Yogaveckan - om att återfinna sunda träningsrutiner

Efter en träningspaus som sträckte sig över en stor del av senvåren är det så skönt att hitta tillbaka till sin egen kropp igen. Alltså träningen. Visserligen fick jag inte alls allt det klart som jag tänkt under maj utan det har envist hängt med långt in i juni men jag orkade inte vänta längre. (Förklaring: jag hade alltså satt i stort sett allt annat "på hyllan" för att hlt koncentrera mig på att bli klar från ÅA...)

Löpningen har jag inte riktigt återfunnit ännu, men karaten känns bättre än på längre och sommarens parkyogor har inletts!

Den här veckan blir det speciellt mycket yoga. Igår (tisdag) var jag första gången med på den utomhusyoga som nu erbjuds vid bangårdsgatan, idag deltog jag i International Yoga Day-evenemanget i sporthallen i Kuppis och imorgon blir det igen den "vanliga" parkyogan i Kuppisparken. Följt av sista karaten innan salen stänger för sommaruppehåll. I fortsättningen alltså parken för det också.

Har hunnit med att ha några intressantare yogaupplevelser redan. Förra torsdagen blev parkyogan inställd pga regn men så sent att vi var flera som helt missat meddelandet. Då vi ändå samlats i parken kändes det ju synd att inte yoga (det regnade inte just då) och så gick en annan deltagare med på att dra en improviserad timme. Och det blev helt lyckat, var riktigt trevligt och jag fick göra ashtanga för första gången på ett tag.

Också gårdagens uteyoga var lite speciell. I början frågade instruktören om det var någon som inte var ok med att hon rör en (assisterar) och jag tänkte nu inte mera på det. ...Före sawasanan i slutet, som jag är van vid att ingen annan "lägger sig i". Jag blev (tyst) uppmuntrad att slappna av mera i armarna, fick stöd under dem så de kunde vila ordentligt (min högra arm kan sedan en olycka 2003 inte sträckas helt rak). Sedan gav hon press typ på axlarna, rörde lite i nacken - vilket först kändes konstigt men sedan visade sig vara jätteavkopplande - och masserade öronen (!) och pannan lite. Häpet superavslappnad stördes jag inte längre av varken trafikens brus eller gräsmattans myror som traskade över mina armar. Wow.

Efte min träningspaus har jag insett en sak: Jag behövde verkligen det avbrottet. Träningen hade blivit för viktig för mig. Viktig utan att jag ändå riktigt kunde njuta av den. Speciellt förra året, då andra saker i mitt liv inte fungerade. Träning kan vara ett bra utlopp när man är stressad eller annars mår dåligt men det svänger då lätt över mot överkompensering istället. Och min prestationsångest tog över den alldeles för ofta också i min träning. Jag tävlade mot mig själv till och med i yogan. Jag behövde känna att livet går vidare också om jag inte tränar på ett tag. Och det gör det ju.

Nu känns det roligt att träna (och yoga), men jag påminner mig själv om att vara aktsam och inte låta det gå till överdrift igen. Inte försöka föra träningsdagbok på nätet igen. Glömma resultaten och ha kul.

Namaste på er.

igår kl. 18:38

Last dance with TVO

I går hölls sista keikkakvällen på TVO i varje fall för just nu och vid deras senaste adress på hampspinnaregatan. Det var en trevlig kväll med samhällskritik på tre språk och krantömning i baren men också så jäkla sorgligt. Utbudet av konsertlokaler i Åbo börjar vara i minimalaste laget, inte minst för lite heller alternativ musik. Och då menar jag inte lokaler med huvudsakligen annan verksamhet som ibland tar in liveframträdanden i sitt program. Inte heller enskilda dyra evenemang vid Logomo eller på gamla stortorget, utan speciellt de där ställena som folk inom en viss scen faktiskt kan ta till sig och känna sig hemma på. Det har alltid känts tryggt för mig att gå till TVO, också ensam ifall jag inte fått vänner intresserade av samma spelning. Inget har heller kostat mer än nödvändigt. Å andra sidan har de nu kämpat med ekonomiska problem.

Hoppas på en snar återfödelse någonstans, men det ser ju inte precis lovande ut just nu. Flera ställen har stängt den senaste tiden Åbos rockliv behöver en ny keikkalokal!

Måste ju ta en bild av TVO i sommarnatten då jag begav mig hemåt efter gårdagens avslutningsfest.

10.06.2019 kl. 16:45

Hur man gör mig sur under spelningar

Var på bandkväll i fredags. Helt bra musik och annars trevligt men två saker irriterade helt fantastiskt - och båda gjordes av samma person. Här kommer alltså en rant om keikka-allergier, eller hur man effektivt gör mig sur på en spelning:

1. Ett favorit-hatobjekt för mig på (mindre) konserter är bandflickvänner som måste låtsas gilla musiken jäääättemycket och demonstera det genom att dansa längst fram till ett visst antal låtar MEN också däremellan störa andras upplevelse genom att ropa/prata över låtarna med sina vänner eller annars föra (orelaterat) oljud. Om du gillar dem på riktigt - förstör då inte andras uplevelse av dem. Och samma gäller för den delen också om du egentligen inte gillar bandet - kanske räkna med att resten av publiken ändå gör det? Vänligen respektera det. Vi kom dit för att höra bandet, inte för att se hur troget du låtsas digga din killes band.

2. För mig brukar konserter (små spelningar) oftast vara safe spaces. Alltså jag brukar få vara ifred och det känns oftast tryggt för mig att gå och se något band också utan egna vänner med som sällskap. Kanske någon kommer fram och pratar men om jag inte är desto mer intresserad brukar det (med få undantag) alltid respekteras.

Nå, i fredags skulle den här ena tjejen (som alltså innan det även varit engagerad i aktiviteten ovan), en person som jag  aldrig sett förut och än mindre talat med, absolut ha mig med och dansa framme vid scenen. Första gången hon frågade tackade jag lite förvånat men bestämt nej. Hon började då gnälla om ifall jag inte gillar bandet elller varför jag inte vill och t.o.m. började dra i mig för att få mig med och jag höll på att bli riktigt arg innan hon gav sig. De märkte hon och låtsades be om ursäkt men kom sedan trots det under spelningens gång tillbaka tre (3) gånger till! Trots att jag svarade rakt och bestämt NEJ. Igen och igen. "Jag kommer sedan tillbaka och frågar" och "nu är det sista chansen då det är sista låten". Försökte dessutom förklara sig med att hon tyckte jag såg så bra ut. Komplimanger för mitt utseende spelar ingen jäkla roll om du inte kan respektera mig.

Inte ok. Och att som kvinna bete sig på det sättet är inte alls bättre än om en man gör samma sak. Hur länge hade månne en man hade fått hållas om han på samma sätt envisats och ännu försökt fysiskt pressa? Knaooast hemskt länge, tror jag. Någon kan tycka att jag överdriver nu, men som vi funderade med en av mina vänner efteråt: Hennes beteende var extraprovocerande just för att man skulle förvänta sig av en annan kvinna att hon vet bättre, var mera medveten. Jag blir speciellt provocerad om någon jag aldrig sett förut rör mig utan mitt medgivande, som hon gjorde nu, drar eller pressar. Men också av personer som inte låtsas förstå att nej är nej är nej.

I min bok ser det ut så här: Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte respekterar andra kvinnors fysiska integritet.

Nu blev min upplevelse av det bandet inte lite påverkad av att jag hela tiden stod och var beredd på konflikt. Hur mycket minns jag av just det bandet? Hemskt lite, just därför.

 

19.05.2019 kl. 17:38

Första maj och graduinlämning

Herregud, maj... Som någon annan sa, om januari är årets längsta månad så är april istället utan tvekan den kortaste. Så otroligt mycket som skulle hinnas med på så lite tid. Men det har varit kul också.

Min maj månad inleds med en inskickad gradu. Ja, den är färdig. Inte perfekt, men färdig. Äntligenäntligenäntligen.

Eller egentligen inleddes ju maj månad med en demonstration. Eftersom hela Valborgsmässoafton tillbringades i stillhet framför datorn (avhandlingen skickades in efter 01 på natten) var jag i god form att gå med i första maj-tåget med andra vänstersinnade. Riktigt trevligt var det också, solen sken, hade trevligt sällskap och fick god brunch i magen på Kirjis efteråt. 

Idag försöker jag återvända till verkligheten och allt som måste göras och avslutas under denna månad. Började bra med att jag gick hemifrån med en reservcykelnyckel istället för  min nyckelknippa med hemnyckel och Arken-hidnyckel. Där slösade jag både tid och pengar, fick cykla hem igen och ringa efter fatighetsservice som tar 20 euro för dörröppning.

Valborgsmässo"helgen" mitt i veckan råddar om ordentligt i hjärnan, det känns som måndag idag men i verkligheten är det fredag imorgon. Och det just när man borde komma igång med saker igen. Är fortfarande helt trött och ofokuserad.

Men. Min gradu är inskickad för granskning. Det är ju alltid något.

02.05.2019 kl. 16:26

Saker jag gillar på K: Klimatstrejk och krokiteckning

Först av allt: Idag är jag så glad och stolt över alla massor av elever som klimatstrejkat och demonstrerat världen över - också här i Åbo! Hurra!

Tänkteändå skriva om konst och skapande idag. Börjar med lite raklam: Varannan tisdag är det krokiteckning på Kirjakahvila. Lite samma stuk som tidigare vid B-galleria men annan plats. Ingen annan avgift än frivilliga (men rekommenderade) donationer åt kvällens modell. Och lugn, jag är inte själv där som modell. Nästa gång blir alltså den 26.03, kl. 19.

I tisdags var jag själv där och tecknade igen. Det var en bra gång med en modell som vågade ha kul och för egen del bra flyt i tecknandet. Delar några bilder här nedanför.

Följande konst-relaterade grej blir att ladda upp bilder från det nya försöker med 365-utmaningen. Bestämde mig alltså för att försöka på en 365- eller teckna-varje-dag-utmaning och allt gick bra tills jag dränkte hela skissboken i te (!) och därmed mer eller mindre förstörde varje jäkla bild. Men NU orkade jag alltså börja om den 1 mars, och har idag scannat och sparat alla bilder hittills. Samlar nu mod för att sätta upp dem på facebook. (Den obskyra gamla bloggen kan se sej.) Meddelar hit sedan då det är klart.

Glad fredag på er!

2 min.

2 min.

 

2 min

1 min.

1 min.

 

15.03.2019 kl. 17:24

Kvinnodagsjubel!

Vad är det för dag idag?

Nej, det är ingen vanlig dag.

För det är internationella kvinnodag(en)

Hurra, hurra, hurra!

De är också dagen då Juha Sipiläs regering avgick. Inte en dag för tidigt, men några år för sent. Jag vet att det i det här skedet, en månad före valet, egentligen inte spelar någon större konkret roll men visst fan ger det skön, glad-bubblig känsla i magen! Och känns ju fint och symboliskt att det skulle ske just på kvinnodagen!

Hurudant program har jag på kvinnodagen? Nå, ikväll demonstreras det här i Åbo, med start kl 18 på Gamla stortorget. Det blir knappast någon jättedemonstration men gissar på glad stämning efter dagens nyheter om regeringen. Och hoppas att det inte ösregnar.

Så småningom efter demon hade jag tänkt söka mig mot TVO för ett par spelningar. Tyvärr kom idag nyheten att det band som skulle headline-a (Jess and the ancient ones) varit tvungna att ställa in, men de två andra (Spacemothers, Dark Stars) ska fortfarande spela och det för halva inträdet. Tror jag ska gå. Det känns också viktigt att stöda TVO nu, så länge man ens kan göra det. I ett tidigare inlägg nämnde jag hur flera livemusik-venues i Åbo stängt på senare tid och nu har tyvärr också TVO haft problem sedan ett tag. Så vitt jag förstått ska vårens redan bokade spelningar hållas men sedan vet man inte med säkerhet. Sorgligt.

Men i övrigt alltå vinnar-feelis idag! (trots att jag hatar ordet "feelis") Ses på demon, då!

08.03.2019 kl. 16:07

Dagens glädjeämnen

Skrivbehovet är som bekant som störst när något stör en men idag tänkte jag helt som omväxling visa upp min soligare sida och skriva några rader om fina saker som gör mig glad idag:

- Gårdagens Screams from below!-bändkväll på Streetfood bar vid Kåren. Tre band uppträdde i övervåningens trånga : Sunniva, Svarta Havet och estniska Project Dekadenz. Må vara att utrymmet inte var det bästa med tanke på soundet men fina spelningar och fin stämning. Bara en irriterande person i publiken under en av spelningarna. Hoppas liknande ordnas igen snart, det behövs flera go-to-ställen för alternativ musik i Åbo.

- Jag har en ny cykel! Eller "ny", den är väl snarare brand new second hand. En halvbekant som ska flytta sålde erbjöd en fin gammal damcykel i en facebookloppisgrupp för en förmånlig peng och för en gångs skull vara jag tillräckligt snabb på att svara. Hurra! Hämtade fordonet idag, det är en fin, blå gammal tunturi damcykel utan extra finesser som växlar eller handbromsar. En riktig "mommoraider" som man skulle ha sagt i min jeppisungdom. Dessutom är den nästan prick lik min saknade förra cykel. Så nöjd!

- På stan idag (jag skulle köpa ett lås till cykeln) såg jag världens finaste grupp på tre ungar, gissar deras ungefärliga ålder till lågstadieelever, som höll en ivrig och högljudd klimatstrejk-demonstration framför bibban. De hade fina skyltar, många inövade ramsor och slagord och ropade skithårt varje gång folk gick över gatan mot bibban. Hade tänkt ta en bild av dem men blev så rörd att jag fick gå vidare. De stackars barnen hade säkert bara blivit generade av gråtande tanten. Så modigt att stå där på tre man hand och demonstrera!

Att sånt. Fina pipor och trevlig helg på er!

01.03.2019 kl. 17:03

Papperskrigsjanuari

Gott nytt år, bloggen!

Det här året har inletts i papperskrigets tecken. Eller kan man ens tala om "papperskrig" längre? Ansöknings-, moviverings- och elektronisk blankett-krig, kanske? Har haft två processer på gång samtidigt, varav den ena ännu fortsätter.

För att ta ut min stackars försenade examen har jag behövt ansöka om extra studietid vilket krävde en detaljerad studieplan, vilket i sin tur krävde mailande fram och tillbaka med de fyra olika personer mig själv oräknat som behövde inblandas för att få någon reda i vad jag riktigt saknar/klarar mig utan/kan ersätta i en förändrad examensstruktur. Jag gissade aldig att det skulle vara så oerhört mycket att reda ut. Och tur det. Men nu är planen klar (och genomförbar! Och godkänd!) och en månad in i terminen får jag min studierätt.

Samtidigt har jag grälat med fpa och vissa andra instanser. Jag har inte jobbat tillräckligt för att finansiera mina studier utan varit tvungen att ty mig till fpa. Fpa har nu bestämt sig för att jag genom mina studier satt mig själv i den situationen att jag är förhindrad att söka heltidsarbete eller vara till förfogande för heltidsarbete (vilket i princip är sant. Jag kan inte både studera på heltid och arbeta på heltid) och därför skär de ner i den pengen jag sedan ett tag fått och hänvisar mig till socialväsendet för att få hjälp att planera (!) hur jag ska klara mig på en lägre stödpeng. Fantastiskt. I princip borde jag alltså avbryta studierna för att istället vara arbetslös (förlåt, arbetssökande) eftersom jag tydligen är till större nytta för samhället på det sättet. Jag ska alltså ta examen i vår, så är inte jättemotiverad att avbryta i det här skedet då jag är så nära. Både fpa och andra inblandade instanser torde dessutom vara medvetna om att jag är bereddd att ta emot deltidsjobb när jag hittar nästa passande sådana att söka. Har också nder det senaste året ganska oregelbundet jobbat deltid men nu har jag inte behövts och det kan jag inte påverka själv.

Men åtminstone är studieplanen godkänd. Och idag fick jag igenom min rekordförsenade muntliga finska. Det höll på att skita sig helt på grund av plötslig nervositet på gränsen till socialfobi men själva språket var tydligen okej.

Och jag har börjat äta melatonintillskott för att minska mina sömnsvårigheter.

30.01.2019 kl. 13:21

Om män, debatt och marginaliseing

Och debatterandet fortsatte efter Den Stora Debatten. På mansdagen i måndags hölls den så kallade jämställdhetsdebatten i Åbo och den som undrar hur det blev kan bekanta sig närmare via yle arenan. Huvudattraktionen Bard inledde showen redan i god tid före debatten med att i en intervju påstå att han aldrig medvetet provocerat någon (tips: kolla hans twitterkonto) för att under samma intervju kalla dem som deltagit i uppropet mot hans närvaro vid ÅA för "psykiskt sjuka", hävda att det var genusvetarna som stod bakom protesten (det ingick personer från flera ämnen) och hävda att hela ämnet genusvetenskap är ett propagandaverktyg. På twitter kallade han debatten på förhand för män vs kvinnor-debatt. Jag tänker att de som fattade beslutet om att debatten inte fick hållas vid ÅA måste känna sig bekräftade nu.

I debatten stal han sedan största delen av uppmärksamheten genom att ropa och avbryta alla andra och som bonus tala om sig själv i tredje person. Debatten som skulle handla om jämställdhet ur mansperspektiv kom i praktiken att fokusera mycket på ett påstått behov av skilda rum för män och kvinnor pga problem med den "sexuella spänning" och attraktion som ska finnas där när de båda grupperna är tillsammans. (Vad som i denna argumentsvärld gäller för t.ex. homosexuella eller transpersoner känner jag inte till) Vad som hindrar män och kvinnor från att samlas separat redan nu förstår jag personligen inte, annat än att de gånger kvinnor och kvinnoidentifierade krävt eller skapat slutna rum med hänvisning till trygghet (från män) så har det ofta provocerat män helt oerhört. Kanske kåthet är en bättre anledning än trygghet?

 Bard (som i samband med ett uttalande före debatten ogenerat kallat sig själv feminist) verkade nu tillsammans med Mparmpagiannis vara av den bestämda åsikten att feminismen inte är för män, vilket man förstås får tycka vad man vill om även om jag inte håller med dem.

Speciellt bekymmersamt var hur okritiskt och oifrågasatt termen marginalisering kastades omkring i "diskussionen". Det finns mycket marginalisering i vår värld, men att blanda ihop verkligt utanförskap (i vårt samhälle, bl.a. en klassfråga) med upplevelser av att vara utanför är bara inte fruktbart och marginalisering motverkas inte av att begreppet i debatten används för att beskriva någons personliga existentiella ångest.

Ahlbäck och Mannström men också Turkka bidrog sakligt och värdefullt till debatten som tyvärr ändå blev onödigt kaotisk då vissa deltagare inte ansåg sig behöva bete sig som andra. Vad Bard riktigt bidrog med förstår jag fortfarande inte. Önskar också att folk kunde sluta klaga på hur han "tystats", då han trots allt fått fast hur mycket både utrymme och uppmärksamhet inte minst just i det här sammanhanget och speciellt som yle sände det hela - vilket gör själva platsen för hans uttalanden oväsentlig.

Åsikterna om debattens kvalitet verkar ändå gå isär och tydligen finns det de som anser den ha varit nyttig. Själv ser jag ämnet (jämställdhet, ja även ur manligt perspektiv) som mycket viktigt men arrangemangen den här gången har jag fortfarande svårt att se något större värde i.

Nåväl, det är över nu och en glad mansdagsnyhet för mig och många andra var grundandet av en ny feministisk mansförening, Miehet ry. Följer dem med iver och ser speciellt just nu värdet i en förening som vill verka för jämställdhet utan att förstärka polarisering mellan män och kvinnor. De har fått fantastiska mängder osaklig kritik (rörande allt från styrelsemedlemmarnas utseende till de sammas eventuella respektive könstillhörighet/er) och personangrepp, i just den klass som bara visar på behovet av deras existens.

Nu ska jag logga ut och gå hem (ja, jag sitter i Arken och låtsas producerat text. Eller eh, låtsas producera akademisk text alltså. Bloggtext blev det ju) Jämställd onsdagskväll på er!
21.11.2018 kl. 19:48

ÅA och den

Debatten går het om Åbo Akademi och den avbokade så kallade konstruktiva jämställdhetsdebatten, eller "Jämställdhet ur mansperspektiv - en provocerande självklarhet?"  som skulle hållas i ÅAs utrymmen nu i november på den internationella mansdagen.

Det uttalade syftet –att hålla en konstruktiv paneldebatt om jämställdhet – må vara gott, riktigt beundransvärt tillochmed, men man kan ju tycka att den som helt på allvar är intresserad av en konstruktiv debatt hade förstått att agera annorlunda i planeringen av evenemanget. Det första som hördes om hela grejen var när en repressentant för aarrangörerna i slutet av förra veckan gick ut i lokala media om att ha bjudit in Alexander Bard och Johan Mparmpagiannis som talare och före ”paneldebatten” inplanerat en visning av den propagandistiska filmen The Red Pill. Det här ger en minst sagt ensidig bild av både vad som ska debatteras och hur, med tanke på hur nära de inbjudna står varandra. Övriga inbjudna talare framkommer hittills inte.

Hela termen ”konstruktiv debatt” urholkas om det första man gör är att gå ut i pressen med att ha inbjudit Bard och Mparmpagiannis. Ingendera är direkt känd för att hantera debatter vare sig vuxet eller särskilt konstruktivt. men visst, provokativt. Det luktar lite liknande som alla dessa "debatter om invandring" dit det numera är självklart att någon lagom provokativ ytterhögerrepresentant ska inbjudas för att hej, de har ju Starka Åsikter om saken.

Uppmärksamhet fick man nu, och jag gissar att det var syftet - kan man från arrangörshåll verkligen ha förväntat sig en annan reaktion? Före förra veckan var jag knappast ensam om att aldrig ha hört talas om sällskapet bakom arrangemanget (och nej, jag tänker inte nämna deras namn här), men nu vet alla vem de är. Grattis till det då.

I en och samma artikel påpekar både en arrangör och en representant för Yle att avsikten med evenemanget inte är att kränka någon. Vad betyder det ens? Hålls det sådana evenemang idag där man är öppen om att vilja kränka någon, sådär sm syfte med det hela? Nej, tänkte väl det. Ingen anser sig själv göra det. Förlåt nu ifall du sedan blev kränkt ändå.

Ifall någon nu undrar sökte jag förresten upp ordet ”konstruktiv” i Svensk Ordbok och fick följande definition:

”som (på ett positivt sätt) är in­riktad på att bygga upp eller förbättra ngt MOTSATS destruktiv”

För mig rimmar det illa med en talare som refererat till meningsmotståndare som slyna, hora eller neger samt tillsammans med den andra talaren förnekat sexuella trakasserier som samhällsproblem och beskrivit #Metoo-kampanjen som häxjakt. Bygg nu sedan upp en konstruktiv diskussion på de premisserna.

Är Bard inte tillåten att ha en åsikt? Visst är han det, men här vill jag passa på att påminna om att din, och vår allas, åsiktsfrihet inte alls innebär att andra är skyldiga att ge just dig utrymme. Om någon inte vill associeras med det du erbjuder har de all rätt i världen att tacka nej. Som ÅA gjorde.

06.11.2018 kl. 17:31

Annans hemförlovning och egna träningsplaner

Nu går det framåt! I torsdags fick mamma komma hem från sjukhuset. Dagen innan fick hon tillsammans med en specialist komma hem "på besök" för att se över bostaden och vilka eventuela hjälpmedel hon kan behöva. Det blev alltså för min del panikstädning i hennes bostad inför besöket... Det gick sedan, tydligen, helt bra och så var det ju mycket tacksamt att också själv få tala direkt med någon som kan det här och vet vilka saker som kan behöva fixas ännu. Vi gjorde en deal om korttids intensiv hjälp, alltså inte hemhjälp men hjälp med att finna sig hemma och med att få allt att fungera i grunden. Kommer inte ihåg den rätta termen, men det har varit jättebra! Mamma var så glad att äntligen få bli hemförlovad, men samtidigt är förstås ganska många saker utmanande för henne nu. Just därför är det så skönt med nyttig info om vad som lönar sig att förbereda och anpassa, och vad som kan ordnas senare, på lång sikt - hon blir ju inte yngre och även om hon återhämtar sig från just det här kommer varken hennes styrka, rörlighet eller kordination att bli bättre med åren.

Hittills har saker gått ganska smidigt efter hennes hemkomst. Det har krävts med öppenhet än förr från hennes sida om vilka saker hon behöver hjälp med, och något av den öppenheten hoppas jag att vi kan ha kvar också senare, när hjälp+behovet minskar igen. För en del av det finns ändå där, precis som förr - men alltså förhoppningsvis öppnare och ärligare. Visst förstår jag att stoltheten kan göra att det tar emot, men ibland måste den sväljas. Nu finns långtidslånade hjälpmedel i form av käpp, rullator och duschpall.

För att göra något helt bara för mig själv denna sommar bestämde jag mig i fredags för att trots allt anmäla mig till Det Stora Träningslägret i augusti. En hel vecka karateträning, och i år dessutom flera dagar med tre sessioner per dag. Kan bli ganska svettigt, och varje gång går man där kring mitten av lägret med onda muskler i hela kroppen och svär för sig själv om hur man ens kom på tanken att göra något så galet... Och ändå är det alltid värt det! Blir kul, vi är tre personer på väg härifrån min egen klubb och bara en annan från Finland såvitt jag vet. Förutom själva träningen ser jag fram emot att igen få möta upp med karatevänner som jag inte sett "irl" på flera år nu!

Annars gör hettan just nu det lite utmanande med träningen. Visst, softare karateträning eller yoga i parken ibland men allt tyngre uteblir, vilket  sätter sina spår och märks inte minst på humöret och tålamodet. Saknar att riktigt trötta ut mig! Saknar löpningen! Men visst, lyxproblem egentligen.

Idag på förmiddagen fick jag chansen att delta i en superfin yoga- och meditationsstund med Yoga Ele, dessutom i en minigrupp om bara tre personer. Skönt, kort men intensivt flow-pass och välbehövlig ledd meditation som bara kändes helt rätt just idag. Motsvarande hålls imorgon igen, deltar antagligen igen då! Mer info här.

<3
 

23.07.2018 kl. 20:31

Annans rehabilitering och min parkyoga

Sitter och nördar i Arken efter avkopplande parkyoga. Efter dagens besök på sjuhuset hade jag en lugn stund för mig själv i parken med anteckningsboken och min färdigsallad från butiken. Sedan yoga. Riktigt skönt. Men var lite väl nära att somna under sawasanan.

Mammas rehabilitering verkar gå bra, nästa steg blir att träna på att gå i trappor - nödvändigt då hon måste upp för en trappa för att komma in i sitt hem. Idag var vi på en liten promenad (okej, mest rullstolsutfärd) ut i friska luften. Den var kort men uppskattades. Det ser ut som hon ska få komma hem någon gång nästa vecka. Det blir att flytta om lite i hennes bostad om hon ska rymmas att röra sig med rullatorn. Oroar mig nog lite för hur det ska gå, men de har varit hemskt hjälpsamma på sjukhust och också engagerat sig i hennes liv utanför avdelningen, så mpnne det inte ska gå bra ändå.

Själv funderar jag också på resten av sommaren och vissa hittills  icke-bekräftade planer som det nu är svårt att fatta beslut om utan att veta mer om hur mycket jag kommer att behövas de närmaste par månaderna. Saker jag hade tänkt jag skulle göra.

Och #365artchallenge projektet ska ske ännu, orkar bara inte ta tag i det just nu.

 

05.07.2018 kl. 19:51

Sjukhusflytt och lättnad

Okej, så idag blev allt lite klarare. Mammas uppfattning om att hemförlovas redan idag var ett missförstånd, det som hände var att hon flyttades från Tyksens trauma till stadssjukhusets ortopediska för rehabilitering. Och jag andas ut. Hade ju överhuvudtaget inte själv fått någon information om hennes närmaste framtid och vårdbehov. Vid dagens besök stod det mycket klart att den hjälp och stöd hon fortfarande behöver är långt över vad jag kan erbjuda (och vad hennes lägenhet möjliggör).

Något som också är viktigt. Hon har varit jättenöjd med sin tid på sjukhus hittills, får hoppas att det fortsätter så också efter flytten. Har fått öva att gå med stöd och det verkar lovande. Och jag är tacksam att hon får den vård hon behöver.

Små steg framåt.

29.06.2018 kl. 19:40

Om åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och sånt

Ännu i förrgår funderade jag på den där bloggtexten jag så länge velat skriva men inte fått ihop, den där om när ens föräldrar (ok, i mitt fall förälder) åldras, om hur jag saknat den där facebookgruppen eller liknande att dela erfarenheter i, alltså motsvarande alla de är som finns för småbarnsföräldrar men istället för vuxna barn med äldre föräldrar. Den finns inte. Halt på riktigt, det finns tydligen inga sådana grupper.

Min mor fyller 80 år i höst. Hon flyttade hit ner till Åbo för några år sedan för att finnas närmare och för att hemhuset i Jakobstad blivit för stort och för mycket. Det har varit bra att ha henne här och kunna delta i hennes liv på ett annat sätt, hitta saker att hjälpa med, hålla lite uppsikt, umgås så mycket oftare. Samtidigt stressande, jag känner ofta att jag inte räcker till (inte för att hon skulle påstå eller ens antyda det själv), att jag inte klarar av jobbet som Den Där Dottern. Att borde vara bätre på att se hennes behov (hon ber inte om något i onödan. Inte i nödan heller.) och förstå hennes gränser. Och vissa dagar skrämmer det att långsamt följa hennes åldrande, fast det förstås egentligen är hur naturligt som helst. Att alltid veta att det inte blir bättre. När hennes gång blir stelare och balansen sämre, handstilen darrigare och minnet lite... långsammare? Och lokalsinnet och initiativförmågan och så har hon själv blivit så rädd för alltmöjligt, så ängslig.

Och så igår ringde mamma. Förklarade mycket kort och sakligt att hon var på tyksen efter att någon stött till henne med bilen. Hon sade allt så saklig och naturligt att jag inte ens förstod att fråga om viktiga saker förrän en stund senare, då hon inte längre gick att då tag i per telefon, inte på flera hemska timmar. Herregud, oron.

Framåt kvällen nådde vi varandra och jag kunde komma till sjukhuset och träffa henne och hon skulle bli opererad högt uppe i ena lårbenet. Lyckligtvis inga andra skador, jag häpnar fortfarande över det.

Nu vet jag att operationen gick bra, och när jag besökte henne idag verkade hon pigg och på gott humör. De tar bra hand om henne på Tyks, och hon har idag fått börja öva att gå med kryckor och prova på rörelser som ska göras en gång i timmen för att upprätthålla rörligheten.

Så när vi talade ikväll berättade hon att hon kanske får komma hem imorgon. Herregud, redan imorgon var bådas reaktion, men jag får nu lita på att de vet vad de gör på universitetssjukhuset. Hoppas nu att imorgon kunna pressa till mig mer information om hennes fortsatta vårdbehov och rehabilitering. Vad jag behöver tänka på, vad som är viktigt elle rsom särskilt behöver aktas... Jag vet att jag inte är hennes förmyndare men det är ju jag som förväntas se till henne och kort sagt ha koll på hela jäkla projektet.

Lyckligtvis städade jag hemma hos henne "redan" idag, något jag slarvat med under våren då jag själv haft svårt att orka. Känns lite som jag lånar energi nu, men vad annat kan man göra. En dag i sänder, vad som än händer.

Ett Jeppis-uttryck jag blev påmind om nyligen: He e sådee nu, tills he er aadeleis [Det är såhär nu, tills det är annorlunda].

Just he - he er noo så..

28.06.2018 kl. 20:05

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Det har varit en skön påskheög. Helgen inleddes redan på torsdag kväll med bandkväll på Skärgårdsbaren (Riffcraft med Sunniva, I,Captain, Craneium och Jupiter spelade. Speciellt kul att se I,Captain som jag missat flera gånger då de alltid spelat först och jag varit sen. Nu missades tyvärr Sunniva istället. Oh well.).

Efter en något bakfull långfredag (Hur? Jag drack bara några öl.) och lat påsklördag kom jag mig idag iväg ut på långlänk. Riktigt skönt, perfekt soligt länkväder dessutom. Samtidigt testade jag nya skor. Ska testa att börja springa med lättare skor, alltså mindre stötdämpning. Har redan tidigare tänkt att det kunde vara en idé då jag ju annars oftast tränar barfota, och nu hittade ett par trevliga sportskor som sitter som handskar på fötterna (hmm...Borde det rätta ordet då vara "strumpor"?). Det gick alltså bra, fick jobba lite mer "aktivt" med fötterna istället för att bra passivt landa på dem vid stegen, och anpassa stegen till att kunna fjädra me kroppen istället för skosulan så att säga. Men jo, gick fint, kändes som effektiv benträning och var ordentligt trött i vaderna efteråt men inget som gör ont eller så. Också det tidigare skadade knät tog det riktigt bra. Så att kul - det ska jag fortsätta med. Nu börjar ju dessutom både föret och dagsljuset bli sådant att det alls lockar att söka sig ut också.

Betydligt mindre lockande saker jag ägnat denna dag åt har varit att diska och så månadens fpa-byråkrati. Olika inkomst varje månad, som senast ledde till både straff och belöning i samma beslut. Oh yay.

Imorgon ska jag städa hemma. Det är verkligen ett måste nu, inga flera undanflykter, vare sig konst- eller träningsinspiration gillas som ursäkt. Vad ska jag hitta på härnäst, plötslig artikel- och avhandlingsinspiration? Skulle inte förvåna mig det minsta.

 

 

01.04.2018 kl. 22:51

40, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer

Juni 2019

Yogaveckan - om att återfinna sunda träningsrutinerLast dance with TVO

Maj 2019

Hur man gör mig sur under spelningarFörsta maj och graduinlämning

Mars 2019

Saker jag gillar på K: Klimatstrejk och krokiteckningKvinnodagsjubel!Dagens glädjeämnen

Januari 2019

Papperskrigsjanuari

November 2018

Om män, debatt och marginaliseingÅA och den

Juli 2018

Annans hemförlovning och egna träningsplanerAnnans rehabilitering och min parkyoga

Juni 2018

Sjukhusflytt och lättnadOm åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och sånt

April 2018

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Mars 2018

Överraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?Helgens självförsvarkursKvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationenKvinnodagen och demonstrationKrokikväll och perfektionism

Februari 2018

Gi-klädd omväxling på jobbetFödelsedag och skrivnystart

Januari 2018

Nytt år, nytt jobb och lite kroppspositivism

December 2017

Om kampsport och självförsvar - och HakkarainenÄr du ensam ikväll, har du fett hår och mjäll?Julfest på julfestMeetoo-demo i Åbo kl 18!

November 2017

Klädbytardagar och nagelexperimentChoomfest + Kiarama @ Skärgårdsbaren

Oktober 2017

Helgplaner - bokmässa och träningslägerÅbo bokmässa och Turun varjokirjamessutHur mår den finländska demokratin?

September 2017

Snabblunchtips för ÅAfolk: Gadobowl

Augusti 2017

Tränar igen - veckans budgettipsHöstens arbiskurserÅbo. Sluta pissa på min stad.Testat: Air yogaTränings- och prestationsgnäll

Juli 2017

Parkträning - kehonpainoJacob Hashimoto på WAM