Annans hemförlovning och egna träningsplaner

Nu går det framåt! I torsdags fick mamma komma hem från sjukhuset. Dagen innan fick hon tillsammans med en specialist komma hem "på besök" för att se över bostaden och vilka eventuela hjälpmedel hon kan behöva. Det blev alltså för min del panikstädning i hennes bostad inför besöket... Det gick sedan, tydligen, helt bra och så var det ju mycket tacksamt att också själv få tala direkt med någon som kan det här och vet vilka saker som kan behöva fixas ännu. Vi gjorde en deal om korttids intensiv hjälp, alltså inte hemhjälp men hjälp med att finna sig hemma och med att få allt att fungera i grunden. Kommer inte ihåg den rätta termen, men det har varit jättebra! Mamma var så glad att äntligen få bli hemförlovad, men samtidigt är förstås ganska många saker utmanande för henne nu. Just därför är det så skönt med nyttig info om vad som lönar sig att förbereda och anpassa, och vad som kan ordnas senare, på lång sikt - hon blir ju inte yngre och även om hon återhämtar sig från just det här kommer varken hennes styrka, rörlighet eller kordination att bli bättre med åren.

Hittills har saker gått ganska smidigt efter hennes hemkomst. Det har krävts med öppenhet än förr från hennes sida om vilka saker hon behöver hjälp med, och något av den öppenheten hoppas jag att vi kan ha kvar också senare, när hjälp+behovet minskar igen. För en del av det finns ändå där, precis som förr - men alltså förhoppningsvis öppnare och ärligare. Visst förstår jag att stoltheten kan göra att det tar emot, men ibland måste den sväljas. Nu finns långtidslånade hjälpmedel i form av käpp, rullator och duschpall.

För att göra något helt bara för mig själv denna sommar bestämde jag mig i fredags för att trots allt anmäla mig till Det Stora Träningslägret i augusti. En hel vecka karateträning, och i år dessutom flera dagar med tre sessioner per dag. Kan bli ganska svettigt, och varje gång går man där kring mitten av lägret med onda muskler i hela kroppen och svär för sig själv om hur man ens kom på tanken att göra något så galet... Och ändå är det alltid värt det! Blir kul, vi är tre personer på väg härifrån min egen klubb och bara en annan från Finland såvitt jag vet. Förutom själva träningen ser jag fram emot att igen få möta upp med karatevänner som jag inte sett "irl" på flera år nu!

Annars gör hettan just nu det lite utmanande med träningen. Visst, softare karateträning eller yoga i parken ibland men allt tyngre uteblir, vilket  sätter sina spår och märks inte minst på humöret och tålamodet. Saknar att riktigt trötta ut mig! Saknar löpningen! Men visst, lyxproblem egentligen.

Idag på förmiddagen fick jag chansen att delta i en superfin yoga- och meditationsstund med Yoga Ele, dessutom i en minigrupp om bara tre personer. Skönt, kort men intensivt flow-pass och välbehövlig ledd meditation som bara kändes helt rätt just idag. Motsvarande hålls imorgon igen, deltar antagligen igen då! Mer info här.

<3
 

23.07.2018 kl. 20:31

Annans rehabilitering och min parkyoga

Sitter och nördar i Arken efter avkopplande parkyoga. Efter dagens besök på sjuhuset hade jag en lugn stund för mig själv i parken med anteckningsboken och min färdigsallad från butiken. Sedan yoga. Riktigt skönt. Men var lite väl nära att somna under sawasanan.

Mammas rehabilitering verkar gå bra, nästa steg blir att träna på att gå i trappor - nödvändigt då hon måste upp för en trappa för att komma in i sitt hem. Idag var vi på en liten promenad (okej, mest rullstolsutfärd) ut i friska luften. Den var kort men uppskattades. Det ser ut som hon ska få komma hem någon gång nästa vecka. Det blir att flytta om lite i hennes bostad om hon ska rymmas att röra sig med rullatorn. Oroar mig nog lite för hur det ska gå, men de har varit hemskt hjälpsamma på sjukhust och också engagerat sig i hennes liv utanför avdelningen, så mpnne det inte ska gå bra ändå.

Själv funderar jag också på resten av sommaren och vissa hittills  icke-bekräftade planer som det nu är svårt att fatta beslut om utan att veta mer om hur mycket jag kommer att behövas de närmaste par månaderna. Saker jag hade tänkt jag skulle göra.

Och #365artchallenge projektet ska ske ännu, orkar bara inte ta tag i det just nu.

 

05.07.2018 kl. 19:51

Sjukhusflytt och lättnad

Okej, så idag blev allt lite klarare. Mammas uppfattning om att hemförlovas redan idag var ett missförstånd, det som hände var att hon flyttades från Tyksens trauma till stadssjukhusets ortopediska för rehabilitering. Och jag andas ut. Hade ju överhuvudtaget inte själv fått någon information om hennes närmaste framtid och vårdbehov. Vid dagens besök stod det mycket klart att den hjälp och stöd hon fortfarande behöver är långt över vad jag kan erbjuda (och vad hennes lägenhet möjliggör).

Något som också är viktigt. Hon har varit jättenöjd med sin tid på sjukhus hittills, får hoppas att det fortsätter så också efter flytten. Har fått öva att gå med stöd och det verkar lovande. Och jag är tacksam att hon får den vård hon behöver.

Små steg framåt.

29.06.2018 kl. 19:40

Om åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och sånt

Ännu i förrgår funderade jag på den där bloggtexten jag så länge velat skriva men inte fått ihop, den där om när ens föräldrar (ok, i mitt fall förälder) åldras, om hur jag saknat den där facebookgruppen eller liknande att dela erfarenheter i, alltså motsvarande alla de är som finns för småbarnsföräldrar men istället för vuxna barn med äldre föräldrar. Den finns inte. Halt på riktigt, det finns tydligen inga sådana grupper.

Min mor fyller 80 år i höst. Hon flyttade hit ner till Åbo för några år sedan för att finnas närmare och för att hemhuset i Jakobstad blivit för stort och för mycket. Det har varit bra att ha henne här och kunna delta i hennes liv på ett annat sätt, hitta saker att hjälpa med, hålla lite uppsikt, umgås så mycket oftare. Samtidigt stressande, jag känner ofta att jag inte räcker till (inte för att hon skulle påstå eller ens antyda det själv), att jag inte klarar av jobbet som Den Där Dottern. Att borde vara bätre på att se hennes behov (hon ber inte om något i onödan. Inte i nödan heller.) och förstå hennes gränser. Och vissa dagar skrämmer det att långsamt följa hennes åldrande, fast det förstås egentligen är hur naturligt som helst. Att alltid veta att det inte blir bättre. När hennes gång blir stelare och balansen sämre, handstilen darrigare och minnet lite... långsammare? Och lokalsinnet och initiativförmågan och så har hon själv blivit så rädd för alltmöjligt, så ängslig.

Och så igår ringde mamma. Förklarade mycket kort och sakligt att hon var på tyksen efter att någon stött till henne med bilen. Hon sade allt så saklig och naturligt att jag inte ens förstod att fråga om viktiga saker förrän en stund senare, då hon inte längre gick att då tag i per telefon, inte på flera hemska timmar. Herregud, oron.

Framåt kvällen nådde vi varandra och jag kunde komma till sjukhuset och träffa henne och hon skulle bli opererad högt uppe i ena lårbenet. Lyckligtvis inga andra skador, jag häpnar fortfarande över det.

Nu vet jag att operationen gick bra, och när jag besökte henne idag verkade hon pigg och på gott humör. De tar bra hand om henne på Tyks, och hon har idag fått börja öva att gå med kryckor och prova på rörelser som ska göras en gång i timmen för att upprätthålla rörligheten.

Så när vi talade ikväll berättade hon att hon kanske får komma hem imorgon. Herregud, redan imorgon var bådas reaktion, men jag får nu lita på att de vet vad de gör på universitetssjukhuset. Hoppas nu att imorgon kunna pressa till mig mer information om hennes fortsatta vårdbehov och rehabilitering. Vad jag behöver tänka på, vad som är viktigt elle rsom särskilt behöver aktas... Jag vet att jag inte är hennes förmyndare men det är ju jag som förväntas se till henne och kort sagt ha koll på hela jäkla projektet.

Lyckligtvis städade jag hemma hos henne "redan" idag, något jag slarvat med under våren då jag själv haft svårt att orka. Känns lite som jag lånar energi nu, men vad annat kan man göra. En dag i sänder, vad som än händer.

Ett Jeppis-uttryck jag blev påmind om nyligen: He e sådee nu, tills he er aadeleis [Det är såhär nu, tills det är annorlunda].

Just he - he er noo så..

28.06.2018 kl. 20:05

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Det har varit en skön påskheög. Helgen inleddes redan på torsdag kväll med bandkväll på Skärgårdsbaren (Riffcraft med Sunniva, I,Captain, Craneium och Jupiter spelade. Speciellt kul att se I,Captain som jag missat flera gånger då de alltid spelat först och jag varit sen. Nu missades tyvärr Sunniva istället. Oh well.).

Efter en något bakfull långfredag (Hur? Jag drack bara några öl.) och lat påsklördag kom jag mig idag iväg ut på långlänk. Riktigt skönt, perfekt soligt länkväder dessutom. Samtidigt testade jag nya skor. Ska testa att börja springa med lättare skor, alltså mindre stötdämpning. Har redan tidigare tänkt att det kunde vara en idé då jag ju annars oftast tränar barfota, och nu hittade ett par trevliga sportskor som sitter som handskar på fötterna (hmm...Borde det rätta ordet då vara "strumpor"?). Det gick alltså bra, fick jobba lite mer "aktivt" med fötterna istället för att bra passivt landa på dem vid stegen, och anpassa stegen till att kunna fjädra me kroppen istället för skosulan så att säga. Men jo, gick fint, kändes som effektiv benträning och var ordentligt trött i vaderna efteråt men inget som gör ont eller så. Också det tidigare skadade knät tog det riktigt bra. Så att kul - det ska jag fortsätta med. Nu börjar ju dessutom både föret och dagsljuset bli sådant att det alls lockar att söka sig ut också.

Betydligt mindre lockande saker jag ägnat denna dag åt har varit att diska och så månadens fpa-byråkrati. Olika inkomst varje månad, som senast ledde till både straff och belöning i samma beslut. Oh yay.

Imorgon ska jag städa hemma. Det är verkligen ett måste nu, inga flera undanflykter, vare sig konst- eller träningsinspiration gillas som ursäkt. Vad ska jag hitta på härnäst, plötslig artikel- och avhandlingsinspiration? Skulle inte förvåna mig det minsta.

 

 

01.04.2018 kl. 22:51

Överraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?

I går, på väg ut från Kårens loppis, fastnade en bok i handen på mig. Vid in/utgången finns ett bord med saker att ta gratis, och där fanns alltså en ensam bok: Inger Edelfeldts Finns det liv på Mars? Omslaget såg ut som ungdomsroman eller chicklit, men baksidetexten fick mig att ändå plocka med mig boken.

Och sedan läste jag ut den på en kväll (Okej, jag låg vaken till 04)! Sträckläste. Ibland råkar man ut för böcker som känns som just rätt bok för mig just nu, och det känns helt fantastiskt!

Titeln Finns det liv på Mars? är förstås en David Bowie-referens, och lagom musiknördiga glam rock-referenser fortsätter boken igenom. Boken handlar alltså om 45-åriga Joni, "en musicerande och lätt kaotisk ensamstående mor",  som bestämt sig för att Ta Tag I Saker och "bli vuxen" (läs: normativ), "bort med vilda drömmar, in med ordning, reda och realistiska förväntningar". Både för att svara på omgivningens förväntningar och egen besvikelse. Som vem som helst säkert redan gissat, går det inte helt enligt planerna och verkligen inte smärtfritt. Lyckligtvis.

Så svårt att ge en beskrivning som inte ändå osar just chicklit. Asrolig läsning men också stundvis gripande, och för mig blev det super-igenkänning, nästan på en pinsam nivå. Mycket träffsäkert om ålder och förvntningar, kvinna/ 40, just den där vuxenhetspressen, alltid helt enligt någon annans mått och ändå luras man dit, komplexfylld och ursäktande, med en känsla av att aldrig räcka till, istället för att leva ut sig själv "trots" åldern.

Varm rekommendation, finns att låna i Åbo om någon villhöver.

19.03.2018 kl. 20:27

Helgens självförsvarkurs

En råddig måndag efter en kul och intressant helg. Trevlig måndag, ändå. Fått försenade kelapengar och någon gullig människa satte en hel tia i tipburken på jobbet! Tack! <3

Mest spännande i helgen var lördagens självförsvarskurs. Tänk att jag efter alla dessa år fick "röven ur" och gick en kurs i praktiskt självförsvar! Arbis arrangerade, det var en introduktionsdel på morgonen och fortsättning på eftermidddagen. Fick min kompis Mikael (som jag också tränar karate med) medlurad, han blev sedan enda kille på kursen. Kändes bra att ha en vän med, och vana att träna tillsammans vågade vi ta i lite mera de gånger vi hade varandra som träningspartners.

Kursen kändes nyttig och jag lärde mig flera nya saker, även teoridelen var mycket lyckad och innehöll många bra saker om självförsvar/nödvärn, om juridiska aspekter, om att vara uppmärksam och t.o.m. om hur man borde bete sig i samband med ett terrordåd eller annan fara/panik i folkmassa.

Kursen riktade sig till både kvinnor och män, och den där enda saken jag egentligen kanske saknade hade nog varit mer som gällt just mig, som kvinna. Flera av exemplen som togs upp rörde situationer mer typiska för en man att hamna i, så som provokationer i korvkioskkön eller folk som "muckar gräl" på fyllan. Visst kan det hända kvinnor också, men de mest typiska farosituationerna för oss ser ändå annorlunda ut...

Så nu är det bestämt: Som nästa vill jag gå en självförsvarskurs för kvinnor, uttryckligen inriktad på just oss! Ska hålla koll på när nästa går.

Hur som helst ekommenderar jag alla, helt vem som helst oavsett bakgrund, kön eller ålder, att gå den där självförsvarskursen du ändå funderat på! Just do it.

12.03.2018 kl. 19:20

Kvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationen

Skulle ju ogärna klaga om det här, men demonstrationen ikväll (som jag skrev om i mitt förra inlägg) var ju lite... trist. Fint initiativ, verkligen, men få deltagare, många arrangörer och ett ganska oklart budskap - möjligen som följd av de många arrangörerna, om alla vill ha synlighet åt just sina egna intressen..? Jag inser ju visst att flera frågor kan samverka eller överlappa, men ibland tror jag det kan vara bra att ha ett klart budskap för sin demonstration. Nu upplevde jag att kvinnodagen/kvinnokampen/feminismen hamnade onödigt mycket i bakgrunden. Sedan kommer jag aldrig riktigt att förstå pointen med att konsekvent dyka upp till alla demos med sin svarta flagga istället för något mer konkret budskap rörande just den demonstrationens tema. I dagens demo fladdrade tre stora svarta flaggor över den lilla folksamlingen så att inte gick att säga vems de var utan de såg ut som "allas". Samtidigt som det var få egentliga skyltar, några återanvända antifascistiska banners på sin höjd.

Okej, nu har jag jåmat. Kändes ändå viktigt att delta.

 

08.03.2018 kl. 18:41

Kvinnodagen och demonstration

Så. Idag är det internationella kvinnodagen, och precis som varje år ska det gnällas om samma saker: "Nähä, så nu får man inte uppvakta kvinnor längre?", "ja men kanske jag gillar choklad och rosor, får jag inte göra det?", "allt har blivit så politiskt, och ni feminister är aldrig nöjda"

Vi tar det en gång till: Kvinnodagen började som socialistiska kvinnors initiativ och ja, den var politisk, en del av kampen för kvinnors rättigheter. Det var först efter att kvinnodagen på 1970-talet uppmärksammats av FN och blivit "deras" temadag som dagen gick allt mer mot en hyllning av kvinnan och allt mer kommersialism snarare än kamp.

Det skulle finnas så många intressantare frågor att diskutera än samma återkommande gnäll om hur man inte längre får hylla kvinnan. T.ex. Finlands envisa profilering som jämställt (för här fick kvinnor faktiskt rösträtt jääättetidigt!!) trots att vi ligger pinsamt högt i statistiken då det gäller våld mot kvinnor. Eller lönenivån inom kvinnodominerade yrken. Eller nästan vad som helst, faktiskt. Men nej, mäns (och kommersiella aktörers) rätt att uppvakta kvinnor på just den här agen är ju bara en så mycket brännande fråga.

För ett par år sedan då jag deltog i en demonstration på kvinnodagen gick jag med på att bli intervjuad av en representant för vår ena lokaltidning. Han inledde intervjun med att mansplaina åt mig om kvinnodagens ursprung, för han hade minsann kollat upp i Wikipedia (!) att den ursprungliga kvinnodagen gick ut på att hylla kvinnor med blommor men att den ju nu blivit något mera politiskt, och vad tycker jag om det? Och fortsatte sedan med lika ledande frågor. Försök nu sedan styra upp en sådan intervju.

I år (om ganska exakt en halvtimme faktiskt) ska jag igen gå och demonstrera, vi samlas på Salutorget i Åbo kl 17 för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation både i Finland och i världen. Facebokevent här.

Jag förhåller mig dubbelt till demonstrationer. Är själv (oftast) obekväm med uppmärksamheten och mängden människor, men deltar ändå om det känns viktigt, och kan bli rent löjligt rörd av en fin demonstration, alltså nivå tårögd. Det är något med gemenskapen och viljan, kraften. Har alltid på förhand vad som känns som världens ästa idé till en skylt eller banner men så ångrar jag mig. Det blir ingen i år heller.

Torilla tavataan!

08.03.2018 kl. 16:11

Krokikväll och perfektionism

Igår deltog jag i B-gallerias krokiteckning, det var första gången på länge. Som jag skrev här i förra inlägget, hade jag redan innan  funderat på ifall teckningsupplevelsen skulle påverkas av mina nya erfarenheter av att själv stå modell. Så gjorde den det?

Jo, lite. För det första tog tiden inte slut riktigt lika plötsligt som förr. Kanske har jag utvecklat någon slags känsla för hur länge t.ex. två minuter är? Och för det andra så var det som om jag skulle haft lättare att uppfatta balansen, alltså var tyngdpunkten i ställningarna är. Jag har blivit mer medveten om hur mycket som uttryckligen är fråga om balans.

Och förstås såg jag med en annan nyfikenhet på de olika ställningarna. Kvällens modell, som för övrigt antagligen är den aktivaste konstmodellen i Åbo, gör ganska kreativa och annorlunda poser. Ofta är de verkligt utmanande att teckna, med korsade armar och ben och vridningar åt olika håll. Har nog själv hållit mig till mera "klasiska" grejer hittills, med undantag för de där gångerna som läraren bett om karate-inspirerat...

Jag borde teckna oftare. Hålla både ögat och handen i form. Förra året utlyste jag ett 365-projekt, där jag alltså tecknade/målade/på annat sätt skapade något varje dag och serdan lade upp det på en blogg. Tyvärr strandade hela projektet framåt sensommaren. Tänkte länge att jag skulle försöka pånytt i år, men det har varit minst sagt segt. Har tecknat lite, men inte varje dag, och inte lagt upp någonting (ännu). Kan inte ens bestämma mig för om jag vill fortsätta försöka eller inte. Alltså egentligen vill jag, men perfektionismen tillåter mig inte just nu och för tillfället är jag tydligen för svag för att övervinna den.

Nu måste jag försöka återvända till vad jag egentligen borde ägna mig åt idag - en helt annan slags utmaning. Tog på mig att  korrekturläsa och förkorta en text av en av mina egna etnologiska husgudar (because it seemed like a good idea at the time). Texten är ungefär dubbelt så lång som den borde vara och min uppgift är svår. Tyckte jag tog bort massor men när jag kollade närmare var det "bara" ca 3000 tecken - och jag borde trolla bort närmare 15 000... Oh joy.

01.03.2018 kl. 15:59

Gi-klädd omväxling på jobbet

Idag råkade jag ut för en lite intressantare arbetsuppgift. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, har jag börjat extraknäcka som modell på konstkurser. Igår förmidags ringde en mycket förkyld arbislärare och frågade om jag på kort varsel kunde ta en timme redan idag - och undrade samtidigt om jag kunde tänka mig att ha min karatedräkt på mig (eller "toi judopuku") och göra poser inspirerade av min träning. Tvekade lite först, även om det lät kul så har jag i allmänhet inte använt min gi (dräkt) utanför träningarna annat än då jag varit med om att marknadsföra dem. Men idén lät ju kul och tiden passade mig bra så tog det ändå.

Hur gck det då? Det var utmanande men också riktigt roligt, faktskt. En ny grupp, där de flesta inte tecknat modell tidigare, och hela dubbeltimmen korta krokiposer. Lite fick jag fuska med stllningarna, inte minst för de lite längre (4 min) poserna, då benen inte hade klarat av det annars. och så lånade jag hejvilt från olika kator för att inte genast bli utan idéer - det mesta vi gör "till vardags" på karaten ser faktiskt inte så flashigt ut.

I slutänden kändes det inte så hemskt annorlunda att nu som omväxling posera påklädd, och i min gi dessutom, min egen fokus var trots allt oftast helt på att hållas i den ställningen jag tagit.

Tecknarna verkade också gilla det. Vissa av kursarna blev tydligt nervösa och frustrerade av den snabba takten och de korta poserna (så som ofta sker vid första bekantskapen med krokiteckning) medan andra verkade ta det helt med ro. Det fanns flera jättefina bilder band dem jag fick se. läraren hade bett dem teckna i flytande tusch med sticka eller pensel, och stilen passade vackert ihop med min gi och poserna, åtminstone en kursdeltagare hittade helt klart någon slags Japan-inspiration.

Det är just nu hemskt osäkert hur mycket jobb jag fpr i framtiden (och när) men hittills har jag inte ångrat att jag hoppade på konstmodellandet.

Imorgon är det öppen krokiteckning hos B-galleria. Funderar på att hoppa på den, alltså som tecknare. Det var länge sedan jag sist kunde delta, och jag tänker också att det blr intressant att se om/hur min egen teckningsupplevelse påverkats av de egna modelleerfarenheter jag haft hittills.

 

 

27.02.2018 kl. 15:32

Födelsedag och skrivnystart

Vilken otrolig skrivtorka jag haft den här vintern, så även här på bloggen tydligen. Tråkrubriken känns ju också riktigt träffande. Funderar på att köra med ett skriva-varje-dag-i-en-månad-projekt, men börjandes idag då, istället för att först invänta månadsskiftet. Japp, det ska jag bestämt göra.

Vad har hänt sedan jag skrev sist? Massor. Hur mycket som helst. Inga stora saker, men tuden små. Tyvärr även en hel del icke-bloggvänliga saker som rör (också) andra personers privatliv, så någon verklig recap blir det inte fråga om.

Senaste helg stod min karateklubb värd för ett internationellt tränngsläger här i Åbo, och det blev riktigt superlyckat! Utmanande och inspirerande träningar, nöjda gäster och inga desto större planeringsmissar eller andra katastrofer.

Inför lägret hade jag först ryggproblem (som jag fortfarande känner av), sedan förkylning, men börjar nu känna mig i form igen. Förkylningen gjorde att jag missade en lägerträning men har nu tränat två gånger sedan lägret och verkar vara tillräckligt återhämtad. Förstås extrakul att träna med ny inspiration och feedback från helgen i färskt minne!

Idag är min födelsedag. Jag blir 39, och det skrämmer mig inte alls, jag har redan sett mig som "snart 40" såpass länge att det nästan känns konstigt att jag trots allt inte är riktigt där ännu. 39 är helt okej. Nästa år blir det fest!

Nu ska jag gå hem lite tidigare genom ett vackert vinter-Åbo med en text att korrläsa. För mycket folk i Gula Huset, får ändå inget gjort där.Köpa något gott att äta på vägen. Njuta av en ledig kväll (varken jobb eller träningar). Så får det bli.

Ses imorgon, då.

21.02.2018 kl. 16:29

Nytt år, nytt jobb och lite kroppspositivism

Igår kväll gjorde jag det antagligen mest kroppspositiva jag gjort på länge! Vad då, då? Jo, jag stod modell på en croquisikurs! Naken framför 20 främmande människor. Och det kändes helt överraskande riktigt bra.

Det var alltså redan någon gång förra våren som jag anmälde mig som frivillig modell till en viss aktör som erbjuder kvällskurser. Har själv deltagit som tecknare många gånger och ibland funderat på hur det skulle vara att också prova på miodellandet. De tackade och tog mina kontaktuppgifter, och sedan hörde jag inte av dem förrän i söndags då det plötsligt var en lärare som ringde.

Precis då hela tecknesessionen skulle börja blev jag skitnervös, nästan darrig, men det gick om sedan. Och hela situationen i sig var ju bekant sedan tidigare genom eget tecknande. Läraren var jättetrevlig och det blev faktiskt riktigt rofyllt att koncentrerat stå eller sitta där, flera minuter i samma ställning. Nästan lite meditativt på ett sätt.

Man tjänar inga stora summor som konstkursmodell, men det var som sagt riktigt trevligt och som bonus får man bidra till Konstan och kan också få en positv upplevelse av den egna kroppen. Vet inget om hur mycket det blir av samma jobb i framtiden, men lovade i varje fall att ställa upp också nästa vecka. Och min CV blir allt intressantare...

09.01.2018 kl. 16:23

Om kampsport och självförsvar - och Hakkarainen

Det är mycket nu. Läste en kommentar om Teuvo Hakkarainens antastande av Veera Ruoho där kommentatören alltså ansåg att då Ruoho har erfarnenhet av kampsportsträning så ungefär "borde hon klarat av att stoppa honom, bara smällt till honom" istället för at nu klaga efteråt. Hans jäkligt felaktiga handling förminskas förstås. Att en kvinna (eller annan person) "lärt sig slåss" gör det inte till ett mindre fel att antasta henne. Och hans fylla var inte heller någon ursäkt.

De av oss som tränar kampsport får det inte skrivet i pannan, det går inte att se på oss att just vi ägnar oss åt sådan träning - lyckligtvis. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger det isåfall snarare än att skydda kunde ha provocerat någon i min närhet till att testa mina gränser. Kampsportsträning ger dig mycket men en sak som det inte gör dig är emptionellt osårbar. Träningen gör dig inte heller okränkbar, och den gör inte så att du slutar uppleva hot eller förnedring eller slutar uppröras av äckligt, förminskande, chauvinisiskt beteende.

Som en viktig detalj kan också nämnas att alla seriösa kampsportsorganisationer ser allvarligt på all eventuell våldsutövning av medlemmar också utanför träningarna. Den som tävla kan mista sin tävlingslicens och inom min egen rörelse - även om det lyckligtvis behövts sällan - utdelas varningar och avstänging.

I vår ska jag gå en självförsvarskurs. Det är en endagskurs i praktiskt självförsvar arrangerad via Arbis, med grundkurs på morgonen och fortsättning på eftrmiddagen. Har svårt att säga vad jag förvntar mig men det blir säkert intressant. I samband med karaten, speciellt då jag varit med och marknadsfört, har jag ofta tillfrågats om självförsvar, ifall karateb "går att använda som självförsvar", om skillnader i kampsports- och självförsvarsträning, även ganska privata frågor som ifall jag själv "behövt använda karate" någon gång. Frågorna om självförsvar är svåra att besvara då de ofta går utanför min egna erfarenhet och jag blir tvungen att mer eller mindre gissa - inte bra. Nå, nu hoppas jag att efter det här kunna ge rakare svar på tal. Och förstås att själv få lära mig användbara grepp, tekniker och vad vi nu gör. Spännande.

Kursen är först i mars. Nu närmast hoppas jag på en lugn och skön jul. Att helt för några dagar kunna läsa tidningen utan att behöva skämmas över att vara finländare vore också helt najs.

 

21.12.2017 kl. 15:28

Är du ensam ikväll, har du fett hår och mjäll?

Är du ensam ikväll, har du fett hår och mjäll?
Är du vingögd och blåögd och blyg?
Är ditt livsmod på noll, är det tomt i din boll?
Går du mest runt och pruttar i smyg?

Har du fotsvett och luktar som en gammal reptil?
Har du finnar som blossar och saknar du stil?

Är du ensam ikväll, har du fett hår och mjäll?
Tacka fan - du är ensam ikväll...

Ovanstående visa (mel: Are you lonesome tonight) har ringt i skallen på mig sedan måndagskvällens julfest (Tack Lena). Igår kändes den ändå som ganska passande bakgrundsmusik till mitt liv.

Det var en skojig julfest, men kanske - tydligen - lite väl effektivt julfestat i varje fall för min egen del. Tål inget längre. Var sjuk hela dagen igår, alltså hela dagen, och upptäckte dessutom att den där snubblingen hemma i tamburen (hade lämnat en väska stpående mitt på tambursgolvet. Den mindes jag inte längre då jag kom hemsmygande i mörkret.) visst gav ordentlig bula plus allt mer blånad under hakan. Minns inte hur jag landade men tydligen inte så smidigt. Resultat: Idag serr jag ut som om jag fått på käften. Lovely. Har försökt sminka över och hoppas att jag inte oroar någon i onödan.
 

Idag kollat igenom Arbis kursutbud för våren, och anmält mig till karaten och fördjupad vinyasa flow yoga. Ashtangan er det tyvärr s'mre ut med. Enda möjigheten att träna ashtanga - som inte krockar med någondera karatteträningen - skulle vara att antingen gå nybörjarnivån en tredje gång eller att träna mysore, vilket jag verkligen inte känner mig beredd att göra ännu. Så hoppas kunna hitta bra och förmånlig ashtanaträning på annat håll nu för vårterminen.

 

13.12.2017 kl. 15:51

39, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer