Byråkratilimbo

Terminen har börjat men jag har svårt att komma igång med det egna skrivandet, funderar seriöst på att försöka schemalägga skiten, planera in timmar så att jag blir "tvungen". Såhär på slutrakan, som jag inte gjort sedan början av studietiden. Problemet är nu inte ens så mycket det att skrivmotivationen skulle saknas som det faktum att terminsstarten hittills kantats av byåkrati. Igen en gång. Men i nya former förstås, vore ju för enkelt om man kände hela systemet sedan tidigare trots allt.Jag ser ingen ände på den, utan blir allt mer stressad och okoncentrerad ju mer tiden går.

Min kära vän Fpa, som så vänligt hoppat in och bidragit när bostadsbidrag och oregelbundna inkomster inte räckt till, har nu bestämt sig för att jag absolut ska anmäla mig som arbetslös arbetssökande nu till hösten, officiell Sökare Av Heltdsjobb, och på den vägen ansöka om arbetslöshetsersättning (heter det ens det?). Sedan spelar det ingen roll att jag i min nuvarande situation inte i verkligheten kan ta emot ett heltidsjobb just nu ens om det skulle erbjudas, men hej, regler är ju som bekant till för att följas. Jag passar inte in i alternativen på deras blanketter och de vill hela tiden ha flera bilagor om allt mellan himmel och jord. Och utredningen tar evigheter. Under tiden ska jag tydligen leva på luft och rena ivern.

Under den tid som utredningen hittills pågått har jag redan hunnit bli kontaktad av arbisläraren jag oftast arbetade åt senase vår, jobbkeikkor skulle finnas för mig i varje fall för de närmaste veckorna. Men vad händer med min pågående utredning hos te-centralen om jag tar emot jobb innan den är klar? Skulle ju kännas heldumt att tacka nej till ett, om så tillfälligt, jobb jag tycker om och redan är bekant med, men är rädd att det ska vända hela processen uppochner. Och de kommer knappast gilla vare sig att det bara är fråga om visstid och några timmar i veckan. Har också sett ett -igen, tillfälligt - guidejobb jag borde söka. Helt sådär enligt mig själv alltå, inte för att någon annan tvingar. Men själva utredningen pågår ännu och det känns som jag fastnat i ett byråkratiskt limbo.

Har kontaktat dem (centralen) med frågor om vad jag "får" göra just nu. Väntar. Personen som hittills svarat på mina frågor är åtminstone jättetrevlig, och talar  dessutom flytande svenska.

Och jag skulle ju vilja ha deras beslut någon gång snart. Håller på att bli helt nervös över min ekonomiska situation som fram tills deras beslut är riktigt obehagligt osäker. Omöjligt att planera någonting.

Skitvecka. Hoppas snart ha något roligare att skriva hit.

 

14.09.2018 kl. 15:21

Jag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

Wow. Skrivpaus, bloggtorka, call-it-what-you-want sedan april. Och allt svårare att återvända ju längre tid som går, förstås. Denna vår har varit fylld av stress och besvikelse(r), och det har synts (syns fortfarande) på flera olika områden av mitt liv. Nu försöker jag fixa vad som går att fixa, städa undan och sedan gå vidare. Flummbeskrivning.

förra veckan var urtrevlig. På tisdag blev det en kort utfärd tll Helsingfors för Tiger Lillies-konsert och träff med en av mina äldsta vänner. Fin kväll! Konserten var över mina förväntningar och speciellt imponerad var jag av hur de hanterade den lugnare, sorgsnare delen av sitt låturval. Riktigt stämningsfullt.

Torsdag till söndag spenderades i Heimtali, Estland, i karatens tecken. Årets Nordiska sommarskola hölls där, dvs en av årets största karatehändelser inom min stil. Ett lyckat och inspirerande läger, även om min egen hälsa inte riktigt var vad denb borde varit. Och roligt att igen få möta upp med gamla vänner, förstås.

Ikväll ska jag yoga - det är World Yoga Day imorgon och ikväll hålls alltså en yogahappening i idrottshallen i Kuppis, Åbo för den som är intresserad - och efter det blir det länk tillsammans med en vän. Ser fram emot båda. Det jag försöker få gjort här framför datorn blir ändå inte till mycket mera idag. Ibland hjälper bara träning.

20.06.2018 kl. 15:15

Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.

Som vanligt, när jag har något jag verkligen vill eller behöver skriva om, så blir det absolut ingen text om just det. Det blir för utmanande. Sträcker mig istället desperat efter trådar om alltmöjligt annat att skriva om, vad som helst.

Jag skulle kunna skriva om att det känns bra med karaten nu. Träningarna är roliga och vi har kanske fått en ny medlem (vännen jag hade med mig på förra helgens självförsvarskurs förstod att pitcha våra träningar där - bra!). Nästa vecka ska jag själv dra en träning, blir första gången på ett tag.

Eller om att jag verkar ha något slags bättre sortens handarbetsinspis på gång (just nu virkar jag både på en katt-igloo och en... poncho kanske det blir? Och stickar en halsduk. Bland annat.)

Eller om hur jag ser fram emot den stundande helgen, som innehåller en del program men inte för många (föreläsning/samtal, loppisrunda, hjälpa mamma med sådd och omplantering).

Eller om hur skönt det är att solen återvänder och jag får njuta med mina älskade shades på igen?

Men vem lurar jag? Inte mig själv. Men kanske den Viktiga Texten också föds någon vacker dag. Eller att jag lyckas uttrycka llt på något annat sätt. Måleri? Stora och omstörtande saker på gång i skallen just nu.

16.03.2018 kl. 17:19

Funderingar kring facebookgratulationer

Idag har jag funderat på födelsedagsgratulationer på facebook. Som jag skrev igår, var det min födelsedag och mellan 80 och 90 personer hörde av sig med hälsningar och gratulationer just över facebook. Många år har jag förvånats av vilka det är som gör det. Visst, de närmast sörjande, men också ofta människor jag knappt haft någon kontakt med alls på senare tid, personer jag ärligt talat ibland övervägt att avbryta facebookvänskapen med - inte till följd av konflikter eller så, utan just för att vi nu... inte i överigt håller kontakten eller ens råkar springa ihop med varandra. Och så gratulerar just vissa av de människorna eller så gör man det själv och så fortsätter facebookvänskapen.

Man kunde lätt cyniskt konstatera att jaha, här kommer hela högen hälsningar av folk jag aldrig träffar eller talar med längre, och så får jag för en dag i året låtsas att jag är jättesocial och har massor av vänner...

Men kanske är det just det, den där fortsatta kontakten, som det är fråga om? En chans att påminna om att "hej, jag minns dig ännu." Ibland kanske till och med använda det som en ursäkt för ett lite längre "hej, vad gör du nuförtiden? Hoppas du har det bra". Underförstått: Vi kan väl fortsätta hälsa på varandra ifall vi ändå skulle mötas?

Som en introvert person gilla jag när just den här sortens ursäkter eller chanser dyker upp ibland, trots att man kanske inte aktivt hållit kontakten. Gratulera mera.

22.02.2018 kl. 16:47

Födelsedag och skrivnystart

Vilken otrolig skrivtorka jag haft den här vintern, så även här på bloggen tydligen. Tråkrubriken känns ju också riktigt träffande. Funderar på att köra med ett skriva-varje-dag-i-en-månad-projekt, men börjandes idag då, istället för att först invänta månadsskiftet. Japp, det ska jag bestämt göra.

Vad har hänt sedan jag skrev sist? Massor. Hur mycket som helst. Inga stora saker, men tuden små. Tyvärr även en hel del icke-bloggvänliga saker som rör (också) andra personers privatliv, så någon verklig recap blir det inte fråga om.

Senaste helg stod min karateklubb värd för ett internationellt tränngsläger här i Åbo, och det blev riktigt superlyckat! Utmanande och inspirerande träningar, nöjda gäster och inga desto större planeringsmissar eller andra katastrofer.

Inför lägret hade jag först ryggproblem (som jag fortfarande känner av), sedan förkylning, men börjar nu känna mig i form igen. Förkylningen gjorde att jag missade en lägerträning men har nu tränat två gånger sedan lägret och verkar vara tillräckligt återhämtad. Förstås extrakul att träna med ny inspiration och feedback från helgen i färskt minne!

Idag är min födelsedag. Jag blir 39, och det skrämmer mig inte alls, jag har redan sett mig som "snart 40" såpass länge att det nästan känns konstigt att jag trots allt inte är riktigt där ännu. 39 är helt okej. Nästa år blir det fest!

Nu ska jag gå hem lite tidigare genom ett vackert vinter-Åbo med en text att korrläsa. För mycket folk i Gula Huset, får ändå inget gjort där.Köpa något gott att äta på vägen. Njuta av en ledig kväll (varken jobb eller träningar). Så får det bli.

Ses imorgon, då.

21.02.2018 kl. 16:29

#dammenbrister

Idag känns allting både stort och smått. Det har varit fantastiskt att se genomslagskraften av en veckas intensiva #dammenbrister-aktivitet, men måste erkänna att  bristen på respons bland manliga bekanta gör mig besviken. Borde jag ha poängterat att jag själv hör till dem som skrivit om mina erfarenheter - bara för att få någon att reagera?

Men fastän inte alla skulle lyssna känns det ändå som vi har något stort på gång. Mediabevakningen har varit massiv, initiativet har omskrivits och kommenterats på många håll, och något kommer säkert at hända ännu även om jag inte direkt tror på någon revolution. Eller så kanske ändå? Vem vet?

Det har varit umananade att hålla käften och inte ens i misstag berätta om något av allt som skett inom facebookgruppen där allt samordnades. Gruppen har varit så värdefull, så mycket mer än bara infodelning eller praktisk planering. Personer har öppnat upp om saker de aldrig förr talat om, man har fått skriva av sig, dela med sig, möta värme och stöd, kontakter har knutits, initiativ har tagits, idéer och tankar såtts och vuxit. Människor har mött varandra och erbjudit stöd och hjälp där det behövts och varit möjligt. Redan det! All värme, sympati och - ursäkta klichén - systerskap! Så fint!

Jag har häpnat - och gör det fortfarande om jag ska vara helt ärlig - över hur många liknande historier det finns, hur många, alldeles för många, liknande berättelser det finns om maktmissbruk och likgiltighet. Upprepningen är helt svindlande.

Följer med spänning hur det utvecklas i fortsättningen.

Uppropet hittas här.

De samlade vittnesmålen hittas här.

 

29.11.2017 kl. 16:27

#metoo

Min längsta bloggtext någonsin. Började skriva tidigare ikväll, tog paus (fatta att jag tog yogapaus.) och kom tillbaka. Några timmar och över 2000 ord senare har jag inte riktigt fattat var alla orden kom ifrån. Nå, här är den. Min #metoo-text. Du väljer själv om du läser.

 

Igår gjorde jag också en #meetoo-postning på facebook. Funderade på om jag borde skriva något mera, kommentera det med något eget, men gjorde det inte. Tänkte att jag borde skriva något hit i bloggen men gjorde inte det heller då jag kände att det här är något jag vill tänka igenom allt ordentligt först. Sent igår kväll satte jag ihop ett handskrivet utkast, och så snart jag gjort det bara visste jag, fick det liksom bekräftat att jo, visst måste jag skriva just om det här. Jag har ibland tidigare i bloggen  gjort halv-vaga referenser till saker som hänt tidigare men gjort valet att inte gå in på dem desto närmare. Men jag känner att det nu är dags att göra det, att släppa ut trollen i solskenet och kanske höra när åtminstone de minsta spricker, right? Inte tänka på ifall det är obekväm läsning för andra, eller på vilka det månne är som läser min blogg. I det här skedet vet alla vad hashtagen i rubriken står för, och valet att gå/inte gå in och läsa finns ju där.

Nedan följer alltså min text om vissa av mina upplevelser av trakasserier och annan skit. Utan hemskt mycket urval, men i något så när kronologisk ordning. Varför just de här historierna? Ärligt talat, jag vet inte. Jag började skriva och såhär blev det. Några fönster. Jag är inte stolt över allt, men det måste man kanske inte vara heller? Efter exemplen följer lite samlade tankar om hela #metoo-temat, och så vågar jag mig kanske till och med på ett tips eller fem.

Okej.

Del 1. Under gymnasietiden började jag leva ut min egen sexualitet, jag njöt av uppmärksamheten jag fick och tog för mig och strulade ofta till det på fyllan. Visst kan jag i efterhand tänka att det var synd att jag skulle vara en sån sucker efter bekräftelse, men något som jag egentligen tog mer skada av var omgivningens inställning, a.k.a. skitsnack. Det  provocerade helt enkelt många, inte minst unga män. Det "faktum" att jag sågs som "billig"/"lätt" blev så mångas ursäkt för att jävlas och förtrycka, och det höll i sig länge. En gång stod vid bardisken två för mig obekanta killar - som dock "visste" vem jag var - som började gå på om att jag skulle ta lite av den enas matportion så att "de får se då jag tar i mun". Just de här avsugningsreferenserna var speciellt vanliga, tillsammans med högljudda killgruppsskämt om hur jag "trodde jag var sexig". (Varför får inte en tjej "tro" att hon rär sexig?Exakt vad är problemet?) Något jag fick innerligt nog av var också gnället om att "börjar det inte vara vår tur nu?" och andra referenser till att jag ju varit med "alla andra" - som om det hade gjort mig skyldig någon någonting. Så fan.

Del 2. Under senare delen av gymnasiet inledde jag en ganska destruktiv on/off-relation som jag i efterhand lätt kan säga att jag var för naiv för. Jag tog för givet att det skulle vara som vi hade det, trots att jag ofta mådde dåligt av det. Det hängde ofta upp sig på sex, där t.ex. det ifall jag (som mindre erfaren) inte kände mig bekväm med något av honom förklarades med att jag inte var tillräckligt frigjord. Bristen på frigjordhet botades med varierande slag av onykterhet. Vi hade en ordentlig åldersskillnad och jag ville inte verka barnslig. I något skede insåg jag att jag inte haft sex nykter på... evigheter.

Del 3. Ännu under gymnasietiden: Jag fick ett brev, riktigt ett sånt skrivet på papper, i posten. Det anonyma brevet visade sig vara en åtta? eller nio? sidor lång sadistisk fantasi, maskinskriven på engelska. Texten gick i stort sett ut på en fantasi om att jag varit otrogen/med andra och så blev straffad på olika sätt av "jagpersonen", bl.a. ingick att bli pissad på och att bli knullad både av män, (med) föremål och av hundar. Trots den första chocken var det inte texten som var det värsta, den var såpass grov och samtidigt cheesy att jag inte ens kunde ta den på allvar och var antagligen kopierad rakt av från någon porrsida någonstans. Mer äckliga var alla tankar som följde på det att den som skrivit bad mig att "om jag var intresserad av mera"  lämna en gul lapp i dörren till min skola. Gymnasieentrén användes till anslag av alla sorter och till min egen vakioutrustning hörde länge att alltid, alltid ha ett block gula post-it notes i penalen. Visste inte vem som skrivit men förstod att det sannolikt var någon annan elev. Visade brevet för ett par vänner och vi tittade efter alla slag av ledtrådar men hittade inget. Det var en äcklig känsla att inte veta när eller om den som skrivit såg mig eller var/när jag kandske mötte personen, och jag ansträngde mig för att inte visa mitt illamående utåt just för att inte ge någon det nöjet. Det blev en jävligt tung teaterföreställning.

Del 4. Fortfarande samma tid. En gång följde jag med en typ hem från krogen och något som inletts som villigt och ömsesidigt övergick plötsligt i att han med våld gjorde något jag inte alls ville och som gjorde mig illa. (Ja, han visste) Tänker inte gå in på detaljer. För honom verkade det helt normalt och han skämtade bort det.

Del 5. Hade en killkompis jag umgicks med ganska mycket. Han var tillsammans med en gemensam vän. En gång skulle han och jag gå ut tillsammans. Efter att vi under kvällen både druckit och rökt på blev jag lite dålig och han tyckte att jag inte kan gå hem ensam. Följde med mig hem och utnyttjade situationen. Jag var såpass berusad att jag inte orkade göra motstånd mer än verbalt. Efteråt (berättade han ogenerat åt mig) hade han gått rakt hem till sin tjej och berättat åt henne om vad som hänt, men tyckt att "du ska inte vara arg på Eva, för hon ville faktiskt inte..." Självklart trodde hon inte på honom, vem skulle göra det i hennes sits? Blev två vänner fattigare, även om jag släms att erkänna att jag inte genast helt slutade umgås med honom (varför inte?).


Del 6. Sommaren efter gymnasiet blev jag överfallvåldtagen i samband med en festival. Jag valde att berätta öppet för mina närmare vänner, genast efter händelsen. Tänker här igen inte gå in på detaljer av hur det gick till, det har ingen att göra med, men på tiden efteråt. Det är knappast lätt att veta hur man ska "ta" nyheten om någon annans våldtäkt, men i mitt fall var det tyvärr så att en del inte riktigt kunde eller ville ta in det, och med vissa killkompisar förlorade jag praktiskt taget kontakten efter det här, de var så obekväma i/med mitt sällskap. Den första tiden efteråt var som att ha drabbats av något som smittar genom beröring. Ingen (som visste) satt närmare mig än en halvmeter, vänner (som visste) slutade kramas när vi sågs osv. Jag var inte beredd på hur hemskt mycket man kan sakna den där trygga, "normala" närheten till andra. Till slut tog jag upp det med de närmaste, då blev det bättre. Länge såg jag den här hädelsen som min första ller enda våldtäkt, senare har jag sett tillbaka på en del tidigare (nämnda) händelser och omvärderat dem.

Del 7. Långt efter att jag flyttat till Åbo polisanmälde jag för första gången någons trakasserier. Det var en herreman som tydligen tagit sig med bil till akademiområdet bara för att få runka åt någon just där. Det var efter elva på kvällen, jag var på väg hem och hade precis valt det av två vägalternativ som kändes tryggare. Fel val. Fast det var ju inte mitt fel. Polisen var helt super och det kändes bättre efter att ha talat med dem och blivit tagen på allvar. Det visade sig att samma typ också visat intresse för minderåriga flickor. Fy fan.

Del 8. Den här delen handlar samtidigt om de "minsta" sakerna jag kommer nämna här, men hör också till det svåraste att skriva om. Kanske för att jag hunnit till nutid, pågående tid, eller föpr att min hjärna envisas med att reagera med hänsyn. På träningsläger har de flesta på tjejsidan börjat ta en viss jargong för given. Alltså inte under träningarna men på fritiden. Och en viss grad av nästan obligatoriskt flirtande, speciellt om/efter att alkohol intagits. Själv har jag inte råkat ut för något riktigt illa, men nog hamnat i den känslomässiga konflikt som kommer av att någon "viktigare", högre upp, visar intresse för ens kropp och man börjar oroa sig för följderna av det. Jag är inte rädd att avbryta ller säga ifrån men hatar att sedan vara beredd på hur det ska påverka träningsrelationen. Och trött på att gång efter gång komma på mig själv med att (låtsas) acceptera både skämtnivåer och beteenden som jag inte i vanliga fall skulle. I januari det här året hölls det första träningslägret för bara kvinnor och efter det började det störa ännu mera, efter att ha fått vara en hel träningshelg utan något alls av den där skiten.  Tänk om det oftare kunde få vara så.

När jag började skriva om mina egna upplevelser häpnade jag själv över hur mycket som hänt under hemskt kort tid, inom ett par år då jag var mycket yngre än nu, före jag lämnat Jakobstad. Idag har jag funnit en viss trygghet i mig själv och trivs bra i min kropp, bättre än någonsin tror jag, men det har tagit både åldrande och aktivt jobb.

Några saker som varit viktiga steg på vägen för mig:

- Träning! Alltså ren fysisk träning. Inte (bara) för vad det gör åt sinnesfriden eller bara för att "bli starkare" eller "kunna försvara sig" utan att hitta något som är kul att göra och som på det sättet ger positiva kroppsupplevelser. Igen och igen och igen.

- Högre krav på mitt umgänge. Med det menar jag att umgås med personer som respekterar en, inser värdet i att ha dig som vän, som uppmuntrar en och som man känner sig trygg med. Igen: Positiva upplevelser av relationer. Igen och igen och igen.

- Att jag faktiskt har rätt att njuta av livet.

Ett problem för mig är att i nya relationer, speciellt förstås i eventuella kärleksrelationer, alltid känna den där osäkerheten om när och vad eller hur mycket jag kan eller borde berätta. Om jag inte berättar något alls kan det leda till onödiga missförstånd och dessutom till att jag känner mig ensam när jag är med den andra. Det här har jag inte hittat någon lösning på. Kanske jag bara borde hänvisa till bloggen? Här står ju annat gammalt också.

***

Det som startades nu, men något så till synes litet som en hashtag, var för mig och alldeles för många andra en viktig chans att först doppa tårna i vattnet, bara erkänna att "hej, något har hänt" och låta det vara där. Sedan känna efter en stund och kanske ändå berätta. Den där öppningen till att ta plats och berätta också om det obekväma, för varför skulle bara de hela och rena historierna få finnas?

Och precis som den där gången jag vände mig till polisen kanske känna en viss bekräftelse. Det var så här. Det hände. Jag finns här ännu.

En sista grej, som avslutning: Om ågon gjort sig illa har du självklart rätt att känna dig precis hur du känner dig, och att t.ex. förhålla dig till närhet eller sex hur du vill. Känns det skit så känns det skit. Men känns det (i något skede) bra så får det faktiskt också göra det. Men det var en grej som slog mig: Det finns en jargong om "förstörda" offer, om men för livet, den här bilden hårda överlevarkvinnan med skyddsmuren, helst för resten av livet. Men skulle det vara så att du känner lust, längtan, blir kåt helt enkelt, så är det alltså faktiskt jäkligt okej det också. Det betyder inte att dina upplevelser var mindre fel eller "inte så farliga", att dina minnen behöver ifrågasättas eller att det skulle vara något fel på dig. Du får njuta av både din egen kropp och andras - med respekt för varandra förstås. Och för sig själv.

Ta hand om dig.

Peace and out.

17.10.2017 kl. 22:45

Söker träningsbloggar

För ett litet tag sedan fyllde jag i Sevendays lista om bloggar och bloggande, och nämnde där att en bloggkategori jag saknar är tränings- och hälsobloggar , men med mindre ensidig fitness-inriktning och mindre "samarbeten"/sponsorering. Tanken slog ju mig sedan att hej, jag kan ju själv söka efter bloggar att gilla och följa. Och jag har börjat söka inspirerande träningsbloggar men var ju jättesvårt att hitta några jag gillar.

Så... nu ser jag om min egen blogg kan vara till hjälp. Du som läser det här: Följer du träningsbloggar? Har du kanske någon inspirerande favorit som du kan tipsa om? Jag är jättetacksam för alla tips, det behöver för min del inte vara just kampsport- och yogamänniskors bloggar utan annan träning går också. Möjligast lite reklam är ett plus.

Kanske jag sedan en dag kan sammanställa min egen lista med träningsbloggtips här!

Tack på förhand!

24.09.2017 kl. 21:44

Min artikel i Ikaros

Glömde ju helt att skriva - Ikaros-numret med min artikel i kom ut här i senvåras, och går att läsa här-> [länk]
10.09.2017 kl. 16:04

Veckans blogglista

Satte mig ner framför datorn och tänkte att nu, just nu, ska jag hitta på något att blogga om. Och vad dök upp på skärmen just då? Sevendays Veckans blogglista som denna vecka handlar just om att blogga. Länkar till andra som bloggat om listan hittas här.

Jag bloggar för att: Uttrycka mig. Ibland har jag någon tanke eller idé jag bara vill dela, vissa gånger helt för min egen skull, andra gånger med tanke på att någon annan kanske vill eller behöver läsa just det här.

Jag läser andra bloggar för att: Jag är nyfiken. Och gillar att läsa. Och bekantas bloggar för att hålla sig up-to-date med vad som sker i deras liv. Och för att inspireras de där gångerna någon skrivit något som bara känns så rätt.Och okej, ibland för att spionera då jag själv saknar blogginspiration.

Den första blogg jag läser på dagen: Finns inte. Tråkigt svar, jag vet. Jag läser sådant som sticker ut i min feed, verkar intressant(are). Borde kanske satsa mer på att hitta favoriter, men är också kul att låta sig överraskas av nytt.

Den här typen av blogg saknas: Jag skulle gärna läsa flera hälso- och träningsbloggar, speciellt lite bredare sådana, som går utanför direkt fitnessträning. Skulle också gärna se flera bloggar med politik- och samhällsinriktning. Eller konst och musik kanske. Finns egentligen mycket som jag saknar! Tipsa gärna!

Det här skrivs det för mycket av i bloggar: På den här frågan är det säkert meningen att man ska inleda med "alla får ju skriva om vad de vill, meeen..." Så. Nu gjorde jag det. Jag är minst intresserad av modebloggar. Har inget emot idén och har ibland sett personliga modebloggar som jag gillat, men det mesta av det som fyller min finlandssvenska bloggare-feed på facebook känns som onödigt mycket upprepning. Jag är också innerligt trött på så kallade samarbetsinlägg.

Blogg eller vlogg:
Blogg. Utan vidare. Har ännu inte lärt mig uppskatta vloggar.

Atmosfären i den finlandssvenska bloggvärlden är just nu: Hemskt gemytlig, skulle jag säga. Känns trygg liksom. Cirklarna är kanske lite mindre, men just det gör ju det lätt att få kontakt med andra.

Det här tycker jag om sponsrat innehåll: Som jag skrev lite högre upp - innerligt trött på dem. Bloggare som låtsas gilla olika grejer because samarbete. Mer direkta recensioner skulle kännas intressantare, och förstås kan det hända att vissa anser sig syssla med just det, men får åtminstone själv intrycket att alla produktkommentarer är enbart positiva. Vilken nytta har jag som läsare av det? Saknar kritiken.

Mitt mål med min blogg är: Det var klurigt. Jag har just nu inget konkret, i varje fall inte långsiktigt mål med min blogg.

En bloggare jag vill byta liv med för en dag: Inte en kotte! Mitt liv är inte perfekt, långt ifrån, men vill inte byta med någon annan. Vi har alla våra ups and downs.

08.09.2017 kl. 16:50

Tränar igen - veckans budgettips

Egentligen skulle jag blogga redan efter helgen och skriva om alltmöjligt Viktigt som den antirasistiska demonstrationen och pridehelgen, men mådde skit och orkade bara inte producera någon text (vare sig till bloggen eller avhandlingen). Nästa gång. Idag blir det träningstext istället.

Efter en tung helg och veckobörjan med förkylning och skithumör (som inte blev bättre av träningsbristen - eller av det faktum att jag blev tvungen att avboka helgens träningsläger som jag länge planerat in och sett fram emot) vågade jag mig igår tillbaka till både yogan och karaten. Och det gick ju helt bra, så skönt! Antar att jag börjar bli frisk nu då. Nästa vecka börjar våra karateträningar "på riktigt", ska bli jätteskönt* att återfå rutinerna!

Få av dem som läser den här bloggen (hjälp! Vem är ni?) kan ha missat mitt intresse för lågbudgetträning, och bra chanser att träna billigt finns också fast sommaren tagit slut - Här kommer ännu ett tips. Du som är studerande eller annars anknuten till någon av högskolorna i Åbo vet väl att du denna och nästa vecka får testa så gott som alla träningsformer inom Campussport helt gratis! Gäller dessa två första veckor som prova-på-erbjudande, du behöver inte ännu ha betalat din motionsavgift för att delta eller förhandsanmäla dig utan det är bara att dyka upp och testa. Själv gick jag igår på Hathayoga och på fredag blir det möjligen hatha flow. Att sånt.

Jag börjar snart bli lika bra på att hitta gratisyogatimmar som loppisklänningar.

 

*ordet "skönt" har kanske inte helt samma betydelse i karatesammanhang...

31.08.2017 kl. 15:45

Inspis - nytt bloggtema på kommande

Det finns ett gammalt blogginläggsutkast som jag varit och öppnat upp, filat på och sparat igen, flera gånger utan att det ännu heller postats. Och så insåg jag: Det är ju inte ett inlägg, det är flera! Kanske många. Alltför mycket för ett ensamt inlägg, så då delar jag helt enkelt upp det. Det får bli ett eget tema istället. Den närmaste tiden kommer jag därför med (o)jämna mellanrum att posta texter på temat kvinna/40 år, men ändå om olika saker - eller från olika vinklar, om en hellre ser det så. Myter, hälsa/träning, reklam, you name it.

Stay tuned, snart börjar det!

24.07.2017 kl. 16:59

Leda, byråkrati och impostor syndrome

Och sedan blev det en bloggpaus ändå. Mitt humör har inte varit det bästa, och som vanligt - ju viktigare det känns att skriva, desto svårare blir det att få ihop en text. När det finns både tunga och lättsamma saker jag vill skriva om känns det som jag är oärlig oavsett vilkendera sidan jag ställer mig på.

Just nu är riktigt trött på mig själv. Det är alldeles för mycket som inte riktigt fungerar i mitt liv, samtidigt. Det bakvända är att jag egentligen inte mår dåligt heller, as in "dåligt på riktigt", sådär som förr. Har ingen depression, ingen panikångest. Det är mer som att jag måste handskas med följderna av tidigare dåliga perioder. Byråkrati och förnedring. Men börjar nu också bli allt mer stressad av alla dessa följder, och oroar mig för hur länge jag ska orka. Lagom flummig beskrivning för att undvika detaljer.

Mitt impostorsyndrom (heter det något också på svenska?) dundrar på som vanligt, men verkar ha lagt sig som ett slags dimma över mitt privatliv också (det brukar annars mest röra mer karriär/studie/yrkesrelaterade saker), med samma känsla av att jag lurar människor omkring mig. Att de bara vet int, ser inte, annars skulle de vara lika besvikna hela bunten.

Att ibland helt fokusera på de där enskilda lyckade sakerna, är det vad som håller mig över ytan? Samtidigt leder det ju ibland till att jag distraheras och missar en del av alla de där jobbiga stegen som måste tas nu för att fixa saker igen.

Är det okej att vara nöjd med de där lyckade eller annars bara fina småsakerna i en värld full av saker som strulat till sig? Jag måste få vara det.

Snart kanske jag fixar att skriva mer öppet om de här sakerna, men sådan här text nu först, så att det alls blir skrivet.

31.05.2017 kl. 15:40

Bilder från helgen

Har hittat tillbaka till min kamera igen! Missade helgens foto-i-timmen-bloggutmaning men många bilder togs igår ändå. Här följer därför en liten helgsammanfattning med tillhörande bildbomb.

Igår (lördag) gick jag på Kirjakahvilas månadsloppis och lyckades för 10 euro fynda:

- en klänning

- en blazer

- en snygg t-shirt/topp

- 4 skivor (2x Zappa, 1x Steve Vai, 1x Kent)

- 2 armband

- 1 halssmycke (som senare blev morsdagsgåva)

Riktigt nöjd, men glömde ta bilder på mina fynd. På väg från Kirjis såg jag att årets Knit N' Tag-verk kommit upp längs med ån, alltså det här "stickad grafitti" projektet som kunnat ses om vårarna de senaste 2-3 åren. Tog mor med mig på en promenad för att kolla.

Gick först längs ån, där bakom Sibbe, där körsbärsträden äntligen börjat blomma. De måste fotograferas varje år.

Tyvärr minns jag inte vilka som gjort alla skilda verk, så kan inte credda någon här, men vill ändå visa några grejer jag gillade bland Knit N' Tag-projekten:

Årets tema var Finland 100 år, vilket syntes i många verk. Ovan en stickande Suomineito - of course.

Tyckte de här ögonen var coola. Eye see you heter verket. (De är fastsatta med fisknät, så stammen blir inte skadad. Var tvungen att titta efter riktigt nära för att se det.)

Svårt att ta en bra bild av denna, men såg helt fantastiskt ut. Måste ju vara maskinstickat..? Bonuspoäng för den lilla svarta katten.

Detaljbild:

Ett fantastiskt fint landskap i fyra årstider med massor av detaljer - virkade blommor, lavar på stenarna...

Ett annat fint landskap. Gillade de välplacerade molnen och den runda solen. Och...

...den lilla bonusugglan i en hålighet (samma träd).

Fanns massor av fina saker och inte minst detaljer, vi var helt överens om att deltagarna verkar ha satsat mera i år än tidigare i år, de flesta projekt verkade faktiskt planerade och genomtänkta. Och fint med så många olika tekniker. Batteriet i kameran laddade ur innan vi gått klart, så ett par riktigt fina blev o-fotade.

Följande aktivitet: Omplantering av en del av årets frösådd. Blir massor. Om/då det blir för mycket tar vi med överloppsplantor till Siivouspäivä i slutet av månaden. Ses då, antagligen i Kuppisparken.

Glömde (!) helt att titta på eurovisionen, så det blir inga kommentarer om den i år. Mycket sömn istället, det behövdes.

Idag, söndag, började vi dagen med att njuta av sol (Mirjam)...

...och närhet (Daisy). Mina katter har världens vackraste ögon.

Sedan hälsade jag på mor igen because morsdag och utlovad rabarberpaj. Bidrog med glass och presentkort.

Nu i Arken och jagar deadlines (Okej, bloggar just nu men ni vet vad jag menar), eftersom det helt oplanerat blev till och med två helt skriv-fria dagar. Skönt men stressande, å ena sidan vila men å andra sidan arbete som finns kvar att göra. Oh well, helgen susade förbi trots lugnet men livet fortsätter imorgon.

#ratatasbloggutmaning

14.05.2017 kl. 21:30

Allt eller inget

Min största styrka och svaghet är samma: Beroende på hur man ser på saken, samtidigt min förmåga att fullkomligt gå upp i något jag ägnar mig åt och min oförmåga att hålla resten av mitt liv fungerande under tiden. Just nu skriver jag. Om jag varit lika fokuserad på avhandlingsjäveln redan från början hade den varit klar för minst ett år sedan. Men det hade inte varit hållbart, för samtidigt blir så mycket annat lidande. Mitt hem ser just nu ut som skit och min träning är... tja, närmast obefintlig.

Min kör-till-100-procent-inställning kan vara användbar ibland, för enskilda projekt och kortare tidsperioder, men kombinerat med min perfektionism leder leder den förstås också till att jag lätt bränner helt slut på allt - svårt sedan att ta tag i nästa sak. Och enormt stressande att se allt som blir liggande "tills vidare" för att jag råkar ha snöat in på något annat.

Igår kväll kom jag inte hem före 21-tiden, tänkte jag skulle diska men såg den fina kvällssolen utanför och stack ut på en löprunda istället. Första motionen på en vecka, längs ån och över Kakolabacken i fin vårsolnedgång. Rätt val! Disken står kvar en dag till utan att gnälla men mina nerver hade inte hållit mycket längre.

#ratatasbloggutmaning
 

 

04.05.2017 kl. 20:34

39, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.