Yogaveckan - om att återfinna sunda träningsrutiner

Efter en träningspaus som sträckte sig över en stor del av senvåren är det så skönt att hitta tillbaka till sin egen kropp igen. Alltså träningen. Visserligen fick jag inte alls allt det klart som jag tänkt under maj utan det har envist hängt med långt in i juni men jag orkade inte vänta längre. (Förklaring: jag hade alltså satt i stort sett allt annat "på hyllan" för att hlt koncentrera mig på att bli klar från ÅA...)

Löpningen har jag inte riktigt återfunnit ännu, men karaten känns bättre än på längre och sommarens parkyogor har inletts!

Den här veckan blir det speciellt mycket yoga. Igår (tisdag) var jag första gången med på den utomhusyoga som nu erbjuds vid bangårdsgatan, idag deltog jag i International Yoga Day-evenemanget i sporthallen i Kuppis och imorgon blir det igen den "vanliga" parkyogan i Kuppisparken. Följt av sista karaten innan salen stänger för sommaruppehåll. I fortsättningen alltså parken för det också.

Har hunnit med att ha några intressantare yogaupplevelser redan. Förra torsdagen blev parkyogan inställd pga regn men så sent att vi var flera som helt missat meddelandet. Då vi ändå samlats i parken kändes det ju synd att inte yoga (det regnade inte just då) och så gick en annan deltagare med på att dra en improviserad timme. Och det blev helt lyckat, var riktigt trevligt och jag fick göra ashtanga för första gången på ett tag.

Också gårdagens uteyoga var lite speciell. I början frågade instruktören om det var någon som inte var ok med att hon rör en (assisterar) och jag tänkte nu inte mera på det. ...Före sawasanan i slutet, som jag är van vid att ingen annan "lägger sig i". Jag blev (tyst) uppmuntrad att slappna av mera i armarna, fick stöd under dem så de kunde vila ordentligt (min högra arm kan sedan en olycka 2003 inte sträckas helt rak). Sedan gav hon press typ på axlarna, rörde lite i nacken - vilket först kändes konstigt men sedan visade sig vara jätteavkopplande - och masserade öronen (!) och pannan lite. Häpet superavslappnad stördes jag inte längre av varken trafikens brus eller gräsmattans myror som traskade över mina armar. Wow.

Efte min träningspaus har jag insett en sak: Jag behövde verkligen det avbrottet. Träningen hade blivit för viktig för mig. Viktig utan att jag ändå riktigt kunde njuta av den. Speciellt förra året, då andra saker i mitt liv inte fungerade. Träning kan vara ett bra utlopp när man är stressad eller annars mår dåligt men det svänger då lätt över mot överkompensering istället. Och min prestationsångest tog över den alldeles för ofta också i min träning. Jag tävlade mot mig själv till och med i yogan. Jag behövde känna att livet går vidare också om jag inte tränar på ett tag. Och det gör det ju.

Nu känns det roligt att träna (och yoga), men jag påminner mig själv om att vara aktsam och inte låta det gå till överdrift igen. Inte försöka föra träningsdagbok på nätet igen. Glömma resultaten och ha kul.

Namaste på er.

19.06.2019 kl. 18:38

Prestera mera

Här uppdateras det inte särskilt tätt trots att jag många gånger tänkt skriva. Vi lever i intressanta (val-)tider och jag har den senaste tiden deltagit i flera kul och spännande events om vilka jag efteråt tänkt att "det här måste jag blogga om!". Men vad har jag gjort då?

Alltså frustrationen över att ha många intressanta saker på gång samtidigt men också alldeles för lite tid. Ska gå tre kurser de närmaste 1 1/2 månaderna och samtidigt göra sista korrektionerna på gradun (det visade sig vara betydligt mera än jag trodde) och biämnesuppsatsen. Alla tre kurserna jag går är på olika sätt intressanta (konstvet om arkitekturen i Åbo, musikvet om musiketnologi och etnologi om "kultur och teknologi") och överlappar dessutom varandra lite. Mycket om industrialisering och urbanisering och reaktioner på det.

Jag skulle helst riktigt sätta mig in i dem ordentligt istället för att, som nu, bara efter bästa förmåga schemalägga allt och göra klart. Samtidigt hoppas på att planerna håller och att allt går igenom utan att jag kör helt slut på mig själv. Jag är ärligt talat lite orolig just för att jag så nyligen hade en "sämre" period. Just därför känns det lite onödigt spännande att nu köra på i över normal takt och bara hoppas på det bästa, hela tiden akta sig för att fördjupa sig för mycket i något intressant som inte är nödvändigt.

Dessutom har all träning blivit lidande.

Men jag är inte dödsstressad ännu, ligger ite efter med några deadlines (ännu) och tänker het enkelt köra med långa dagar i Gula Huset.

Wish me luck!

 

11.04.2019 kl. 19:14

Efter regnet

Det sägs att "you don't know what you've got until it's gone", men egentligen fungerar det andra vägen om också. Jag har den senaste tiden ofta tänkt på hur ofta jag inte förstått hur dåligt jag mått förrän jag efteråt sett tillbaka, piggare och tryggare, och konstaterat att huj fan, det där var ingen vidare period... Och jag tänker också att det kanske kan vara bättre så ibland, att man förstår först sedan när man mår bättre och orkar "ta" det. Å andra sidan kunde det säkert minska steget att söka hjälp om man fattade i tid. Hmm...

Jag kan ju nu i efterhand t.ex. lätt se att förra året, särskilt våren, var en till av de där riktiga skitperioderna. Vet inte om jag riktigt vill kalla det depresseion men något åt det hållet ändå. Trots att jag även då, medan det ännu pågick, kunde vara ordentligt frustrerad på alla småsaker som inte fungerade var det först i höstas jag insåg att det var en hel period som varit skit och inte "bara" alla de där skilda sakerna. Att de var symptom på skiten snarare än orsaker till den.

Just nu har jag en riktigt okej period sådär med tanke på hur jag mår, kanske till och med bra. Samtidigt känns det ibland jävligt tungt med allt som måste fixas och återställas så här i efterhand, alltså sådant som inte skötts ordentligt då jag mått dåligt och därför ligger på hög och väntar nu istället. Trots att jag mår bra nu kan det ibland vara utmanande att ta i tu med allt, att så att säga hela tiden ändå stå lite på minus på grund av tidigare problem. Försenade uppgifter och obetalda skulder och ostädat hemma och allt fanskap.

Just nu njuter jag ändå av vad som verkar vara en bra och produktiv period. Gradun blev inskickad för (förhoppningsvis) sista gången, biämnesuppsatsen hos handledaren för sista genomgång innan "riktigt" inskick, 365-konstprojektet flyter på helt bra och jag ligger bara cirka en månad efter med mina planer för vårterminen i stort. Har också börjat få bättre ordning hemma även om det är lånt från perfekt ännu.

Inte helt i önskad takt alltså, men framåt, framåt.

27.03.2019 kl. 18:21

Karateinspiration

Har inlett veckan med ett superbt träningsläger bakom mig men verkar också ha tagit med mig en ny förkylning med hem i bagaget. Vilket betyder massor av träningsinspitration just nu men samtidigt otroligt trött. På måndag drog jag själv träningar och gör det nästa måndag igen. Jag tycker om att också dra träningar ibland, speciellt för våra nya, men hoppas nu bara att jag inte ska bli sjuk på riktigt utan helst också kunna vara med och träna själv under resten av veckan.

Lägret hölls i Vörå och innebar träningar varje dag från torsdag till söndag. Förutom värdklubbens egna instruktörer drogs träningar av en inbjuden brittisk 5 dan karateka, Marie Kellett. På plats fanns även 90-årige Sensei Harada, som anss vara grundaren av vår stil.Trots att det var ett så kallat all grades-läger, alltså ett som välkomnar karatekas på alla nivåer, var träningarna utmanande och jag hittade nog mycket som behöver filas på ordentligt för min egen del.

Alla gäster utifrån fick bo hemma hos instruktören Emma eller i hennes egen dojo, alltså träningslokal. Att alla kunna bo tillsammans gör mycket för umgänget och gemenskapen på träningsläger. Trots att lägren förstås i första hand handlar om träning behöver man också finna tid att ha lite kul tillsammans mellan passen.

Nu ska jag försöka lista ut det smidigaste sättet att ta hem mina katter från skötaren med de sedan helgen ändrade lokalbussturerna här i Åbo...

 

26.09.2018 kl. 16:47

Vågar fokusera på annat igen

Samma dag som jag skrev om byråkratilimbot hade stödpengen från Fpa kommit in på mitt konto, men meddelades förstås först följande måndag. Det konstaterades också, precis som jag kunde förutse, att jag pga mina heltiddstudier inte kan räknas som arbetslös sökande av heltidsjob. Men jag ska fortfarande fortsätta rapportera alltmöjligt till både Fpa och te-centralen. Det kändes i alla fall bra att meddela dem att jag tackat ja till ett jobb, om än både deltids- och tillfälligt sådant. Och jobbat har jag trivts med, precis som i våras.

Den kommande helgen spenderas i Vörå där det hålls träningsläger med självaste Sensei Harada inbjuden. Vi är flera billaster med karatekas på väg härifrån Åbo och jag är så ivrig att komma iväg! Lyckligtvis känner jag att träningsformen börjar vara tillbaka, för det kan bli en både tung och utmanande helg - på ett bra sätt, alltså.

Efter det ska jag igen försöka att på allvar sätta mig ner med min avhandling. På dagens seminarium fick jag ett nytt slutdatum, och det ska jag hålla mig till. Då blir det en ny opresentation av den men utan direkt opposition (sådär enligt alla konstens regler) eftersom jag redan haft en sådan. Blir nog bra det här.

 

19.09.2018 kl. 17:28

Annans hemförlovning och egna träningsplaner

Nu går det framåt! I torsdags fick mamma komma hem från sjukhuset. Dagen innan fick hon tillsammans med en specialist komma hem "på besök" för att se över bostaden och vilka eventuela hjälpmedel hon kan behöva. Det blev alltså för min del panikstädning i hennes bostad inför besöket... Det gick sedan, tydligen, helt bra och så var det ju mycket tacksamt att också själv få tala direkt med någon som kan det här och vet vilka saker som kan behöva fixas ännu. Vi gjorde en deal om korttids intensiv hjälp, alltså inte hemhjälp men hjälp med att finna sig hemma och med att få allt att fungera i grunden. Kommer inte ihåg den rätta termen, men det har varit jättebra! Mamma var så glad att äntligen få bli hemförlovad, men samtidigt är förstås ganska många saker utmanande för henne nu. Just därför är det så skönt med nyttig info om vad som lönar sig att förbereda och anpassa, och vad som kan ordnas senare, på lång sikt - hon blir ju inte yngre och även om hon återhämtar sig från just det här kommer varken hennes styrka, rörlighet eller kordination att bli bättre med åren.

Hittills har saker gått ganska smidigt efter hennes hemkomst. Det har krävts med öppenhet än förr från hennes sida om vilka saker hon behöver hjälp med, och något av den öppenheten hoppas jag att vi kan ha kvar också senare, när hjälp+behovet minskar igen. För en del av det finns ändå där, precis som förr - men alltså förhoppningsvis öppnare och ärligare. Visst förstår jag att stoltheten kan göra att det tar emot, men ibland måste den sväljas. Nu finns långtidslånade hjälpmedel i form av käpp, rullator och duschpall.

För att göra något helt bara för mig själv denna sommar bestämde jag mig i fredags för att trots allt anmäla mig till Det Stora Träningslägret i augusti. En hel vecka karateträning, och i år dessutom flera dagar med tre sessioner per dag. Kan bli ganska svettigt, och varje gång går man där kring mitten av lägret med onda muskler i hela kroppen och svär för sig själv om hur man ens kom på tanken att göra något så galet... Och ändå är det alltid värt det! Blir kul, vi är tre personer på väg härifrån min egen klubb och bara en annan från Finland såvitt jag vet. Förutom själva träningen ser jag fram emot att igen få möta upp med karatevänner som jag inte sett "irl" på flera år nu!

Annars gör hettan just nu det lite utmanande med träningen. Visst, softare karateträning eller yoga i parken ibland men allt tyngre uteblir, vilket  sätter sina spår och märks inte minst på humöret och tålamodet. Saknar att riktigt trötta ut mig! Saknar löpningen! Men visst, lyxproblem egentligen.

Idag på förmiddagen fick jag chansen att delta i en superfin yoga- och meditationsstund med Yoga Ele, dessutom i en minigrupp om bara tre personer. Skönt, kort men intensivt flow-pass och välbehövlig ledd meditation som bara kändes helt rätt just idag. Motsvarande hålls imorgon igen, deltar antagligen igen då! Mer info här.

<3
 

23.07.2018 kl. 20:31

Annans rehabilitering och min parkyoga

Sitter och nördar i Arken efter avkopplande parkyoga. Efter dagens besök på sjuhuset hade jag en lugn stund för mig själv i parken med anteckningsboken och min färdigsallad från butiken. Sedan yoga. Riktigt skönt. Men var lite väl nära att somna under sawasanan.

Mammas rehabilitering verkar gå bra, nästa steg blir att träna på att gå i trappor - nödvändigt då hon måste upp för en trappa för att komma in i sitt hem. Idag var vi på en liten promenad (okej, mest rullstolsutfärd) ut i friska luften. Den var kort men uppskattades. Det ser ut som hon ska få komma hem någon gång nästa vecka. Det blir att flytta om lite i hennes bostad om hon ska rymmas att röra sig med rullatorn. Oroar mig nog lite för hur det ska gå, men de har varit hemskt hjälpsamma på sjukhust och också engagerat sig i hennes liv utanför avdelningen, så mpnne det inte ska gå bra ändå.

Själv funderar jag också på resten av sommaren och vissa hittills  icke-bekräftade planer som det nu är svårt att fatta beslut om utan att veta mer om hur mycket jag kommer att behövas de närmaste par månaderna. Saker jag hade tänkt jag skulle göra.

Och #365artchallenge projektet ska ske ännu, orkar bara inte ta tag i det just nu.

 

05.07.2018 kl. 19:51

Sjukhusflytt och lättnad

Okej, så idag blev allt lite klarare. Mammas uppfattning om att hemförlovas redan idag var ett missförstånd, det som hände var att hon flyttades från Tyksens trauma till stadssjukhusets ortopediska för rehabilitering. Och jag andas ut. Hade ju överhuvudtaget inte själv fått någon information om hennes närmaste framtid och vårdbehov. Vid dagens besök stod det mycket klart att den hjälp och stöd hon fortfarande behöver är långt över vad jag kan erbjuda (och vad hennes lägenhet möjliggör).

Något som också är viktigt. Hon har varit jättenöjd med sin tid på sjukhus hittills, får hoppas att det fortsätter så också efter flytten. Har fått öva att gå med stöd och det verkar lovande. Och jag är tacksam att hon får den vård hon behöver.

Små steg framåt.

29.06.2018 kl. 19:40

Om åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och sånt

Ännu i förrgår funderade jag på den där bloggtexten jag så länge velat skriva men inte fått ihop, den där om när ens föräldrar (ok, i mitt fall förälder) åldras, om hur jag saknat den där facebookgruppen eller liknande att dela erfarenheter i, alltså motsvarande alla de är som finns för småbarnsföräldrar men istället för vuxna barn med äldre föräldrar. Den finns inte. Halt på riktigt, det finns tydligen inga sådana grupper.

Min mor fyller 80 år i höst. Hon flyttade hit ner till Åbo för några år sedan för att finnas närmare och för att hemhuset i Jakobstad blivit för stort och för mycket. Det har varit bra att ha henne här och kunna delta i hennes liv på ett annat sätt, hitta saker att hjälpa med, hålla lite uppsikt, umgås så mycket oftare. Samtidigt stressande, jag känner ofta att jag inte räcker till (inte för att hon skulle påstå eller ens antyda det själv), att jag inte klarar av jobbet som Den Där Dottern. Att borde vara bätre på att se hennes behov (hon ber inte om något i onödan. Inte i nödan heller.) och förstå hennes gränser. Och vissa dagar skrämmer det att långsamt följa hennes åldrande, fast det förstås egentligen är hur naturligt som helst. Att alltid veta att det inte blir bättre. När hennes gång blir stelare och balansen sämre, handstilen darrigare och minnet lite... långsammare? Och lokalsinnet och initiativförmågan och så har hon själv blivit så rädd för alltmöjligt, så ängslig.

Och så igår ringde mamma. Förklarade mycket kort och sakligt att hon var på tyksen efter att någon stött till henne med bilen. Hon sade allt så saklig och naturligt att jag inte ens förstod att fråga om viktiga saker förrän en stund senare, då hon inte längre gick att då tag i per telefon, inte på flera hemska timmar. Herregud, oron.

Framåt kvällen nådde vi varandra och jag kunde komma till sjukhuset och träffa henne och hon skulle bli opererad högt uppe i ena lårbenet. Lyckligtvis inga andra skador, jag häpnar fortfarande över det.

Nu vet jag att operationen gick bra, och när jag besökte henne idag verkade hon pigg och på gott humör. De tar bra hand om henne på Tyks, och hon har idag fått börja öva att gå med kryckor och prova på rörelser som ska göras en gång i timmen för att upprätthålla rörligheten.

Så när vi talade ikväll berättade hon att hon kanske får komma hem imorgon. Herregud, redan imorgon var bådas reaktion, men jag får nu lita på att de vet vad de gör på universitetssjukhuset. Hoppas nu att imorgon kunna pressa till mig mer information om hennes fortsatta vårdbehov och rehabilitering. Vad jag behöver tänka på, vad som är viktigt elle rsom särskilt behöver aktas... Jag vet att jag inte är hennes förmyndare men det är ju jag som förväntas se till henne och kort sagt ha koll på hela jäkla projektet.

Lyckligtvis städade jag hemma hos henne "redan" idag, något jag slarvat med under våren då jag själv haft svårt att orka. Känns lite som jag lånar energi nu, men vad annat kan man göra. En dag i sänder, vad som än händer.

Ett Jeppis-uttryck jag blev påmind om nyligen: He e sådee nu, tills he er aadeleis [Det är såhär nu, tills det är annorlunda].

Just he - he er noo så..

28.06.2018 kl. 20:05

Jag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

Wow. Skrivpaus, bloggtorka, call-it-what-you-want sedan april. Och allt svårare att återvända ju längre tid som går, förstås. Denna vår har varit fylld av stress och besvikelse(r), och det har synts (syns fortfarande) på flera olika områden av mitt liv. Nu försöker jag fixa vad som går att fixa, städa undan och sedan gå vidare. Flummbeskrivning.

förra veckan var urtrevlig. På tisdag blev det en kort utfärd tll Helsingfors för Tiger Lillies-konsert och träff med en av mina äldsta vänner. Fin kväll! Konserten var över mina förväntningar och speciellt imponerad var jag av hur de hanterade den lugnare, sorgsnare delen av sitt låturval. Riktigt stämningsfullt.

Torsdag till söndag spenderades i Heimtali, Estland, i karatens tecken. Årets Nordiska sommarskola hölls där, dvs en av årets största karatehändelser inom min stil. Ett lyckat och inspirerande läger, även om min egen hälsa inte riktigt var vad denb borde varit. Och roligt att igen få möta upp med gamla vänner, förstås.

Ikväll ska jag yoga - det är World Yoga Day imorgon och ikväll hålls alltså en yogahappening i idrottshallen i Kuppis, Åbo för den som är intresserad - och efter det blir det länk tillsammans med en vän. Ser fram emot båda. Det jag försöker få gjort här framför datorn blir ändå inte till mycket mera idag. Ibland hjälper bara träning.

20.06.2018 kl. 15:15

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Det har varit en skön påskheög. Helgen inleddes redan på torsdag kväll med bandkväll på Skärgårdsbaren (Riffcraft med Sunniva, I,Captain, Craneium och Jupiter spelade. Speciellt kul att se I,Captain som jag missat flera gånger då de alltid spelat först och jag varit sen. Nu missades tyvärr Sunniva istället. Oh well.).

Efter en något bakfull långfredag (Hur? Jag drack bara några öl.) och lat påsklördag kom jag mig idag iväg ut på långlänk. Riktigt skönt, perfekt soligt länkväder dessutom. Samtidigt testade jag nya skor. Ska testa att börja springa med lättare skor, alltså mindre stötdämpning. Har redan tidigare tänkt att det kunde vara en idé då jag ju annars oftast tränar barfota, och nu hittade ett par trevliga sportskor som sitter som handskar på fötterna (hmm...Borde det rätta ordet då vara "strumpor"?). Det gick alltså bra, fick jobba lite mer "aktivt" med fötterna istället för att bra passivt landa på dem vid stegen, och anpassa stegen till att kunna fjädra me kroppen istället för skosulan så att säga. Men jo, gick fint, kändes som effektiv benträning och var ordentligt trött i vaderna efteråt men inget som gör ont eller så. Också det tidigare skadade knät tog det riktigt bra. Så att kul - det ska jag fortsätta med. Nu börjar ju dessutom både föret och dagsljuset bli sådant att det alls lockar att söka sig ut också.

Betydligt mindre lockande saker jag ägnat denna dag åt har varit att diska och så månadens fpa-byråkrati. Olika inkomst varje månad, som senast ledde till både straff och belöning i samma beslut. Oh yay.

Imorgon ska jag städa hemma. Det är verkligen ett måste nu, inga flera undanflykter, vare sig konst- eller träningsinspiration gillas som ursäkt. Vad ska jag hitta på härnäst, plötslig artikel- och avhandlingsinspiration? Skulle inte förvåna mig det minsta.

 

 

01.04.2018 kl. 22:51

Helgens självförsvarkurs

En råddig måndag efter en kul och intressant helg. Trevlig måndag, ändå. Fått försenade kelapengar och någon gullig människa satte en hel tia i tipburken på jobbet! Tack! <3

Mest spännande i helgen var lördagens självförsvarskurs. Tänk att jag efter alla dessa år fick "röven ur" och gick en kurs i praktiskt självförsvar! Arbis arrangerade, det var en introduktionsdel på morgonen och fortsättning på eftermidddagen. Fick min kompis Mikael (som jag också tränar karate med) medlurad, han blev sedan enda kille på kursen. Kändes bra att ha en vän med, och vana att träna tillsammans vågade vi ta i lite mera de gånger vi hade varandra som träningspartners.

Kursen kändes nyttig och jag lärde mig flera nya saker, även teoridelen var mycket lyckad och innehöll många bra saker om självförsvar/nödvärn, om juridiska aspekter, om att vara uppmärksam och t.o.m. om hur man borde bete sig i samband med ett terrordåd eller annan fara/panik i folkmassa.

Kursen riktade sig till både kvinnor och män, och den där enda saken jag egentligen kanske saknade hade nog varit mer som gällt just mig, som kvinna. Flera av exemplen som togs upp rörde situationer mer typiska för en man att hamna i, så som provokationer i korvkioskkön eller folk som "muckar gräl" på fyllan. Visst kan det hända kvinnor också, men de mest typiska farosituationerna för oss ser ändå annorlunda ut...

Så nu är det bestämt: Som nästa vill jag gå en självförsvarskurs för kvinnor, uttryckligen inriktad på just oss! Ska hålla koll på när nästa går.

Hur som helst ekommenderar jag alla, helt vem som helst oavsett bakgrund, kön eller ålder, att gå den där självförsvarskursen du ändå funderat på! Just do it.

12.03.2018 kl. 19:20

Funderingar om träning och mental hälsa

Jag har den senaste tiden igen påmints om hur viktig träningen är för mig, eller egentligen snarare hur viktigt det var för mig att alls bli fysiskt aktiv då, för kanske 10 år sedan. Att vara i form och ta hand om sin kropp är förstås värdefullt i sig, men själv har jag speciellt märkt skillnaden det haft på mitt mentala välmående. Jag faller inte lika djupt när jag faller. Det är inget jag tar för givet, men försöker minnas att njuta av det så länge det är så.

Samtidigt känns det viktigt att här betona att jag inte hör till de där pepparna som naivt och envist uppmuntrar andra att byta sina t.ex. antidepressiva mot skogspromenader eller träningspass. Jag har också sett de där "inspirations"bilderna och de är ju inget annat än repsektlösa mot dem som verkligen mår dåligt.

Både karaten och yogan kräver en viss slags koncentration, en närvaro, att bara vara där i stunden, bara fokusera på vad jag gör just då (okej, i karaten måste jag också fokusera på vad min partner, "motståndare", gör) men också löpturerna föredrar jag att hålla så enkla och avskalade som möjligt (ingen musik i öronen, inget annat extratjafs heller) utan bara ta mig ut och springa, skorna på och lagom varma kläder och ut. Känna hur det känns i kroppen att springa just den dagen. Karaten och löpningen har igen det gemensamt att jag får trötta ut mig ordentligt, vilket också ger en skön ro i sinnet efteråt.

Igår hade jag en jätteskön löptur trots det kalla vädret. Blir kanske en till imorgon.

Idag återaktiverade jag min profil på träningssidan funbeat för att lättare kunna hålla koll på mina träningsrutiner. Bad om tips av facebookvänner, en karatebekant nämnde sidan och så visade det sig att jag redan hade ett konto... Hade bara inte använt det sedan 2015, tydligen... Säg hej om du själv är där!

24.02.2018 kl. 22:32

Födelsedag och skrivnystart

Vilken otrolig skrivtorka jag haft den här vintern, så även här på bloggen tydligen. Tråkrubriken känns ju också riktigt träffande. Funderar på att köra med ett skriva-varje-dag-i-en-månad-projekt, men börjandes idag då, istället för att först invänta månadsskiftet. Japp, det ska jag bestämt göra.

Vad har hänt sedan jag skrev sist? Massor. Hur mycket som helst. Inga stora saker, men tuden små. Tyvärr även en hel del icke-bloggvänliga saker som rör (också) andra personers privatliv, så någon verklig recap blir det inte fråga om.

Senaste helg stod min karateklubb värd för ett internationellt tränngsläger här i Åbo, och det blev riktigt superlyckat! Utmanande och inspirerande träningar, nöjda gäster och inga desto större planeringsmissar eller andra katastrofer.

Inför lägret hade jag först ryggproblem (som jag fortfarande känner av), sedan förkylning, men börjar nu känna mig i form igen. Förkylningen gjorde att jag missade en lägerträning men har nu tränat två gånger sedan lägret och verkar vara tillräckligt återhämtad. Förstås extrakul att träna med ny inspiration och feedback från helgen i färskt minne!

Idag är min födelsedag. Jag blir 39, och det skrämmer mig inte alls, jag har redan sett mig som "snart 40" såpass länge att det nästan känns konstigt att jag trots allt inte är riktigt där ännu. 39 är helt okej. Nästa år blir det fest!

Nu ska jag gå hem lite tidigare genom ett vackert vinter-Åbo med en text att korrläsa. För mycket folk i Gula Huset, får ändå inget gjort där.Köpa något gott att äta på vägen. Njuta av en ledig kväll (varken jobb eller träningar). Så får det bli.

Ses imorgon, då.

21.02.2018 kl. 16:29

Trötthet. hälsa och träning

Sitter igen och småslumrar framför datorn. Jag har varit otroligt trött den senaste tiden. Hela jullovet gick (släpade) jag runt med känslan av att inte ha fått tillräckligt med sömn, och den känslan verkar hålla i sig. Har ibland testat att lägga mig tidigare men är ändå lika trött på morgonen och kan tydligen sova precis hur länge som helst. I går köpte jag järntillskott, och hoppas nu att det ska hjälp åtminstone lite. Om inte, får jag väl snart vända mig till tyksen och se om de kan hjälpa mig.

Min vana trogen har jag inte avgett några direkta nyårslöften men visst är årsskiftet en bra chans att ta tag i livsstilsförändringar och andra projekt - lite som också höstterminsstarten kan vara. I år, kanske inte genast men väl hemkomen från förra helgens träningsläger, bestämde jag mig för att igen mer seriöst försöka äta hälsosammare. Alltså inte mindre, men färre tomma kalorier. Hittills har det känts bra och inte heller varit särskilt svårt att motivera mig såhär efter jullovet...

Träningsmässigt har karaten kommit igång men yoga blir det först nästa vecka. Tyvärr lyckades jag inte via Arbis hitta ashtangatimmar för våren som skulle passa mitt schema - annat än om jag går om nybörjarnivån för tredje gången men det känner jag ändå att jag inte vill. Finns förstås andra som erbjuder men det lir mycket dyrare. Oh well. Även i löpningen har det varit en ordentlig paus. (Inte konstigt att man varit trött, tänker jag nu.)

Och så längtar jag efter solljus. Gud, så jag längat efter solljus. Men man måste väl bara utgå från att det trots allt återvänder någon vacker dag. Fram tills dess: ena foten framför den andra och så kör vi.

12.01.2018 kl. 16:42

40, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer