. Öppnade.

Det var polisen. Polisen??

Jag: ???

Polisen: God morgon. Har ni månne en katt som smitit?

Jag: Ööhhh..? (Inser att jag pinsamt nog inte har en aning men att dörren ju lämnats öppen) Katt..? Ja, jag har katt..?

Polisen upplyser om att min katt har smitit och befinner sig högre upp i trapphuset.

Jag: Ehh... jaha..?

Polisen, uppfordrande: Är allt annars i ordning?

Jag, reflexmässigt och i fortsatt yrvaken panik: Alltiordning. Ingaproblemalls... Ja, förutom att jag vaknade före fem på morgonen av att en främling öppnade dörren till min lägenhet och kom in..? 

Polisen, tålmodigt överseende: Dörren stod öppen.

Jag: Eehvah? Öppen?

Polisen, med ton som om jag borde vetat bättre: Er dörr stod öppen. En granne blev orolig och kontaktade oss. er katt finns högre upp i trapphuset, ni kan söka den därfrån *pekar uppåt trappan*

Jag: Ehh, okej..?

Polisen: Ja om det inte är några problem så god fortsättning...

 

Jag gick upp för trappa efter trappa i min morgonrock och hittade efter några våningar min vilsna katt Mirjam och en mansperson liknande han med telefonen som oroat/besvärat sade ungefär att "du kan ta din katt nu..." och sedan försvann fort. Jag var ännu alldeles för chockad för att hitta på något att säga.

Bar in katten och stod sedan bara och gapade en stund. Kollade att andra katten var inne, det var hon. Låg och sov lugnt.

När allt var över var klockan lite över fem. Försök nu sedan somna om efter en sådan väckning.

Efter att en stund förstod jag ändå vad som antagligen hänt: Dörren till min lägenhet kan vara trög och för att den faktiskt ska stängas (låsas) krävs ofta att man liksom ger den ett ordentligt extra ryck. Mindes plötsligt att den krånglat då jag kom hem på kvällen, kanske att jag aldrig gav det där extrarycket utan blev distraherad av något. Om dörren inte var ordentligt fast blev äventyrskatten Mirjam säkert nyfiken och buffade upp den och tassade ut. Eller så öppnades den när någon granne drog fast sin.

Hur som helst förstår jag att den anonyme grannen blev orolig då han inte bara såg lägenhetsdörren stå öppen mitt i natten utan kikade rakt in i min helkaotiska tambur inkl kattstinkande tidningshög... Polisen frågade säkert i telefon hur där såg ut. Alltså ifall det hänt något eller personen verkar helt utslagen... Just lovely. Alltså jag har inte alltid stökigt hemma men klart man har det just då något sånt här händer.

Nu framåt kvällen känns allt bara som en absurd dröm. En jävligt absurd dröm. Och jag har en ytterst sällskaplig katt som nog verkar helt nöjd med innelivet igen.

Så inleddes min onsdag. Och jag vet en som kollar dörren minst tre gånger innan hon lägger sig ikväll.

 

Things to do:

- Be någon se över dörrjäveln.

- Städa, för fan.

- Börja sova i pyjamas eller häng åtminstone lättpåtagbart plagg där det går att hitta genast.

12.09.2018 kl. 19:50

Att lägga sig i andras business - om en hund.

Gårdagen blev ju inte precis som tänkt. Slutade med att jag kontaktade lokala djurskyddsföreningen. Jag blir upprörd när vuxna människor gör varandra illa, men vanvård av djur och barn gör mig riktigt f*tt*g.

Över senaste helg och ännu igår har en av min mammas grannar haft en liten hund boende hos sig. Jag har inte själv  varit där mer än på besök, men då jag hälsat på och vi tittat ut har vi ofta sett att hundstackaren varit parkerad där igen. Med parkerad menar jag i det här fallet ensam och med ett kort koppel bunden till antingen mattpiskningsställning eller byktorkställning. Hade alltså inte varit där hela tiden själv men kunnat av egna iakttagelser tilllsammans med mammas och en granntants beskrivningar kunnat pussla ihop följande:

Hunden har alltså hållits ute bunden med vanligt koppel (alltså inte löplina, kopplet fäst till kanske 2 meter), enligt en granne hade den på lördag suttit eller legat ute på gården största delen av dagen, från morgon till kväll. Jag hade själv felaktigt trott (och hoppats) att det varit något mera tillfälligt. Ibland har ägaren/skötaren hållit den sällskap en stund, kelat lite med den eller gått ut med den. Sedan har den legat där. Ensam, bunden och utan skydd mot väder och vind. Det har varit oklart om "skötaren" varit borta hemifrån eller bara inte velat visa sig mycket. Grannen visste också att det var hennes hund men att den annars bor hos hennes föräldrar "på landet".

I går, då det alltså regnat i stort sett oavbrutet hela dagen,  hälsade jag på hos mamma igen. Hon pekade genast: Titta, nu sitter hunden där igen! Det gjorde den. I regnet. Utan något som helst skydd mot vädret, fast i sin korta lilla koppel-lina och utan vattenskål. Gick och ringde på hos grannen ifråga men hon antingen var inte hemma eller öppnade inte. Vi tog in hunden, som var genomvåt och nöjd att få ordentlig torkning och en skål vatten, och lämnade sedan ett skriftligt meddelande på grannens dörr så att hon inte skulle tro att den var t.ex. stulen. Hunden var snäll och tam, verkade annars vara i god form och inte hemskt orolig, kanske lite passiv. Gissar att den nog blir bra omhändertagen i sitt riktiga hem, men det är förstås en gissning. Anmälde inte genast då jag ville tala med "skötaren" först. Kanske 1 1/2 - 2 timmar senare dyker hon upp, varken upprörd, glad eller ens generad, och konstaterar lite slött att kon känner sin hund och att den nog "tycker om att vara ute i regnet" (!). Det spelade ingen roll att jag påpekade att man inte får hålla hundar på det sättet, hennes reaktion var bara att den är mycket ute hemma också och tycker om det. Oberörd och obekymradJag blev så tagen av hennes nonchalans att jag glömde det mesta av min rant. Senare hade hon ändå kommit tillbaka och pratat med mamma igen (säkert trevligare, hon är betydligt snällare än jag är och ogillar konflikter). Grannen hade då rent ut ljugit om hur mycket hunden varit ute ensam och hur mycket hon faktiskt varit med den, gått ut och gå med den osv.

Varför skulle en hund tycka om att sitta och bli påregnad utan möjlighet att söka skydd? Vem skulle överhuvudtaget tycka om det? Om hunden uttrycker glädje när den egna människan kommer och kela med den efter timmar ensam så bevisar den glädjen inte alls att hunden gillar situationen ute, utan är troligtvis ett tecken på att den är glad att återse sin människa. Hundskötargrannen har (i motsats till min mamma och den granne som också oroat sig) inte ens fönster mot gården så någon översikt har hon inte haft.

Lät hur som helst grannen ta tillbaka hunden men kontaktade djurskyddföreningen nu imorse. Där fick jag veta att rådgivande besök (svårt att översätta från finska, osäker på termerna) kunde vara en god idé i det här fallet - grannen i fråga vill väl knappast illa åt sitt djur men det står ju helt klart att hon inte vet hur hon ska ta hand om hunden - men svårt att ordna i verkligheten. Både deras egen djurskyddsövervakare och tillsynsveterinären är nämligen på semester samtidigt - det kan ta ett tag innan någon kan komma och hunden är bara tillfälligt och "skötas" där den varit nu så är det inte sagt att någon hinner besöka medan den ännu är där. Juli månad är med andra ord en bra månad att behandla ditt djur illa. I akuta fall kan man förstås kontakta polisen.

Något jag också häpnar över är att hunden är i 10års-åldern (fick jag veta i efterhand) men att denna person inte på den tiden lärt sig ta hand om den trots att den funnits i hennes familj såpass länge. Vilket ju gör en lite orolig. Men jag har gjort vad jag kunde för den här gången. Är fortfarande både sur, arg och besviken men det kändes hur som helst bättre efter att ha tagit tag i saken alls, och att ha fått reda ut saken med personen från tesy, trots att det kanske inte leder till så mycket den här gången. Synd att ingen av grannarna (mig veterligen) själva vågade göra det, men nu vet jag åtminstone att om hunden dyker upp igen och det alls ser liknande ut så hör jag av mig mycket tidigare nästa gång.

Den som misstänker vanvård av något djur kan också anmäla per formulär på deras hemsida, men snabbare är att ringa. De rekommenderar att man gör det också vid bara misstanke.

12.07.2017 kl. 16:35

Bilder från helgen

Har hittat tillbaka till min kamera igen! Missade helgens foto-i-timmen-bloggutmaning men många bilder togs igår ändå. Här följer därför en liten helgsammanfattning med tillhörande bildbomb.

Igår (lördag) gick jag på Kirjakahvilas månadsloppis och lyckades för 10 euro fynda:

- en klänning

- en blazer

- en snygg t-shirt/topp

- 4 skivor (2x Zappa, 1x Steve Vai, 1x Kent)

- 2 armband

- 1 halssmycke (som senare blev morsdagsgåva)

Riktigt nöjd, men glömde ta bilder på mina fynd. På väg från Kirjis såg jag att årets Knit N' Tag-verk kommit upp längs med ån, alltså det här "stickad grafitti" projektet som kunnat ses om vårarna de senaste 2-3 åren. Tog mor med mig på en promenad för att kolla.

Gick först längs ån, där bakom Sibbe, där körsbärsträden äntligen börjat blomma. De måste fotograferas varje år.

Tyvärr minns jag inte vilka som gjort alla skilda verk, så kan inte credda någon här, men vill ändå visa några grejer jag gillade bland Knit N' Tag-projekten:

Årets tema var Finland 100 år, vilket syntes i många verk. Ovan en stickande Suomineito - of course.

Tyckte de här ögonen var coola. Eye see you heter verket. (De är fastsatta med fisknät, så stammen blir inte skadad. Var tvungen att titta efter riktigt nära för att se det.)

Svårt att ta en bra bild av denna, men såg helt fantastiskt ut. Måste ju vara maskinstickat..? Bonuspoäng för den lilla svarta katten.

Detaljbild:

Ett fantastiskt fint landskap i fyra årstider med massor av detaljer - virkade blommor, lavar på stenarna...

Ett annat fint landskap. Gillade de välplacerade molnen och den runda solen. Och...

...den lilla bonusugglan i en hålighet (samma träd).

Fanns massor av fina saker och inte minst detaljer, vi var helt överens om att deltagarna verkar ha satsat mera i år än tidigare i år, de flesta projekt verkade faktiskt planerade och genomtänkta. Och fint med så många olika tekniker. Batteriet i kameran laddade ur innan vi gått klart, så ett par riktigt fina blev o-fotade.

Följande aktivitet: Omplantering av en del av årets frösådd. Blir massor. Om/då det blir för mycket tar vi med överloppsplantor till Siivouspäivä i slutet av månaden. Ses då, antagligen i Kuppisparken.

Glömde (!) helt att titta på eurovisionen, så det blir inga kommentarer om den i år. Mycket sömn istället, det behövdes.

Idag, söndag, började vi dagen med att njuta av sol (Mirjam)...

...och närhet (Daisy). Mina katter har världens vackraste ögon.

Sedan hälsade jag på mor igen because morsdag och utlovad rabarberpaj. Bidrog med glass och presentkort.

Nu i Arken och jagar deadlines (Okej, bloggar just nu men ni vet vad jag menar), eftersom det helt oplanerat blev till och med två helt skriv-fria dagar. Skönt men stressande, å ena sidan vila men å andra sidan arbete som finns kvar att göra. Oh well, helgen susade förbi trots lugnet men livet fortsätter imorgon.

#ratatasbloggutmaning

14.05.2017 kl. 21:30

Pantertanterna

I måndags flyttade den nya katten in! Daisy är lite över 1 år gammal, född i Grekland och flyttade nu hit till Åbo från Helsingfors, i jakt på ett för henne mer passande (lugnare, barnfritt) hem.

Så hur har det gått? Tjaa, inte helt smärtfritt, men det var kanske inte väntat heller. Framsteg sker ändå varje dag. Daisy är rädd för "gamla" katten Mirjam och morrar hotfullt var gång hon ser henne. De är åtskilda nu, Daisy bor i tamburen + badrummet och Mirjam i resten av bostaden. Det här för att den nya i lugn och ro ska få bekanta sig med nya hemmets dofter, ljud och rutiner innan hon konfronteras med den andra katten. Förvånansvärt bra har uppdelningen fungerat hittills. Har inte bestämt färdigt hur länge den ska fortsätta utan vi tar nu dagen som den kommer.

Hurudan är Daisy? Lite skygg, men också hemskt söt, sällskaplig och kelig. Hennes lekfulla sida börjar också komma fram. Och så är hon jättehungrig! Alltid. Hon slukar, närmast inhalerar, sina matportioner så snart hon får dem, allt på en gång. Har förstått att det är typiskt för tidigare gatukatter, att äta upp allt innan någon annan kommer och tar det.

Daisy med den tiggande blicken. Nere till höger favoritleksaken, råttis. (Telefonbild, min kamera är ännu uppe i Österbotten)

Jag hoppas det snart ska funka att låta katterna umgås och att Daisy ska komma över sin rädsla för Mirjam. Hon är ju så snäll och skulle må så bra av kattsällskap!

18.11.2016 kl. 15:37

Massor av musik - Choomfest och Svenska dagen på TVO

Detta veckoslut var jag hela tre kvällar i rad på TVO, torsdag-fredag på Choomfest och lördag på Levande punkkollektivets Svenska dagen-punkpartaj. Saldo: Fyra nya favoriter på tre kvällar - inte helt illa! Vilket förstås inte betyder att de andra banden var dåliga heller. Speciellt starka upplevelser var för mig på Choomfest svenska The blue ruin (Alternative voodoo rock!) och estniska Three leg dog (blev lite lätt religiös. Slutna-ögon-och-fånleende-spelning). Svenska dagens Nuclear Omnicide-spelning gjorde djupt intryck (med våld, men på ett bra sätt) och också Berusat uppror var en positiv överraskning. Såhär snabbt namedroppat. Och inga länkar. Utan att känna till eventuella läsares musiksmak rekommenderar jag hur som helst Blue ruin rakt av. (Varsågod.)

Kattadoptionsplanerna går framåt. Nu ser det ut som fröken katt Jr. får flytta in på onsdag. En kul detalj: Det visade sig (tack, facebook!) att personen jag ska ta över katten av bor granne med en gammal barndomsvän och långtids-klasskamrat till mig! Så ska försöka få ihop en träff för oss alla tre på tisdag kväll i Helsingfors efter migrationsseminariet jag ska delta i. Världen kan vara bra liten ibland!

06.11.2016 kl. 21:11

Tillökning!

Glada nyheter! Det ser ut att nästa vecka bli tillökning i mitt lilla hushåll! En till katt flyttar in! En svart ettåring, honkatt. Hoppas det ska funka med Mirjam, som ju vid det här laget blivit ganska van vid att vara ensamkatt. Men månne inte det ska gå, tänker mig åtminstone att det kan vara en fördel att den nya katten är (mycket) yngre.

Måste bara få den nya kattfröken skjutsad från Helsingfors till Åbo, men verkar vara på gång med det nu också. Hjälp alltså, jag är nervöst ivrig som en unge före julafton!

04.11.2016 kl. 15:31

Trött, led och med påpissad tröja

Ingen bra start på dagen i dag. Vaknade efter fyra timmars sömn av borrljud från husbolagsremonten. Har insett att jag nog måste flytta tidigare än jag tänkt.Och har ven insett att hyrorna har gått upp helt fatastiskt mycket sedan jag flyttade förra gången, alltså så att man häpnar... Det är redan en utmaning att få allt att gå ihop, så det här är lite av en stressfaktor just nu. Och då hjälper förstås inte sömnbristen heller (samma väckning de två senaste morgnarna)...

Den som vill tipsa om förmånlig bostad i Åbo (husdjur måste vara tillåtna) kan alltså fast göra det här.

Och, appropå husdjur: sedan, när jag suttit en stund framför datorn i Arken, inser jag att något, ehum... luktar kattpiss(!). Det visade sig vara nedre kanten av min tröja. Urmysigt. Hur jag inte märkt det tidigare övergår mitt förstånd. Gissar dock att tröttheten spelade in. Lyckligtvis kunde jag gå till morsan, som bor nära, och byta till en ren skjorta så behövde åtminstone inte gå ända hem tillbaka... Men ändå. Jesus.

En till bra sak hände ändå: Skickade in ett helt uppsatspaket. Studiepoäng! *ka-ching*

Hoppas morgondagen börjar bättre.

14.10.2015 kl. 23:02

Loppisplaner och dagens katt

Med tanke på allt krafs som dykt upp i och med mammas flytt (och egna flyttdrömmar) passar det riktigt bra med två olika loppisdagar nu i augusti! Fick veta att det blir Siivouspäivä igen den 29.08, och det tänker jag definitivt delta i igen - parken här intill visade sig vara en riktigt bra plats för loppisförsäljning! Och dessutom var det roligt, bra stämning. Och sedan står jag igen och säljer på Kåren den 31.08. Tror det blir att köra med viss temamässig uppdelning, men mycket böcker utlovas hur som helst båda dagarna! Jag gillar verkligen idén med Siivouspäivä, det är så skönt att själv få välja vart man vill gå och sälja, inte behöva släpa sina saker långa vägar utan fast ställa sig på gatan om man vill. Men den här gången vill jag passa in lite mera tid för att också spana runt efter fynd själv. Förra gången hann jag knappt alls med det (på gott och ont)...

En bild på någon som älskar flyttlådor:

(Nej, Mirjam ska inte säljas bort.)

 

21.07.2015 kl. 22:33

Mirjam. Kattadoption och bildbomb

Jag fick Mirjam, eller rättare sagt hennes "adoption" till 30-årsgåva för lite drygt 6 år sedan. Då hade jag redan länge tjatat om att skaffa katt, men utan resultat. Men då plötsligt hade min dåvarande sambo och vår kämppis enats om att katt var ok, och som gåva stod sambon för kostnaderna.

Vi kontaktade TESY (Åbo djurskyddsförening) och fick några dagar senare komma på besök. Först lät de oss se på flera katter som var "ensamkatter" (inte kom överens med andra katter) och bodde i skilda burar. Det var svårt att försöka välja en, och jag fastnade inte mer för en än för någon annan. Sedan fick vi se Mirjam (som inte hade det namnet då ännu).

Mirjam delade en stor rastbur med en annan katt, och vi hade egentligen tänkt ta två men en andra katten var redan bokad av någon annan. De öppnade dörren och Mirjam traskade själv muntert ut för att hälsa och tigga uppmärksamhet, hur nöjd som helst. Sade några kurr-mjau och visade tydligt att hon förväntade sig att genast bli kliad. Och jag var helt såld. "Ok. Den. Tack." Sedan fick vi vänta några dagar till och hämta hem henne efter hennes veterinärbesök, som de ordnade med. Vi fick hem en ganska ynklig katt med tratt runt skallen. Men hon var för nyfiken för att vara sur länge, och började genast undersöka sitt nya hem.

Mirjam fortsatte vara sån. Alltid social och nyfiken, intresserad av alla och allting, utan undantag. T.o.m. andras barn är ok. Och hundar. Samtidigt kan också hennes krav på uppmärksamhet också bli otroligt irriterande ibland. Allas uppmörksamhet, hela tiden, och högljutt klag om hon inte får tillräcklgt av den. Men man är aldrig sur på henne länge.

Då vi adopterade Mirjam uppskattade de hennes ålder till två år, men jag tror hon var yngre. Men ingen kattunge heller, kanske ett år. Nu är hon alltså kanske sju eller åtta, och fortfarande pigg och lekfull, om än inte riktigt lika vild som då. Sover lite mera om dagarna. Mirjam leker/jagar gärna som uppvisning, som på bilderna, jagar någon kattleksak eller annat föremål en stund och "slaktar" den sedan medan hon spinner och hela tiden följer med om man fortfarande tittar. Och helst kliar lite och berömmer. Duktig jägare.

Det blåa bandet (eller ormen) på bilden är ett av hennes bästa. Och min säng verkar höra till de bästa jakt/slaktmarkerna. Varje gång jag sopar under sängen kommer det fram massor av kattleksaker och andra "byten" (hårspännen, kvitton, strumpor...).

Mirjam är bra på att resa. Bil är inte så populärt, men tåg har gått bra. Tycker inte om att vara instängd i transportburen, men sitter snällt i famnen eller på egen plats med kopplet på. Gå i koppel är inte heller något problem, trots att vi inte gör det så ofta. Andra djur är ok, så länge de inte hotar först.

Idag har jag svårt att tänka mig att bo utan Mirjam.Trots att vi ibland blir irriterade på varandra (Jo, hon också. Det är ömsesidigt.) hör vi ju ihop nu. Och hon är en del av mitt Åbo-hem. Vi har bott på tumis, bara vi två, i lite på fyra år nu. När jag lägger mig och läsa på kvällen brukar hon dyka upp från någon av sina gömmor och ligga på min rygg. Helst skulle hon tvätta mitt hår, men vet att hon inte får det. Hon ligger kvar och spinner (jätteskönt med tung, varm, spinnande katt på ryggen!) tills jag läst klart och släcker. Då sticker den stora jägaren iväg på nya innekattsäventyr. Och ibland ligger det någon "gåva" intill sängen eller dynan när jag vaknar på morgonen. I förra bostaden brukade hon ibland komma in"sjungande" i sovrummet med sitt favoritsnöre i munnen om kvällarna.

Jag önskar att flera övervägde att adoptera "djurhemsdjur" då de bestämmer sig för att skaffa hund eller katt. Det finns så många oönskade eller bortglmda djur som saknar familjer. Oftast redan vuxna, och sällan renrasiga, men katter är ändå bara ungar en kort tid (och seda vuxna i många år) och rasrenhet borde spela mindre roll för den som inte tänkt ägna si åt avel och/eller utställning. Priset kan verka dyrt, men det är mest för att man på en gång sätter ut en summa som annars skulle spridas på en längre tid. I priset ingår bl.a. kastrering/sterilisering, vacinering och så har Mirjam en registreringsnummer tatuerad i ena örat ifall hon skulle komma bort.

"Djurhemsdjur" har också oförtjänt dåligt rykte. Alla behöver inte vara "svåra" eller traumatiserade, och många finner sig bra i ett tryggt hem och med människor som har lite tid.

Jag önskar också att flera skulle kastrera eller sterilisera sina katter, speciellt utekatter, och om man inte uttryckligen tänkte ägna sig åt avel. Just för att det redan finns så många oönskade och bortglömda katter. Och förvånansvärt många vars katter "försvinner" kontaktar aldrig sin lokala djurskyddsförening utan det verkar fortfarande uppfattas som något "normalt" att katten en dag inte kommer hem. Och om en lös hankatt ger någon annan 10 oplanerade kattungar så är det deras problem. Ok, jag ska sluta klaga nu.

Vill du också ha en hemskt söt ryggmassör som tvingar dig till lekpaus från graduskrivandet, lämnar fina snören i gåva på din kudde under natten eller sjunger åt dig när du kommer hem från jobbet? Finns kanske hos en djurskyddsförening nära dig.

 

13.05.2015 kl. 22:46

Fönsterkattens återkomst

 

Nu då jag igen läste vad jag skrev igår, känns det onödigt flummigt. Men ok, så går det när man alltid skriver sent på kvällen. Får försöka fatta mig klarare någon annan gång.

Ovan en helt orelaterad bild på Mirjam, tagen igår kväll. Platsen i fönstret har varit ointressant hela vintern men nu tagits i besittning igen då solen återvänt.

21.04.2015 kl. 10:30

Är vi kändisar nu?

 

Måste ju skryta här ocså: Jag och fröken Katt fick våra 15 minutes of fame på twitter idag. Hade gått med i en grej och taggat bilden #AcademicsWithCats och sedan glömt det hela. Kul överraskning! Osäker hur många kartegorier de kör med men har åtminstone sett "Cat with books" också. Hehe... (Den som undrar vad det är fråga om kan kolla twitterkontot AcademiaObscura och/eller tidigare nämnda hashtag.)

18.01.2015 kl. 22:09