Seminarium: Röster om #metoo

I lördags gick jag på ett Röster om #metoo- seminarium, arrangerat här i Åbo av Svenska kvinnoförbundet. Här kommer nu en liten kommentar, utgående från mina ivirgt ihoprafsade anteckningar under diskussionend gång.

Programmet inleddes av enskilda korta presentationer eller inledande tal av de inbjudna talarna, efter vilket det följde en paneldiskussion. Inbjudna var Jonas Forsbacka, Bicca Olin och Salla Tuori, i paneldiskussionen deltog också Anna Jungner-Nordgren. Jag kom lite sent, så hann höra bara lite av Forsbergs inledning, men han talade bl.a. om att hålla s.k. killmiddagar och om att nå och påverka den "tysta gråa massan".

Olin, som här representerade Regnbgsankan, påminde om att alla inte är cis och/eller hetero, ens i diskussioner om trakasserier, och att många känt sig uteslutna ur #metoo och #dammenbrister-gemenskapen. Hon påpekade också att vi måste kunna tala om när gay- eller transpersoner inte kan bete sig, och även ta sådant förtryck på allvar.

Tuori inledde med att tala om den jämställdhetsdiskurs vi lätt bygger, med bilden av att vi , här, visst är jämställda, att de där problemen finns någon annanstans. Vi normaliserar det våld som sker här runt knuten, men vill gärna lära ut jämställdhet åt andra. Enligt henne gav #dammenbrister just den insikten att det faktiskt händer också just här.

I paneldiskussionen funderades det bl.a. på varför #metoo blev en så stor grej, och ifall ifall hela kampanjen, så som den från vissa håll kritiserats, bara var "rika vita kvinnors kampanj". Jungner-Nordgren svarade att #dammenbrister visserligen var för alla, men att vi måste fundera på vilka som får eller kan höras, med prostituerade som exempel på en utsatt grupp som lätt hamnar i bakgrunden. Forsbacka påpekade, vilket jag måste hålla med om, att den "enkla" paketeringen kanske öppnade upp kampanjen för en större grupp, alltså även för dem som inte är supermedvetna och har koll på alla termer, och kanske just därför också nådde flera av dem som verkligen behövde höra budskapet. Olin höll med om den delen  - en del kanske hade "skrämts bort" av mycket tal om t.ex. "cis" och "trans", men att det i fortsättningen är viktigt att ta med flera.

Frågan ställdes också hur vi nu borde gå vidare. Olin påpekade att det är viktigt att skilja mellan de slutna grupper som behövs för att söka stöd och de öppna sammanhang som behövs för politiska diskussioner. Jungner-Nordgren ansåg att ansvaret nu finns såväl inom utbildningen och hos föräldrar som politiker. Hon påpekade även att kvinnonätverk över partigränserna behövs, för i vissa frågor hittas de gemensamam grunderna. Forsbacka ansåg att det nu behövs förändring både inom lagstiftning och läroplaner. Olin tillade ännu att vi själva måste rösta in folk som tar det på allvar, så att vi får se värdebaserat ledarskap.

Avslutningsvis ställdes frågor av publiken, men hemskt mycket tid till ytterligare diskussion fanns inte.

Det var mycket givande att lyssna på paneldiskussionen, och överraskande mycket fanns det trots akkt att diskutera. Jag hade ärligt talat mest väntat mig att alla sitter och håller med varandra om hur bra och viktigt allt det här har varit, men det kom många konkreta och bra saker.

Riktit till sist fick varje panelist ännu kort kommentera vad vi alla ska göra nu. Enligt Olin: Skriv under alla petitioner och kampanjer, var aktiv och säg ifrån mot objektifiering. Hälp varandra. Enligt Forsbacka: "Vårda inte män, män måste vårda varandra." Enligt Jungner-Nordgren: Alla med politiska positioner ska utnyttja dem, och Sipilä borde bjuda in till klillmiddag. Enligt Tuori: Ta ansvar, stöd varandra, utmana toxisk maskulinitet.

Fint så. Nu framåt!

26.03.2018 kl. 19:43

Kvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationen

Skulle ju ogärna klaga om det här, men demonstrationen ikväll (som jag skrev om i mitt förra inlägg) var ju lite... trist. Fint initiativ, verkligen, men få deltagare, många arrangörer och ett ganska oklart budskap - möjligen som följd av de många arrangörerna, om alla vill ha synlighet åt just sina egna intressen..? Jag inser ju visst att flera frågor kan samverka eller överlappa, men ibland tror jag det kan vara bra att ha ett klart budskap för sin demonstration. Nu upplevde jag att kvinnodagen/kvinnokampen/feminismen hamnade onödigt mycket i bakgrunden. Sedan kommer jag aldrig riktigt att förstå pointen med att konsekvent dyka upp till alla demos med sin svarta flagga istället för något mer konkret budskap rörande just den demonstrationens tema. I dagens demo fladdrade tre stora svarta flaggor över den lilla folksamlingen så att inte gick att säga vems de var utan de såg ut som "allas". Samtidigt som det var få egentliga skyltar, några återanvända antifascistiska banners på sin höjd.

Okej, nu har jag jåmat. Kändes ändå viktigt att delta.

 

08.03.2018 kl. 18:41

Kvinnodagen och demonstration

Så. Idag är det internationella kvinnodagen, och precis som varje år ska det gnällas om samma saker: "Nähä, så nu får man inte uppvakta kvinnor längre?", "ja men kanske jag gillar choklad och rosor, får jag inte göra det?", "allt har blivit så politiskt, och ni feminister är aldrig nöjda"

Vi tar det en gång till: Kvinnodagen började som socialistiska kvinnors initiativ och ja, den var politisk, en del av kampen för kvinnors rättigheter. Det var först efter att kvinnodagen på 1970-talet uppmärksammats av FN och blivit "deras" temadag som dagen gick allt mer mot en hyllning av kvinnan och allt mer kommersialism snarare än kamp.

Det skulle finnas så många intressantare frågor att diskutera än samma återkommande gnäll om hur man inte längre får hylla kvinnan. T.ex. Finlands envisa profilering som jämställt (för här fick kvinnor faktiskt rösträtt jääättetidigt!!) trots att vi ligger pinsamt högt i statistiken då det gäller våld mot kvinnor. Eller lönenivån inom kvinnodominerade yrken. Eller nästan vad som helst, faktiskt. Men nej, mäns (och kommersiella aktörers) rätt att uppvakta kvinnor på just den här agen är ju bara en så mycket brännande fråga.

För ett par år sedan då jag deltog i en demonstration på kvinnodagen gick jag med på att bli intervjuad av en representant för vår ena lokaltidning. Han inledde intervjun med att mansplaina åt mig om kvinnodagens ursprung, för han hade minsann kollat upp i Wikipedia (!) att den ursprungliga kvinnodagen gick ut på att hylla kvinnor med blommor men att den ju nu blivit något mera politiskt, och vad tycker jag om det? Och fortsatte sedan med lika ledande frågor. Försök nu sedan styra upp en sådan intervju.

I år (om ganska exakt en halvtimme faktiskt) ska jag igen gå och demonstrera, vi samlas på Salutorget i Åbo kl 17 för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation både i Finland och i världen. Facebokevent här.

Jag förhåller mig dubbelt till demonstrationer. Är själv (oftast) obekväm med uppmärksamheten och mängden människor, men deltar ändå om det känns viktigt, och kan bli rent löjligt rörd av en fin demonstration, alltså nivå tårögd. Det är något med gemenskapen och viljan, kraften. Har alltid på förhand vad som känns som världens ästa idé till en skylt eller banner men så ångrar jag mig. Det blir ingen i år heller.

Torilla tavataan!

08.03.2018 kl. 16:11

Meetoo-demo i Åbo kl 18!

Om en timme händer det! Meetoo-demonstration i Åbo - vi ses på torget klockan 18!

Eventsida på facebook hittas här.

Och svenska yles skrev om demon här. (Något konstg rubrik dock)

Varma kläder på och eget ljus och/eller skylt med. Själv gjorde jag en banner igår och hoppas att min lånade anti-patriarkala ordvits passar tillfället.

Upp till kamp!

 

07.12.2017 kl. 16:43

#dammenbrister

Idag känns allting både stort och smått. Det har varit fantastiskt att se genomslagskraften av en veckas intensiva #dammenbrister-aktivitet, men måste erkänna att  bristen på respons bland manliga bekanta gör mig besviken. Borde jag ha poängterat att jag själv hör till dem som skrivit om mina erfarenheter - bara för att få någon att reagera?

Men fastän inte alla skulle lyssna känns det ändå som vi har något stort på gång. Mediabevakningen har varit massiv, initiativet har omskrivits och kommenterats på många håll, och något kommer säkert at hända ännu även om jag inte direkt tror på någon revolution. Eller så kanske ändå? Vem vet?

Det har varit umananade att hålla käften och inte ens i misstag berätta om något av allt som skett inom facebookgruppen där allt samordnades. Gruppen har varit så värdefull, så mycket mer än bara infodelning eller praktisk planering. Personer har öppnat upp om saker de aldrig förr talat om, man har fått skriva av sig, dela med sig, möta värme och stöd, kontakter har knutits, initiativ har tagits, idéer och tankar såtts och vuxit. Människor har mött varandra och erbjudit stöd och hjälp där det behövts och varit möjligt. Redan det! All värme, sympati och - ursäkta klichén - systerskap! Så fint!

Jag har häpnat - och gör det fortfarande om jag ska vara helt ärlig - över hur många liknande historier det finns, hur många, alldeles för många, liknande berättelser det finns om maktmissbruk och likgiltighet. Upprepningen är helt svindlande.

Följer med spänning hur det utvecklas i fortsättningen.

Uppropet hittas här.

De samlade vittnesmålen hittas här.

 

29.11.2017 kl. 16:27

Om farsdagen, HBL och könsneutralitet

Egentligen tvekade jag om det alls skulle vara värt att skriva något om det här, flera har redan gjort de och har kjag nu något mera att bidra med osv... Äh.

Ett par Helsingforsdaghem (av sammanlagt flera hundra) har alltså valt att låta fars- och morsdag bli mera av närståendedagar, dvs att de dagarna välkomna föräldrar eller andra vuxna i barnets närhet oavsett om de är just pappa eller mamma. I går valde bl.a. HBL att skriva om dessa daghems val under värsta könsneutraliserins-clickbait- rubriken och nu rasar hela svenskfinland. De så kallade diskussionerna derailar fullständigt och folk går än en gång åt de inbillade högre makter som de tror vill könsneutralisera hela världen och därmed samtidigt förbjuda all tradition. Samma jävla visa varje gång.

Den derailade diskussionen överraskar mig inte alls, men är lite besviken på HBL - igen. Allt oftare den sista tiden har de nedlåtit sig till just clickbaitrubricering, och refererar i det här fallet kvällspressen.

Följande steg var nu att barnombudmannen uttalat sig. Även i intervjun med honom går frågan över till att handla om helt andra saker ("Sanotaan, ettei tässä olla luopumassa mistään, mutta kyllähän se nyt siltä näyttää, jos sanaa isänpäivä ei saa enää käyttää.") men hans kommentarer publiceras som om de rakt av kommenterade just fågan om de här två aktuella daghemmen. Och HBL clickbait-rubricerar igen: "Barnombudsmannen ryter till om fars dag". Aj, det gjorde han?

Ska vi ta och lugna ner oss lite? Ta ett djupt andetag. Ingen försöker förbjuda farsdagen. Ingen har heller förbjudit någon att använda ordet farsdag. Ej heller vill någon ta bort föräldrars rätt att kalla sig pappa eller mamma. Två (2) daghem har valt att bredda konceptet - det är inget att sätta kaffete i vrångstrupen för.

Personligen förstår jag inte varför farsdag och morsdag behöver uppmärksammas så mycket i skolor och daghem. Alla kan ju fira hemma bäst de vill. Minns också alla de där infö-farsdagen-pysslen i skolan då läraren antingen inte hade koll på vilka elever som t.ex. saknade endera föräldern eller hade annars svåra relationer till dem. Och som elev ville man inte gärna säga till, heller. Sedan halvdiskreta viskade ursäkter åt det barn det gällde som då bara fick ännu mera uppmärksamhet och blev mer generat. För dem som inte själva saknar en förälder är det lätt att säga (som brnombudsmannen) att barn inte alltid kan skyddas mot besvikelser, men jag tycker inte själv att besvikelse ens är rätt ord här. För mig var farsdagarna både sorgliga och pinsamma. Min far var inte bara frånvarande utan också gravt alkohliserad. Det var något som "alla" visste om men som ändå inte riktigt var okej att tala om. Därför blev det ibland jättekonstig stämning på farsdagspysslen. Jag brukade låtsas att det var okej och att jag skulle skicka det jag gjort åt pappa i Sverige, att vi hade en närmare relation än vi i verkligheten hade, men såvitt jag minns blev de här sakerna och korten oftast g(l)ömda i något skåp hemma hos mamma. Varför blev det mitt jobb som barn att låtsas för att inte förstöra stämningen?

Och varför kan inte ens ett par daghem ifrågasätta sina vanor kring dessa dagar utan att det blir ett jäkla ramaskri?

03.11.2017 kl. 16:23

förkylningsflummiga #metoo-kommentarer

Är jobbigt förkyld och får ingenting vettigt gjort. Vilket i stort sett sammanfattar hela den här veckan.

Jag vill ännu kommentera några saker om #metoo-kampanjen som fortsatt under veckan, lika envist som min förkylning. Här följer alltså lite förkylningsflummiga kommentarer:

Mycket har hänt. Många slags reaktioner har väckts. En del får en att häpna, andra får en att återfå hoppet om mänskligheten.

Mest imponerande och irriterande samtidigt är hur otroligt många som orkar irritera sig på att "alla män blir smutskastade". Hur kan det att så många kvinnor öppnar sig  störa mera än vad vi öppnar oss om? Varför är det vi som ska visa hänsyn? Duktiga, snälla, tysta flickor som inte stör eller sårar. Om du är trött på att höra om det, hur jäkla trötta tror du då att vi är på att uppleva det?

Jag kom att tänka på en viss annan kampanj, som jag kritiserade i ett tidigare blogginlägg. Jag har nu funderat på skillnader mellan den "orangea" antivåldskampanjen (alltså där färgen orange plockades fram som något slags symbol på int. dagen mot våld mot kvinnor) och #meetoo-initiativet och en för mig avgörande skillnad är nog att #metoo initierades av kvinnor som själva blivit utsatta, som själva valt att uttala sig och som krävt tolkningsfreträde. Trots att vissa (jag också, först) enbart använde hashtagen istället för att berätta om sina erfarenheter tycker jag inte att den heller döljer ämnet eller fördunklar diskussionen. Att plocka fram orangea grejer en dag eller vecka i året för att just då "uppmärksamma" våld mot kvinnor... gör exakt vad? Ja har ofta under den kampanjen närmast haft en obekväm känsla av att utsatta kvinnor utnyttjas, används för någon annans syften utan att tillfrågas först. Medan den här mera spontant startade #metoorörelsen ju redan åtminstone får saker att röra på sig lite.

Många män har uttryckt förvåning men också stöd. Jag tycker det är trist hur fort och hårt de män kritiserats som "erkänt", som gått ut öppet med att ha betett sig svinigt. Jag tyker det är ett viktigt och strongt steg att gå ut och offentligt erkänna sina tidigare misstag, och onödigt mycket tid går åt till att debattera ifall de är värda beröm eller inte. I de fall som jag själv läst har det varit fråga om personer som ångrar sitt tidigare beteende och som jag ser det öppnar det åtminstone för någon slags diskussion i motsats till om alla bara höll käften. Nu syns och hörs också andra än inte-alla-män-männen. Bra så.

Nu ska jag börja röra mig hemåt. Sedan tänkte jag trotsa förkylningen och umgås med folk. Så länge jag orkar.

20.10.2017 kl. 17:26

Åbo bokmässa och Turun varjokirjamessut

Trött måndag efter heltrevlig helg i litteraturens tecken. Senaste helg var det alltså både Åbo bokmässa och Kirjakahvilas alternativa Turun Varjokirjamessut. Även på andra håll i Åbo hölls olika mindre events relaterade till någondera bokmässan. Jag hade tänkt delta i betydligt mera men deltagandet blev något mindre aktivt än planerat, har varit för trött helt enkelt.

Varjokirjamessut besöktes på lördag för att se Liv Strömquist! Hon talade ocskså på den stora bokmässan på söndag, men då det fanns så mycket annat program bestämde jag mig för att för säkerhets skull se henne på Kirjis. Intervjuaren var tydligt nervös men det blev ändå riktigt lyckat och om det inte varit för trängseln ade jag velat anteckna allt bra som Liv sade, där fanns nog många guldkorn. Kirjis kändes också som rätt miljö, inte minst efter Strömquist påmint om börjat sitt serietecknande i fanzine-form och insprerats av Riotgrrl-rörelsen och Kathleen Hannah - sittande i ett utrymme där det hållits fanzine-workshop samma helg. Jag imponerades också av Strömquists, om så ironiska, självmedvetenhet  och överraskades av hur jäkla trevlig hon faktiskt verkade vara. Det fick mig att gilla henne ännu mera.

Den "stora" bokmässan besöktes på söndag. Blev medbjuden av en vän som fått biljetter, men de visade sig gälla för bara ett besök så då valde vi söndag och gav oss iväg redan på förmiddagen. Först gick vi bara runt och tittade på alla utställare och vände och vred på böcker och tidskrifter. Fick låna hans tygkasse för min snabbt växande hög av fynd - en köpt bok och alltmöjligt gratis som jag plockade på mig. Som bonus fick vi också beundra en stor mängd cosplayers. Är inte helt säker på hur cosplaying relaterar till bokmässan, men på söndagen hölls tävling för bästa outfit och vissa var faktiskt ganska imponerande.

I mässcentret hölls samma helg också mat- och vinmässa som man fick tillträde till med sama biljett så som följande traskade vi runt där och provsmakade allt. Köpte lite av den godaste fudge jag någonsin ätit - utanför England.

Efter det återvände vi till bokmässan för att se mer av progammet men var nog lite för trötta för et så det blev ändå lite sporadiskt. Till det intressantare av vad vi såg var ett samtal med Rauno Lahtinen (han som står bakom Turun puretut talot-böckerna) plus översättaren av hans senaste bok om Åbos historia (Den behöver nog skaffas i något skede) och en presentation av (några ur) gruppen bakom en nyutkommen bok vid namn Kirjeitä tulevaisuudesta – ääniä maapallon säilymisestä. Presentationen hade npg krävt mer tid men projektet verkade intressant. Under ledning av filosofen Antti Salminen har personer från olika länder (Bl.a. Finland, Indien, Brasilien) och med vitt skilda bakgrunder brevväxlat med varandra om bl.a. följder av den globala uppvärmningen och möjligheter till ny[a], minre förstörande livsstil[ar]. Dessa dialoger presenteras i boken i sina ursprungliga former utan hemskt mycket ställningstagande. Lät hemskt intressant hur som helst, och hamnar nog på min att-läsa-lista.

Vi missade säkert massor av intressant program, men som sagt saknades energin. Bl.a. hade jag gärna sett Kari J. Kettula på Varjokirjamessut. Kettula är inte bara tidigare Kirjis-aktivist utan har även i tiderna stått bakom grundandet av Åbo bokmässa. De första bokmässorna hölls i Brinkala, alltså kring Kirjis, för att sedan förstoras och börja hållas i mässcentret. Sedan starten har mycket förändrats och bokmässan kritiseras från vissa håll för att ha blivit onödigt kommersiell, med större fokus på bokförsäljning än på litteraturen i sig. Men just då var jag alltså på den "stora" bokmässan och missade därför. Kändes lite ironiskt.

En givande helg och en litteraturhög rikare. Igår började jag läsa Erik Wahlströms Gud som jag fick igår i utbyte mot ett enkätsvar om finlandssvensk litteratur.

09.10.2017 kl. 16:36

Hur mår den finländska demokratin?

I går gick jag på diskussionstillfället Hur mår den finska demokratin?, arrangerat av FBF med anledning av den finländska demokratins 100-årsjubileum. Eventet hölls i en sal på Koulu, och inleddes med korta föredrag av tre inbjudna talare, vilket sedan precis som på filosoficaféerna följes av öppen diskussion. Talare var historikern Johanna Wassholm, statsvetaren Henrik Serup Christensen och filosofen Hugo Strandberg.

Föredragen inleddes av Wassholm, som talade om vår (Finlands) demokrati ur ett historiskt perspektiv och om hur den inte alls alltid varit något självklart eller ens nödvändigtvis setts som eftersträvansvärd. Hon påpekade att vår nyvunna demokrati den första tiden efter självständigheten ifrågasattes både i vänster- och högerpressen.

Serup Christensen höll kvällens mest provocerande föredrag, där han inledde med att nämna problem med den representativa demokrati vi har idag (bl.a. en ökad känsla hos medborgarna av att inte kunna påverka och allt mer strategi i politiken), för att sedan presentera alternativ - här nämndes direkt demokrati eller val genom lotteri. Tanken på val genom lotteri kan först verka absurd, men det ligger en del bakom idén, bl.a. att viktiga beslut inte skulle bindas av partipositioner, att folket antagligen skulle representeras mera jämlikt och att risken att bli "vald" (lottad) skulle tvinga alla att verkligen försöka sätta sig in i dagens politiska problem.

Strandberg talade om vår formella (representativa) demokrati har utvecklats med utgångspunkt i upplysningen, kapitalismen och partipolitiken. Han påpekade att den formella demokratin inte är demokrati utan ett verktyg för den, och att den dagen man ser demokratin som något uppnått och färdigt, då har man problem. En (annan) intressant point som Strandberg gjorde var att den offentliga politiska debatten allt mer kommit att bli en fråga om att locka till sig läsare och få reklamintäkter, vilket i hög grad påverkar vilka frågor som över huvud taget diskuteras. Idag är det också allt ovanligare med djuplodande analytiska politiska texter medan provocerande krönikörer genererar "klick" av läsare.

Det var kanske inte helt förvånande att Christensen fick många kommentarer och frågor av publiken, trots att talarnas ämnen överlappade varandra. Någon undrade ifall folk faktiskt kan väntas vara motiverade att sätta sig in i aktuella frågor tillräckligt, på vilket Strandberg replikerade att det ju är ett problem vi har också idag, och där håller jag med. Under vår senaste regering har pinsamt många exempel förekommit där oinsatta personer valt att ignorera den information som funnits till förfogande och velat fatta beslut rakt emot rekommendationer av kunniga. Då frågan kom upp ifall slumpmässigt framlottade personer faktiskt kan anses vara lämpade för beslutsfattande påpekades (minns inte av vilken talare) att frågan om vem som anses lämpad alltid förekommit, och att under historiens gång t.ex. "kvinnor, slavar eller personer under 30" ansetts icke-lämpade.

Jag kan inte referera hela diskussionen här, men kan rekommendera FBFs (Folkets bildningsförbund) diskussionskvällar och filosoficaféer, det brukar alltid bli intressant. Filosoficaféerna hålls på söndagar, mer info hittar man t.ex genom att söka på facebook.

 

 

05.10.2017 kl. 16:11

Åbo. Sluta pissa på min stad.

Det tog ett par dagar för mig att vilja ta tag i det här, skriva om det. Det var så oerhört overkligt och skrämmande att i fredags plötsligt börja nås av rapporter om attacken i Åbo centrum, att bit för bit under kvällens lopp börja bygga ihop en bild av vad det riktigt var som hände. I det här skedet verkar det som många bitar börjar ligga på plats.

Sådana händelser är skrämmande, men nu efteråt är jag inte på långt när lika rädd för eventuella nya [terror]attacker som jag är för de så kallade motreaktionerna och den ökade och mer högljudda vardagsrasismen. Det är pinsamt, ledsamt och skrämmande samtidigt.

Bara en kort stund efter den tragiska händelsen, innan man ens riktigt visste vad det var som hände, kunde man se människor erbjuda hjälp och stöd på olika sätt. Via Safetycheck - där man kan markera sig som "safe" vid liknande händelser - var det många som erbjöd allt från bilskjutsar till bara att lyssna på den som behöver få prata med någon. Och varje gång bågon med misstänkt "icke-finländsk" bakgrund erbjös hjälp fanns de där - hatarna. "Hur tecks du?" eller "våga ens visa dig här!"...

Under kvällen var många, inte minst invandrare men också andra, rädda att röra sig på stan, ibland för att alls gå ut hemifrån - av rädlsa för att stöta ihop med SOO-are och liknande pack.

Attacker gjordes mot butiker och restauranger med "utländska" innehavare, bl.a. en pizzeria i Pargas utsattes. Fönster krossades och mordhot uttalades.

På lördag skulle en manifestation hållas på torget, för att tillsammans hedra offren och mötas utan hat. Den skulle arrangeras av först en irakisk, sedan även av syrier. Vad hände? Polisen varnade om att högerextrema skulle röra sig på stan och hålla en egen grej på torget, att det finns hög risk för konfrontation och att de inte kunde garantera någons säkerhet. Manifestationen inställdes, men folk samlades ändå. Det var många som på eget initiativ ändå sökte sig till torget, många som ändå samlades kring platsen där den där första knivattacken skett, många som hade med sig ljus eller blommor som blev till ett långsamt växande, lysande hav. Gamla och unga, barnfamiljer, "kantasuomalaiset och efter ett tag vågade sig även en del av de ursprungliga arrangörerna till platsen. Sociala media var bra för att meddela att det är tryggt, ni kan komma hit nu... Men så synd att det behövdes. Samtidigt hölls en extremhögersamling i andra änden av torget, en lyckligtvis liten grupp som lyssnade på varandras brinnande tal.

Mycket har de senaste dagarna skrivits både om själva attacken, om polisens utredningar och om Åbo och invandring och islamism och... Både sakliga texter och rena rykten. Flera av de modiga människor som på olika säått hjälpte till den där eftermiddagen, som skyddade offer eller jagade förövaren, visade sig ha "utländsk bakgrund". Då dessa hjältar fått plats i nyhetsrapporteringen har det också kritiserats. "Varför uppmärksammar ingen de finska hjälparna?" och all världens konspirationsteorier. Konspirationeteorier och hat har också färgat kommentarsfält rörade de irakier och syrier som skulle hålla i manifestationen. Vissa har nu bara bestämt sig för att "de där" nu alla är potentiella terrorister och om någon påstår annat så måste det ju vara lögn.

Och allt det lilla. Folk som svär, hotar, spottar eller byter kö i Salekassan. För här ska vi protestera mot alla som ens ser utländska ut. Ert fel. Allas fel.

Och hot mot sådana personer, politiker och andra, som tidigare talat för ökad invandring. För nu är det också deras fel.

Det har de senaste dagarna funnits så mycket vackert, så mycket gemenskap och värme och omtanke. Men så allt det här hatet. Alla dessa personer som bara suttit och väntat på att något sådant här skulle hända och som nu helt ogenerat triumferar och rider på vågen av sorg och rädsla. Jag tror inte att nazisterna blivit flera till antalet men de har tagit sig rätten till vår vardag, till våra media och våra stadsrum och agerar ut saker som de kanske inte skulle ha gjort tidigare. Och just det här är vad som gör mig mest upprörd och rädd. Själv går jag ändå ganska trygg - jag har ett nordiskt utseende och de kan inte läsa mina tankar. Så länge jag är tyst är jag trygg.

Men är det trygghet om det krävs att jag håller käften? Jag vill inte.

Och jag vill göra något, vill uttryckligen göra något, men vet inte vad. Vad kan man göra? Det är så oerhört frustrerande att bara se på när mitt Åbo görs till ett förtryckets centrum. Protester räcker inte, jag vill kunna göra något för att motverka, men... vad?

Uppgivet men ärligt frågar jag: Vad kan man göra?

21.08.2017 kl. 16:50

Jämställdhetsseminariet

I kväll deltog jag alltså i jämställdhetsseminariet, arrangerat av ÅA-ämnesföreningarna Judith, Anomi och SF-klubben. Presentationerna hölls av professor emerita i genusvetenskap Harriet Silius samt av feministpartiets Panda Eriksson och Maria Ikola.

Silius började med att presentera tre olika kvinnor som på varsitt sett varit viktiga i Åbo Akademis historia, men som uppmärksammats hemskt lite: Alma Söderhjelm, Agnes Lundell och Hilma Grankvist. Hon gick sedan i korta drag igenom viktiga datum rörande jämställdhet i Finlands historia. Jag var lite för trött för att riktigt klara av att hålla koncentrationen, men speciellt den första halvan, om de tre ÅA-relaterade kvinnorna var intressant. Så belysande för vems historia som skrivs (och inte skrivs). Silius efterlyste en historik om t.ex. 100 kvinnor som varit betydelsefulla inom ÅA, även innehålladne sådant som den första kvinnliga studerande eller första doktorn. Skulle jag gärna också se.

Eriksson och Ikola berättade om feministiska partiet och om intersektionell feminism som står i centrum för f!:s politik, och om diskriminerinlagstiftning i Finland. De berättade också om hur de besvarat hopplösa frågor och kommentarer, och svarad epå åhörarnas frågor. Riktit intresssant, med huvudpointen att intersektionalitet inte kan vara ett sidointresse att dra in lite ibland utan något som måste få genomsyra all politiken. Och påminde om att ibland då något inte passar in i systemet så kan det faktiskt vara systemet som det är fel på.

Efteråt bjöds det på god pizza + druvsallad. Tyvärr var jag själv för trött för mingel och snack, så jag blev inte långvarig. Helt värt att delta i! Möjligen hade det varit trevligt med flera talare (säger jag trots min trötthet) men fint initiativ hur som helst!

10.05.2017 kl. 19:49

Back on track - ratatas bloggutmaning

Precis exakt just NU ska jag skärpa mig med bloggandet igen. Såg att jag skrev exakt ett (1) inlägg i april, så #ratatasbloggutmaning kom riktigt passande för mig. Jag "lovar" alltså nu att försöka skriva ett blogginlägg varannan dag hela maj månad och hoppas att det här ska hjälpa/tvinga mig att komma igång igen. Kul!

Har skrivit mycket de senaste veckorna, även om jag inte gjort det här på bloggen. Förra veckan skickade jag in min första artikel till ett visst magasin för människan och vetenskapen (Är på mitt eget självklara sätt inte nöjd med texten, men shit! Så kul att ha gjort det!) och nu sitter jag igen med min över-deadline-igen-utdragna jäkla gradu. Jobbar i alla fall flitigt nu, artikeln visade sig vara en bra spark i rumpan. Jag festade inte ens på vappen utan ägnade mig åt skrivande då också - med undantag för en demonstration den 1 maj. Missade den traditionella vänsterdemon men deltog i #nobordersturku-demon.

Till nästa gång ska jag hitta på något att skriva om också, och så hoppas att det funkar med både blogga-varannan-dag-utmaning och konst-varje-dag-utmaning samtidigt. Så ordnat!

 

 

02.05.2017 kl. 21:00

[sexig rubrik om kommunalvalet hit]*

I förrgår var det alltså kommunalval. Aldrig i något tidigare val har jag tvekat så länge om vem jag skulle rösta på. Ännu på söndagen satt jag en stund framför datorn och kollade kandidatprofiler, precis innan jag gick till vallolaken. Efter många om och men lev det en röst på det nya feministiska partiet, och det känner jag mig riktigt nöjd med!

Efter röstandet skyndade jag iväg till Koulu på filosoficafé, därifrån snabbt och äta och sedan tillbaka igen för vänsterns valvaka. (Jo. Trots att jag röstade på feministerna.) Det var riktigt skoj med valvaka,valresultatet bidrog säkert till god stämning, men firade lite väl... "effektivt" och var ordentligt bakfull igår. På en måndag. Kändes nog lite pinsamt, inte minst som jag hade ett möte vid 17-tiden och då ännu var i så svagt skick att jag undrade om jag alls skulle klara av det. Deltog och överlevde. Skulle representera min idrottsförening (karaten) men gjorde knappast något fräscht och sportigt intryck med mitt vitbleka fejs och ögonpåsar deluxe. Som tur var jag inte ensam representant.
Löljigt mycket att göra idag istället.

Men valresultatet, då? Är nöjd med att både gröna och vänstrern gick framåt och glad för de många röster som gavs åt feministerna, trots att de inte nu räckte till en plats i fullmäktige. Imponerande många röstade på ett såpass nygrundat parti, och redan att de fick in en kandidat i Helsingfors såhär i sitt första val är ju fantastiskt!

Har funderat en del på vårt valsystem. Å ena sidan räckte t.ex. inte feministernas Panda Erikssons röster till en plats trots att hen fick betydligt flera röster än ett flertal nu invalda kandidater från större partier. Men å andra sidan bidrog detta system till att Olavi Mäenpää för första gången sedan 90-talet inte sitter i Åbos stadsfullmäktige och det kan jag bara gilla! Om han inte ställt upp för sitt nya mini-parti hade samma mängd röster antagligen kunnat ge honom en plats.

Så många saker att vara nöjd med efter detta val, och jag tror mycket intressant kan hända inom Åbopolitiken den närmaste tiden. Och så hoppas jag på en lysande framtid och fortsatt kämpaglöd för feministerna!

*Omöjligt projekt, klammern får stå kvar.

11.04.2017 kl. 16:43

Kvinnodagsaktiviteter

I går "firades" internationella kvinnodagen för min del genom bloddonation på ÅST på dagen och "Feministisk gatupatrullering"-demonstration på kvällen. Är glad att så många deltog i demonstrationen trots skitvädret, men kan inte säga att jag skulle ha någon klar bild av hur många vi var. Och fin stämning, jag blir pinsamt ofta rörd under demonstrationer och så även nu. FRK:s bloddontaionsevent var riktigt trevligt och gick annars bra men det med att dela ut rosor åt alla donerande kvinnorkändes... lite onödigt? 

Skulle egentligen också yoga innan demonstrationen (hade räknat ut att jag precis skulle hinna med båda) men yogan var helt överraskande inställd pga något event vid Kåren. Någon information om det här hade åtminstone jag aldrig fått, så blev lite sur men jo, demon höjde humöret igen.

Och jag är tillbaka på bloggen igen, hoppas skrivlusten återvänder nu, har saknat den.

09.03.2017 kl. 14:34

Istället för protest, pyssel.

Det har varit en speciellt pysslig och DIY-ig december i år. Jag har gjort två sorters fudge, tryffel, iskokos, hjälpt till att göra marsipan och baka pepparkakor, tilllverkat nya dekorationer av diverse återvunna pappersprodukter och färdigställt tre av fyra handgjorda julklappar. Det finns förstås många anledningar till att göra mera själv, men tänker inte gå närmare in på dm här utan bara konstatera att för mig har nog gradupress spelat in mer än lite. Har ny deadline för avhandlingen satt till slutet av januari, så självklart finns plötsligt inspiration för all världens andra projekt.

Mitt i Strömsömyset kommer jag på mig själv med att sakna förra vinterns aktivism. Då facebook numera påminner om allt en gjort samma dag tidigare år, fylldes mitt flöde speciellt i början avmånaden av påminnelser om demonstration, planeringsmöten och universitetsockupation. Också ett sätt att göra saker själv istället för att bara köpa det erbjudna färdiga paketet, om en nu vill söka likheter.

Ändå är det svårt att inte bli lite lätt ironisk över den här vinterns huslighet och pysslighet. Är detta jag?

21.12.2016 kl. 15:44

39, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer

Mars 2018

Seminarium: Röster om #metooKvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationenKvinnodagen och demonstration

December 2017

Meetoo-demo i Åbo kl 18!

November 2017

#dammenbristerOm farsdagen, HBL och könsneutralitet

Oktober 2017

förkylningsflummiga #metoo-kommentarerÅbo bokmässa och Turun varjokirjamessutHur mår den finländska demokratin?

Augusti 2017

Åbo. Sluta pissa på min stad.

Maj 2017

JämställdhetsseminarietBack on track - ratatas bloggutmaning

April 2017

[sexig rubrik om kommunalvalet hit]*

Mars 2017

Kvinnodagsaktiviteter

December 2016

Istället för protest, pyssel.

Oktober 2016

Nästa tomma fras: Helomvändning

September 2016

Yoga och antifascism

Juli 2016

För berusad eller inte tillräckligt? Varför polisens kommentarer om berusning var rent oansvariga

Maj 2016

Dagens ord: SEGERMARGARINVappen. Inspiration, politik, superi och skräp.

April 2016

Ockupation - snart i ett universitet nära digVeckosluts-recapDemon, poesin och Koulu. Trött men nöjd.Åbo: demo imorgon!

Mars 2016

Stenkastning - allt är feministernas och suvakkinas fel! Allt!Föreläsning: Seksuaalirikollisuuden historiaOtetaan yö takaisin - att bli intervjuad på finskaInför kvinnodagenVem är en främling?

December 2015

Ockupation, studier och privilegierUtbildningsstrejk Åbo - ockupationen

November 2015

Demonstration i Åbo imorgon kl 12!Våldtäktsdebatten nu. Varning. Argt, cyniskt och personligt. Mansdagen?En kommentar om reaktionerna på terrordådet

Oktober 2015

Om slakterivideon och köttkonsumtionFlick-pennan revisitedEn annan form av studieaktivitet

September 2015

Human

Augusti 2015

Gårdagens Meillä on unelma-demonstration i Åbo