Yogaveckan - om att återfinna sunda träningsrutiner

Efter en träningspaus som sträckte sig över en stor del av senvåren är det så skönt att hitta tillbaka till sin egen kropp igen. Alltså träningen. Visserligen fick jag inte alls allt det klart som jag tänkt under maj utan det har envist hängt med långt in i juni men jag orkade inte vänta längre. (Förklaring: jag hade alltså satt i stort sett allt annat "på hyllan" för att hlt koncentrera mig på att bli klar från ÅA...)

Löpningen har jag inte riktigt återfunnit ännu, men karaten känns bättre än på längre och sommarens parkyogor har inletts!

Den här veckan blir det speciellt mycket yoga. Igår (tisdag) var jag första gången med på den utomhusyoga som nu erbjuds vid bangårdsgatan, idag deltog jag i International Yoga Day-evenemanget i sporthallen i Kuppis och imorgon blir det igen den "vanliga" parkyogan i Kuppisparken. Följt av sista karaten innan salen stänger för sommaruppehåll. I fortsättningen alltså parken för det också.

Har hunnit med att ha några intressantare yogaupplevelser redan. Förra torsdagen blev parkyogan inställd pga regn men så sent att vi var flera som helt missat meddelandet. Då vi ändå samlats i parken kändes det ju synd att inte yoga (det regnade inte just då) och så gick en annan deltagare med på att dra en improviserad timme. Och det blev helt lyckat, var riktigt trevligt och jag fick göra ashtanga för första gången på ett tag.

Också gårdagens uteyoga var lite speciell. I början frågade instruktören om det var någon som inte var ok med att hon rör en (assisterar) och jag tänkte nu inte mera på det. ...Före sawasanan i slutet, som jag är van vid att ingen annan "lägger sig i". Jag blev (tyst) uppmuntrad att slappna av mera i armarna, fick stöd under dem så de kunde vila ordentligt (min högra arm kan sedan en olycka 2003 inte sträckas helt rak). Sedan gav hon press typ på axlarna, rörde lite i nacken - vilket först kändes konstigt men sedan visade sig vara jätteavkopplande - och masserade öronen (!) och pannan lite. Häpet superavslappnad stördes jag inte längre av varken trafikens brus eller gräsmattans myror som traskade över mina armar. Wow.

Efte min träningspaus har jag insett en sak: Jag behövde verkligen det avbrottet. Träningen hade blivit för viktig för mig. Viktig utan att jag ändå riktigt kunde njuta av den. Speciellt förra året, då andra saker i mitt liv inte fungerade. Träning kan vara ett bra utlopp när man är stressad eller annars mår dåligt men det svänger då lätt över mot överkompensering istället. Och min prestationsångest tog över den alldeles för ofta också i min träning. Jag tävlade mot mig själv till och med i yogan. Jag behövde känna att livet går vidare också om jag inte tränar på ett tag. Och det gör det ju.

Nu känns det roligt att träna (och yoga), men jag påminner mig själv om att vara aktsam och inte låta det gå till överdrift igen. Inte försöka föra träningsdagbok på nätet igen. Glömma resultaten och ha kul.

Namaste på er.

igår kl. 18:38

Last dance with TVO

I går hölls sista keikkakvällen på TVO i varje fall för just nu och vid deras senaste adress på hampspinnaregatan. Det var en trevlig kväll med samhällskritik på tre språk och krantömning i baren men också så jäkla sorgligt. Utbudet av konsertlokaler i Åbo börjar vara i minimalaste laget, inte minst för lite heller alternativ musik. Och då menar jag inte lokaler med huvudsakligen annan verksamhet som ibland tar in liveframträdanden i sitt program. Inte heller enskilda dyra evenemang vid Logomo eller på gamla stortorget, utan speciellt de där ställena som folk inom en viss scen faktiskt kan ta till sig och känna sig hemma på. Det har alltid känts tryggt för mig att gå till TVO, också ensam ifall jag inte fått vänner intresserade av samma spelning. Inget har heller kostat mer än nödvändigt. Å andra sidan har de nu kämpat med ekonomiska problem.

Hoppas på en snar återfödelse någonstans, men det ser ju inte precis lovande ut just nu. Flera ställen har stängt den senaste tiden Åbos rockliv behöver en ny keikkalokal!

Måste ju ta en bild av TVO i sommarnatten då jag begav mig hemåt efter gårdagens avslutningsfest.

10.06.2019 kl. 16:45

Hur man gör mig sur under spelningar

Var på bandkväll i fredags. Helt bra musik och annars trevligt men två saker irriterade helt fantastiskt - och båda gjordes av samma person. Här kommer alltså en rant om keikka-allergier, eller hur man effektivt gör mig sur på en spelning:

1. Ett favorit-hatobjekt för mig på (mindre) konserter är bandflickvänner som måste låtsas gilla musiken jäääättemycket och demonstera det genom att dansa längst fram till ett visst antal låtar MEN också däremellan störa andras upplevelse genom att ropa/prata över låtarna med sina vänner eller annars föra (orelaterat) oljud. Om du gillar dem på riktigt - förstör då inte andras uplevelse av dem. Och samma gäller för den delen också om du egentligen inte gillar bandet - kanske räkna med att resten av publiken ändå gör det? Vänligen respektera det. Vi kom dit för att höra bandet, inte för att se hur troget du låtsas digga din killes band.

2. För mig brukar konserter (små spelningar) oftast vara safe spaces. Alltså jag brukar få vara ifred och det känns oftast tryggt för mig att gå och se något band också utan egna vänner med som sällskap. Kanske någon kommer fram och pratar men om jag inte är desto mer intresserad brukar det (med få undantag) alltid respekteras.

Nå, i fredags skulle den här ena tjejen (som alltså innan det även varit engagerad i aktiviteten ovan), en person som jag  aldrig sett förut och än mindre talat med, absolut ha mig med och dansa framme vid scenen. Första gången hon frågade tackade jag lite förvånat men bestämt nej. Hon började då gnälla om ifall jag inte gillar bandet elller varför jag inte vill och t.o.m. började dra i mig för att få mig med och jag höll på att bli riktigt arg innan hon gav sig. De märkte hon och låtsades be om ursäkt men kom sedan trots det under spelningens gång tillbaka tre (3) gånger till! Trots att jag svarade rakt och bestämt NEJ. Igen och igen. "Jag kommer sedan tillbaka och frågar" och "nu är det sista chansen då det är sista låten". Försökte dessutom förklara sig med att hon tyckte jag såg så bra ut. Komplimanger för mitt utseende spelar ingen jäkla roll om du inte kan respektera mig.

Inte ok. Och att som kvinna bete sig på det sättet är inte alls bättre än om en man gör samma sak. Hur länge hade månne en man hade fått hållas om han på samma sätt envisats och ännu försökt fysiskt pressa? Knaooast hemskt länge, tror jag. Någon kan tycka att jag överdriver nu, men som vi funderade med en av mina vänner efteråt: Hennes beteende var extraprovocerande just för att man skulle förvänta sig av en annan kvinna att hon vet bättre, var mera medveten. Jag blir speciellt provocerad om någon jag aldrig sett förut rör mig utan mitt medgivande, som hon gjorde nu, drar eller pressar. Men också av personer som inte låtsas förstå att nej är nej är nej.

I min bok ser det ut så här: Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte respekterar andra kvinnors fysiska integritet.

Nu blev min upplevelse av det bandet inte lite påverkad av att jag hela tiden stod och var beredd på konflikt. Hur mycket minns jag av just det bandet? Hemskt lite, just därför.

 

19.05.2019 kl. 17:38

Kläderkläderkläder

Jag har igen funderat mycket på kläder den sista tiden, eller egentligen klädkonsumtion. Det var mycket tal om saken i vintras (då t.ex. det återbrukade plagget blev valt till årets julklapp) men ett par händelser nyligen har påmint mig om ämnet.

För en dryg vecka sedan gick jag på ett klädbytarevent. Fenomenet klädbyte är säkert bekant för många redan, men tanken är alltså att ta med sig ett antal hela och snygga plagg som man ger bort och i utbyte fritt får välja något åt sig själv bland det som andra hämtat. Sällan något krav på exakt matchning i t.ex. antalet plagg som man tar och ger utan helt efter eget samvete. Det som blir över doneras. Och visst är det kul, jag gillar verkligen idén. Dessutom gjorde jag flera fynd samtidigt som jag fick bli av med en del av de där plaggen som ändå "skulle bort".

Ändå blev jag lite beklämd. Redan när jag kom till eventet had de fått in hela högar, för att inte säga berg med kläder. Den som ville fynda något nytt fick sedan gräva i brgen av oönskade plagg. Arrangörerna fick in så mycket kläder att de följande dag meddelade att alla är välkomna in på en till dag av klädfyndande - men då utan att ta med något eget hemifrån i utbyte. För de hade fått in så mycket. Kvar fanns högar och åter högar av plagg.

I söndags deltog jag för andra gången i Skärgårdsbarens jättetrevliga loppisevent, som försäljare. Det hölls för andra gången och vi var kanske lite färre försäljare men föera besökare än förra gången - bra så. Och det var lyckat igen - chill stämning, mat och öl, DJs som spelade. Nice. Men också där blev jag på något sätt bara knäckt av alla dessa lass av kläder. Alltså en del försäljare hade tagit med sig flera stora Ikea-kassar proppfulla med kläderkläderkläder som bara låg i hög efter hög eftr hög, på borden, på stolar, på golvet... Svårt att alls se enskilda plagg utan att uttryckligen gräva. Och att sedan se dem packa ihop 90% av dem igen efteråt för att ta allt det osålda tillbaka hem igen...

Hur mycket överloppskläder har folk egentligen? Hur kommer någon ens på tanken att skaffa sig sådana ofantliga mänder med kläder? Och alla dessa små udda, opraktiska statementplagg som är så trend- eller säsongsspecifika att de aldrig blir köpta för återanvändning av någon annan. För att de bara hörde ihop med just den där ena kortvariga klädtrenden som var just då. Som redan varit.

Inte det att jag skulle se ner på mode- eller designintresse, och jag vet att allta trender inte är dåliga trender. Men jag börjar bli illamående av vår gränslösa, ohållbara och okritiska konsumtion. Och jag älskar loppis-skattjakt men hela den här "jag kan ändå föra till loppis sedan om det inte blir använt" -inställningen börjar nå absurda proportioner.

Loppis och vintage är inte automatiskt miljövänligt i sig bara för att just du eller just jag inte köpt det där plagget som splitternytt. Vi behöver köpa mindre. Punkt.

07.05.2019 kl. 16:25

Första maj och graduinlämning

Herregud, maj... Som någon annan sa, om januari är årets längsta månad så är april istället utan tvekan den kortaste. Så otroligt mycket som skulle hinnas med på så lite tid. Men det har varit kul också.

Min maj månad inleds med en inskickad gradu. Ja, den är färdig. Inte perfekt, men färdig. Äntligenäntligenäntligen.

Eller egentligen inleddes ju maj månad med en demonstration. Eftersom hela Valborgsmässoafton tillbringades i stillhet framför datorn (avhandlingen skickades in efter 01 på natten) var jag i god form att gå med i första maj-tåget med andra vänstersinnade. Riktigt trevligt var det också, solen sken, hade trevligt sällskap och fick god brunch i magen på Kirjis efteråt. 

Idag försöker jag återvända till verkligheten och allt som måste göras och avslutas under denna månad. Började bra med att jag gick hemifrån med en reservcykelnyckel istället för  min nyckelknippa med hemnyckel och Arken-hidnyckel. Där slösade jag både tid och pengar, fick cykla hem igen och ringa efter fatighetsservice som tar 20 euro för dörröppning.

Valborgsmässo"helgen" mitt i veckan råddar om ordentligt i hjärnan, det känns som måndag idag men i verkligheten är det fredag imorgon. Och det just när man borde komma igång med saker igen. Är fortfarande helt trött och ofokuserad.

Men. Min gradu är inskickad för granskning. Det är ju alltid något.

02.05.2019 kl. 16:26

Valrysaren

Det blev ingen vild valvaka för mig igår (hjälp, minns ännu hur bakfull jag var dagen efter kommunalvaldagen för två år sedan. Pinsamt...) utan valvakade ensam framför datorn. Och vilken rysare!

Å ena sidan:
- Båda vänstern, de gröna och socialdemokraterna gick framåt och tog flera nya mandat. Superfint!
- Flera av dessa nya mandat togs av helt nya kandidater, och riktigt lovande sådana.
- Ordentlig nedgång för centern. Det var önskat och lite väntat men var nog inte beredd på riktigt hur illa det skulle gå för dem.
- Blå framtid åkte ut helt! Underbart!
- I jämförelse med förra valet fick persuna trots allt bara ett mandat till. Deras "seger" var lika mycket frga om att det inte gick jättebra för något av de största partierna. De klarade sig bra i den jämförelsen.

Men å andra sidan:
- Persuna blev näst störta parti, i praktiken stod det i slutet helt jämnt mellan SDP, samlingspartiet och sannfinländarna. Mellan SDP och Sannf. skiljde det bara 6813 röster!
- Jag förstår att många kännt sig besvikna på centern efter allt vår senaste regering gjort. Men hallå, vissa andra partier fanns också i den regeringen!
- Flera personer som jag gärna sett i riksdagen lämnade nu utanför, vissa med knapp marginal. Både bland dem som redan suttit en period eller två, och bland nya, lovande kandidater. I början av rösträkningen såg Åbo-grönas Ilvessalo ut att komma in, men de gröna fick sedan bara in en från Åbo. Bland sådana som redan suttit var det ledsamt att bl.a. grönas Touko Aalto och Ozan Yanar eller vänsterns Silvia Modig förlorade sina platser.

Trots att jag börjar bli innerligt trött på hela termen polarisering får man väl senast nu konstatera att valresultatet avspeglar en ökad sådan. Jag är inte ett spår avundsjuk på dem som nu ska försöka bilda en regering av den splittrade samling invalda som detta rekordjämna val förde med sig. Det finns ingen möjlighet till en majoritetsregering men vilka är beredda att kompromissa och hur mycket? Jag hoppas på en regering som står för förändring i förhållande till all skada den förra gjorde, och som inte får mig att skämmas äver att vara finländare.

Skönt ändå att valet är över nu. Dags att få vidare från tal till handling, alltså.

15.04.2019 kl. 20:14

Kvinnodagsjubel!

Vad är det för dag idag?

Nej, det är ingen vanlig dag.

För det är internationella kvinnodag(en)

Hurra, hurra, hurra!

De är också dagen då Juha Sipiläs regering avgick. Inte en dag för tidigt, men några år för sent. Jag vet att det i det här skedet, en månad före valet, egentligen inte spelar någon större konkret roll men visst fan ger det skön, glad-bubblig känsla i magen! Och känns ju fint och symboliskt att det skulle ske just på kvinnodagen!

Hurudant program har jag på kvinnodagen? Nå, ikväll demonstreras det här i Åbo, med start kl 18 på Gamla stortorget. Det blir knappast någon jättedemonstration men gissar på glad stämning efter dagens nyheter om regeringen. Och hoppas att det inte ösregnar.

Så småningom efter demon hade jag tänkt söka mig mot TVO för ett par spelningar. Tyvärr kom idag nyheten att det band som skulle headline-a (Jess and the ancient ones) varit tvungna att ställa in, men de två andra (Spacemothers, Dark Stars) ska fortfarande spela och det för halva inträdet. Tror jag ska gå. Det känns också viktigt att stöda TVO nu, så länge man ens kan göra det. I ett tidigare inlägg nämnde jag hur flera livemusik-venues i Åbo stängt på senare tid och nu har tyvärr också TVO haft problem sedan ett tag. Så vitt jag förstått ska vårens redan bokade spelningar hållas men sedan vet man inte med säkerhet. Sorgligt.

Men i övrigt alltå vinnar-feelis idag! (trots att jag hatar ordet "feelis") Ses på demon, då!

08.03.2019 kl. 16:07

Om skillnaden mellan att vara naken och avklädd

Har den senast tiden funderat en del på vad det innebär att vara klädd/naken. Eller avklädd? Som jag säkert tidigare nämnt här på bloggen extraknäcker jag sedan ungefär ett år tillbaka som modell på en viss arrangörs konstkurser. Jobbet innebär inte alltid men oftast att vara naken. Framför en hel grupp människor som intensivt, visuellt tar in varje aspekt av min kropp och hur den är placerad i rummet. Jag häpnar själv fortfarande över hur bekväm jag är i det jobbet - annars hade jag inte fortsatt. Konstundervisningen är fråga om en trygg miljö och jag känner mig aldrig utsatt.

För ett tag, kanske några veckor sedan hade jag för oanlighetens skull en jobbkeikka dagtid, så att jag gick på jobb först och därifrån till ÅA. En till aspekt av modelljobbet är att jag alltid gör det osminkad, något jag oftast inte tänker desto mera på. Men att gå därifrån till ÅA osminkad var häpnadsväckande svårt! Kände mig avklädd på ett sätt jag inte alls trivdes med och var obekväm i mig själv resten av dagen. Varför?

Jag brukar sminka mig i stort sett varje dag som jag alls rör mig hemifrån, inte så att jag måste ha mejker i ansiktet för att gå ut men roskis eller till butiken eller träningar, men om jag går på jobb (utom modelljobbet, då) eller till Arken (som jag också betraktar som ett jobb) hör det där sminkandet till, nästan lika självklart som att funderar på vad jag ska ta på mig och på vad jag ska göra under dagen. Dessutom njuter jag av att göra det, utom om det är hemskt bråttom.

Jag tänker nu att mitt sminkade ansikte hör till mitt offentliga jag, alltså som motsats till mitt privata jag. Obehaget i att gå utan smink till Arken hör för mig inte ihop med utseendekomplex eller att jag inte kan acceptera hur mitt osminkade ansikte ser ut, utan det är liksom mera känslan av att gå till jobbet i pyjamas. Eller utan behå. Inte en uttrycklig nakenhet men ändå en avkläddhet jag helst bara upplever hemma.

Men så absurt ändå. Att gå från en situation där en uttryckligen är naken och alla andras blickar är på en till en situation där ingen desto mera lägger märke till och känna mig avklädd bara för att en inte har sitt sedvanliga smink. Har ännu inte kommit fram till vad det är som sminket riktigt gör i mitt offentliga jag men en del av "rustningen" är det helt klart. Bland främmande och halvfrämmande människor vill jag kunna upprätthålla en viss karaktär, en gräns mot omvärlden som jag själv har kontroll över.

Men modelljobbet, då? Jag behöver inte interagera med någon i rummet, allra minst de gånger som kursläraren själv håller koll på tiden. Bara finnas där. Särskilt under krokitimmar är det sällan någon som säger någonting ens ut i rummet då det är ett intensivt sätt att jobba och alla är fullt koncentrerade på sitt eget. Under pauserna sedan pratar eleverna med varandra och jag går på paus till det där bakre rummet där jag också byter om. Backstage och ifred, i mina pausmjukisbyxor. Också modellandet är på ett sätt att gå in i en karaktär, att spela en roll framför de andra. Men en roll som inte hör ihop med daglig interaktion, smalltalk och annat jag ärligt talat är skitobekväm med.

Något sådant tänker jag om det hela. Just nu.

26.02.2019 kl. 17:17

The tea-related incident. Motgång i 365-projektet

Igår kväll var jag traditionellt söndagkvälls-rastlös. När jag på senkvällen sorterade oviktiga böcker ur bokhyllan - för att sälja eller donera - råkade jag sparka omkull pallen på vilken jag ställt min tekopp. Resultat: Min så ivrigt startade 365projekt-skissbok blev helt dränkt. Alltså riktigt, riktigt tedränkt. Varje bild är förstörd, varenda en. Inte så att man inte skulle se vad det finns på de flesta men tillräckligt för att de ska se ut som fan.

Blev så otroligt arg och besviken. Över en månads bilder förstörda. En stor del hade jag ju lyckligtvis scannat och dokumenterat men det är ändå inte riktigt samma sak att inte längre ha originalen i skick.

Jag vill ändå fortsätta med projektet men tänker nu att jag istället gör en omstart och då jobbar på enskilda blad istället för i bok. Gillade boken men det här var ju bara för motivationssänkande.

Hade redan ett tag funderat på hur och var jag vill visa mina projektbilder då den återbrukade tumblr-bloggen inte direkt känns spännande. Kanske jag nu fr det uppordnat samtidigt.

Men alltså fan. Så arg man kan bli på sig själv.

25.02.2019 kl. 16:18

Lösa tankar om jobb, studier och motivation

Några lösa tankar en fredag eftermiddag framför datorn:

Jag planerade in en kurs som verkade intressant, Arkitekturen i Åbo (konstvet). Men nu behöver jag själv välja något tema att studera för min kursuppsats, att sedan diskutera med läraren och bygga upp allt runt - vilket förstås egentligen gör det hela intressantare. Men just nu då jag håller på med så mycket annat samtidigt, hade jag nästan hoppats på mera "korvstoppning" alltså litteratur in -> uppsats ut. Äh, det blir intressant. Och jag vet att jag kan på ett snyggt sätt få det att relatera till ämnen jag redan skrivit om bara jag tänkter efter lite.

De ringde i morse och erbjöd en jobbkeikka för nästa veckas tisdag. Vet inte ännu om det blir bara en gång eller för längre tid, men var förstås kul att höra av dem! Meddelade förstås genast åt Fpa. Varför får jag ibland känslan av at de egentligen triumferar de gånger jag inte jobbat "tillräckligt"?

Ha märkt en trevlig beffekt av 365-konstprojektet: Att skapa en grej per dag betyder också att göra en grej klart per dag. Projektet i sig må vara en liten sak men det är jätteskönt mentalt att varje dag ha gjort något helt färdigt. Det händer ju inte annars ofta till vardags för mig.

Det var det. Nu snart fredags- AW.
08.02.2019 kl. 17:58

Papperskrigsjanuari

Gott nytt år, bloggen!

Det här året har inletts i papperskrigets tecken. Eller kan man ens tala om "papperskrig" längre? Ansöknings-, moviverings- och elektronisk blankett-krig, kanske? Har haft två processer på gång samtidigt, varav den ena ännu fortsätter.

För att ta ut min stackars försenade examen har jag behövt ansöka om extra studietid vilket krävde en detaljerad studieplan, vilket i sin tur krävde mailande fram och tillbaka med de fyra olika personer mig själv oräknat som behövde inblandas för att få någon reda i vad jag riktigt saknar/klarar mig utan/kan ersätta i en förändrad examensstruktur. Jag gissade aldig att det skulle vara så oerhört mycket att reda ut. Och tur det. Men nu är planen klar (och genomförbar! Och godkänd!) och en månad in i terminen får jag min studierätt.

Samtidigt har jag grälat med fpa och vissa andra instanser. Jag har inte jobbat tillräckligt för att finansiera mina studier utan varit tvungen att ty mig till fpa. Fpa har nu bestämt sig för att jag genom mina studier satt mig själv i den situationen att jag är förhindrad att söka heltidsarbete eller vara till förfogande för heltidsarbete (vilket i princip är sant. Jag kan inte både studera på heltid och arbeta på heltid) och därför skär de ner i den pengen jag sedan ett tag fått och hänvisar mig till socialväsendet för att få hjälp att planera (!) hur jag ska klara mig på en lägre stödpeng. Fantastiskt. I princip borde jag alltså avbryta studierna för att istället vara arbetslös (förlåt, arbetssökande) eftersom jag tydligen är till större nytta för samhället på det sättet. Jag ska alltså ta examen i vår, så är inte jättemotiverad att avbryta i det här skedet då jag är så nära. Både fpa och andra inblandade instanser torde dessutom vara medvetna om att jag är bereddd att ta emot deltidsjobb när jag hittar nästa passande sådana att söka. Har också nder det senaste året ganska oregelbundet jobbat deltid men nu har jag inte behövts och det kan jag inte påverka själv.

Men åtminstone är studieplanen godkänd. Och idag fick jag igenom min rekordförsenade muntliga finska. Det höll på att skita sig helt på grund av plötslig nervositet på gränsen till socialfobi men själva språket var tydligen okej.

Och jag har börjat äta melatonintillskott för att minska mina sömnsvårigheter.

30.01.2019 kl. 13:21

Mina inredningsallergier, del 2.

Har ett lite tyngre blogginlägg på gång, så tänkte att medan jag funderar och skriver på det så kan jag ju posta lite pausunderhållning. En av mina guilty pleasures är ju heminredningstidningar  dito pinterestpix, och för ett bra tag sedan skrev jag här på bloggen om några trender jag älskade att hata inom heminredning (hittas här.). Sedan dess har jag förstås hittat nya saker att hänga upp mig på, så här kommer nu

Mina heminredningsallergier, del 2:

- När folk som flyttar in i fina gamla hus i stan river fram stockväggar för att ha dem som rustika inredningsdetaljer. En sak om du bor i en stockstuga i skogen någonstans, men alltså typ i fina, gamla empirehus i stadsmiljö. En trend jag bara inte förstår, och som bara verkar sprida sig. Får mig att tycka synd om huset varje gång jag ser det.

- GRÅA barnkamrar. Alltså när inte bara väggarna utan också alla saker i (det helst minimalistiskt inredda) rummet går i en "färg"skala som begränsar sig till toner av grått och vitt. Inte bara ser det trist ut, hur bra är det för barnet? Barn må födas utan komplett färgseende men småbarn lär sig uppfatta kontraster mellan färger redan vid någon månads ålder och ett ett rum med mycket färg kan bidra till att utveckla färgseendet. Bara vuxna gillar grått/vitt (utom t.ex. jag då).

- Inredningsstegar som inte går att använda "på riktigt", alltså för annat än inredning. Så trött på dem. Hitta på något nytt nu, tack.

- Hade tänkt skriva "kalkfärgsommålade antikmöbler" hit, men såg sedan att jag redan hatat det i mitt förra inlägg om saken. Stannar envist kvar på listan.

- Vimpelband i barnkamrar. Speciellt gråvita vimpelband. Det räcker nu.

 

27.11.2018 kl. 17:18

Om Black Friday/Buy Nothing Day och konsumtion

Idag är det antingen Black Friday eller Buy Nothing Day, beroende på vem du lyssnar på och identifierar dig med. Black Friday inleddes som konsumtionshysteridag i USA men termen Black Friday kan även syfta på händelserna i England den 18 november 1910, då 300 protesterande kvinnor våldsamt attackerades av både åskådare och polis, med bl.a. två dödsfall och senare våldsammare protestaktioner som följd. En dag som alltså kan uppmärksammas på flera sätt.

Själv gillar jag tanken bakom Buy Nothing Day. Den här tiden på senhösten är också utan den här dagen helt tillräckligt fylld med olika kommersiella säsongskampanjer, inte minst då vi ännu har julen på kommande.


Sedan är jag också helt medveten om att många börjar bli trötta på konsumtionskritiken riktad mot Black Friday-konceptet. För visst, det är lite medelklassigt - också loppisshopping är roligast om den är frivillig, och det är lätt att kritisera reaköp av de där prylarna man själv kan ha råd med också andra dagar. Och tänk vart vi skulle kunna nå om folka var lika kritiska också årets alla andra dagar. Jag anser ändå att en dag som just den här är ett bra tillfälle att självkritiskt uppmärksamma hur vi konsumerar - också med tanke på den stundande julen och den köphets som följer med den.

Intressant och kul i det här sammanhanget är att vad som korades till årets julklapp är - det återvunna plagget. Det verkar som "återvunnet" här syftar på plagg som är köpta på loppis eller second hand, men återvinning kan ju också vara återbruk av kläder som material.

Det här tänkte jag använda som ursäkt för att dela med mig av några av mina favorittips på enkla återbruksidéer av gamla plagg som är på väg i vad vi finlandssvenskar kallar roskis. Inga hemskt fancy saker men helt okej sådär för eget bruk - och lättlagat. Varsågod:

- Först mer allmänt: spara alla knappar, de kan anvädas till alltmöjligt. Dekoration eller praktiskt bruk. Ibland kan garnet från stickade tröjor återanvändas till nya projekt, ifall det är tillräckligt tjockt - sprätta och nysta. Även t.ex. ärmmuddar från collegeplagg kan återanvändas - se senare tips.

- Av trötta, ihjältvättade t-shirts och andra bomullstrikåplagg kan man göra egna mejkpads: Klipp ut rundlar, lite större än vanliga mejkpads, sätt två på varandra och sy ihop. Går att tvätta i maskin och använda flera gånger!

- Ylleplagg som krympt i tvätten och filtats kan återanvändas som ylletyg, min favorit: Sy vantar! Rita en påsvante runt din egen hand med lite sömsmån, klipp ut och sy ihop två st. Obs: Gör också en kil att sätta in under tummen för passform och rörlighet. Här kommer också de tidigare nämnda ärmmuddarna komma till användning: Sy fast i vanten för bättre passform runt handleden.
- Av samma material kan man också klippa ut värmande sulor att ha i vinterskorna - rita runt din fot istället och klipp. Behöver inte fållas men blir snyggare med en enkel kantsöm.

- Har även ibland sytt kattleksaker av ylle, t.ex. råttor av tre "klyftor" tyg eller bollar av två "åttor" (tänk "sömmen" på en tennisboll) Som fyllning funkar de där kant/restbitarna som blir över när man klipper ut något i tyg.

- Världens lättaste tips som torde kvala in fint som en riktig Pirkkaniksi: Av (helst svarta eller färgade) strumpbyxor kan man göra riktigt bra hårsnoddar. Klipp av ca1,5-2 cm bitar rakt av över benen och dra ut lite så att de "rullar sig". Klart. Låter fånigt, men de ser ut som helt vanliga hårband, syns inte alls att det är strumpbyxor. Av två strumpbyxben kan du få upp till 100 hårsnoddar.

Inser nu att jag säkert borde fixa bilder med beskrivningarna. Ska försöka minnas att ordna det till ett senare inlägg. Trevlig helg!
 

23.11.2018 kl. 16:53

Om män, debatt och marginaliseing

Och debatterandet fortsatte efter Den Stora Debatten. På mansdagen i måndags hölls den så kallade jämställdhetsdebatten i Åbo och den som undrar hur det blev kan bekanta sig närmare via yle arenan. Huvudattraktionen Bard inledde showen redan i god tid före debatten med att i en intervju påstå att han aldrig medvetet provocerat någon (tips: kolla hans twitterkonto) för att under samma intervju kalla dem som deltagit i uppropet mot hans närvaro vid ÅA för "psykiskt sjuka", hävda att det var genusvetarna som stod bakom protesten (det ingick personer från flera ämnen) och hävda att hela ämnet genusvetenskap är ett propagandaverktyg. På twitter kallade han debatten på förhand för män vs kvinnor-debatt. Jag tänker att de som fattade beslutet om att debatten inte fick hållas vid ÅA måste känna sig bekräftade nu.

I debatten stal han sedan största delen av uppmärksamheten genom att ropa och avbryta alla andra och som bonus tala om sig själv i tredje person. Debatten som skulle handla om jämställdhet ur mansperspektiv kom i praktiken att fokusera mycket på ett påstått behov av skilda rum för män och kvinnor pga problem med den "sexuella spänning" och attraktion som ska finnas där när de båda grupperna är tillsammans. (Vad som i denna argumentsvärld gäller för t.ex. homosexuella eller transpersoner känner jag inte till) Vad som hindrar män och kvinnor från att samlas separat redan nu förstår jag personligen inte, annat än att de gånger kvinnor och kvinnoidentifierade krävt eller skapat slutna rum med hänvisning till trygghet (från män) så har det ofta provocerat män helt oerhört. Kanske kåthet är en bättre anledning än trygghet?

 Bard (som i samband med ett uttalande före debatten ogenerat kallat sig själv feminist) verkade nu tillsammans med Mparmpagiannis vara av den bestämda åsikten att feminismen inte är för män, vilket man förstås får tycka vad man vill om även om jag inte håller med dem.

Speciellt bekymmersamt var hur okritiskt och oifrågasatt termen marginalisering kastades omkring i "diskussionen". Det finns mycket marginalisering i vår värld, men att blanda ihop verkligt utanförskap (i vårt samhälle, bl.a. en klassfråga) med upplevelser av att vara utanför är bara inte fruktbart och marginalisering motverkas inte av att begreppet i debatten används för att beskriva någons personliga existentiella ångest.

Ahlbäck och Mannström men också Turkka bidrog sakligt och värdefullt till debatten som tyvärr ändå blev onödigt kaotisk då vissa deltagare inte ansåg sig behöva bete sig som andra. Vad Bard riktigt bidrog med förstår jag fortfarande inte. Önskar också att folk kunde sluta klaga på hur han "tystats", då han trots allt fått fast hur mycket både utrymme och uppmärksamhet inte minst just i det här sammanhanget och speciellt som yle sände det hela - vilket gör själva platsen för hans uttalanden oväsentlig.

Åsikterna om debattens kvalitet verkar ändå gå isär och tydligen finns det de som anser den ha varit nyttig. Själv ser jag ämnet (jämställdhet, ja även ur manligt perspektiv) som mycket viktigt men arrangemangen den här gången har jag fortfarande svårt att se något större värde i.

Nåväl, det är över nu och en glad mansdagsnyhet för mig och många andra var grundandet av en ny feministisk mansförening, Miehet ry. Följer dem med iver och ser speciellt just nu värdet i en förening som vill verka för jämställdhet utan att förstärka polarisering mellan män och kvinnor. De har fått fantastiska mängder osaklig kritik (rörande allt från styrelsemedlemmarnas utseende till de sammas eventuella respektive könstillhörighet/er) och personangrepp, i just den klass som bara visar på behovet av deras existens.

Nu ska jag logga ut och gå hem (ja, jag sitter i Arken och låtsas producerat text. Eller eh, låtsas producera akademisk text alltså. Bloggtext blev det ju) Jämställd onsdagskväll på er!
21.11.2018 kl. 19:48

ÅA och den

Debatten går het om Åbo Akademi och den avbokade så kallade konstruktiva jämställdhetsdebatten, eller "Jämställdhet ur mansperspektiv - en provocerande självklarhet?"  som skulle hållas i ÅAs utrymmen nu i november på den internationella mansdagen.

Det uttalade syftet –att hålla en konstruktiv paneldebatt om jämställdhet – må vara gott, riktigt beundransvärt tillochmed, men man kan ju tycka att den som helt på allvar är intresserad av en konstruktiv debatt hade förstått att agera annorlunda i planeringen av evenemanget. Det första som hördes om hela grejen var när en repressentant för aarrangörerna i slutet av förra veckan gick ut i lokala media om att ha bjudit in Alexander Bard och Johan Mparmpagiannis som talare och före ”paneldebatten” inplanerat en visning av den propagandistiska filmen The Red Pill. Det här ger en minst sagt ensidig bild av både vad som ska debatteras och hur, med tanke på hur nära de inbjudna står varandra. Övriga inbjudna talare framkommer hittills inte.

Hela termen ”konstruktiv debatt” urholkas om det första man gör är att gå ut i pressen med att ha inbjudit Bard och Mparmpagiannis. Ingendera är direkt känd för att hantera debatter vare sig vuxet eller särskilt konstruktivt. men visst, provokativt. Det luktar lite liknande som alla dessa "debatter om invandring" dit det numera är självklart att någon lagom provokativ ytterhögerrepresentant ska inbjudas för att hej, de har ju Starka Åsikter om saken.

Uppmärksamhet fick man nu, och jag gissar att det var syftet - kan man från arrangörshåll verkligen ha förväntat sig en annan reaktion? Före förra veckan var jag knappast ensam om att aldrig ha hört talas om sällskapet bakom arrangemanget (och nej, jag tänker inte nämna deras namn här), men nu vet alla vem de är. Grattis till det då.

I en och samma artikel påpekar både en arrangör och en representant för Yle att avsikten med evenemanget inte är att kränka någon. Vad betyder det ens? Hålls det sådana evenemang idag där man är öppen om att vilja kränka någon, sådär sm syfte med det hela? Nej, tänkte väl det. Ingen anser sig själv göra det. Förlåt nu ifall du sedan blev kränkt ändå.

Ifall någon nu undrar sökte jag förresten upp ordet ”konstruktiv” i Svensk Ordbok och fick följande definition:

”som (på ett positivt sätt) är in­riktad på att bygga upp eller förbättra ngt MOTSATS destruktiv”

För mig rimmar det illa med en talare som refererat till meningsmotståndare som slyna, hora eller neger samt tillsammans med den andra talaren förnekat sexuella trakasserier som samhällsproblem och beskrivit #Metoo-kampanjen som häxjakt. Bygg nu sedan upp en konstruktiv diskussion på de premisserna.

Är Bard inte tillåten att ha en åsikt? Visst är han det, men här vill jag passa på att påminna om att din, och vår allas, åsiktsfrihet inte alls innebär att andra är skyldiga att ge just dig utrymme. Om någon inte vill associeras med det du erbjuder har de all rätt i världen att tacka nej. Som ÅA gjorde.

06.11.2018 kl. 17:31

40, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer

Juni 2019

Yogaveckan - om att återfinna sunda träningsrutinerLast dance with TVO

Maj 2019

Hur man gör mig sur under spelningarKläderkläderkläderFörsta maj och graduinlämning

April 2019

Valrysaren

Mars 2019

Kvinnodagsjubel!

Februari 2019

Om skillnaden mellan att vara naken och avkläddThe tea-related incident. Motgång i 365-projektetLösa tankar om jobb, studier och motivation

Januari 2019

Papperskrigsjanuari

November 2018

Mina inredningsallergier, del 2.Om Black Friday/Buy Nothing Day och konsumtionOm män, debatt och marginaliseingÅA och den

Oktober 2018

#MIAUtoo - eller inte?

September 2018

Byråkratilimbo

Juli 2018

Annans hemförlovning och egna träningsplanerAnnans rehabilitering och min parkyoga

Juni 2018

Sjukhusflytt och lättnadOm åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och såntJag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

April 2018

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Mars 2018

Överraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.Helgens självförsvarkursKvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationenKvinnodagen och demonstrationKrokikväll och perfektionism

Februari 2018

Funderingar om träning och mental hälsaFunderingar kring facebookgratulationer

Januari 2018

Nytt år, nytt jobb och lite kroppspositivism

December 2017

Om kampsport och självförsvar - och HakkarainenMeetoo-demo i Åbo kl 18!

November 2017

Farsdagstankar (Isi 1949-1999)Klädbytardagar och nagelexperimentChoomfest + Kiarama @ SkärgårdsbarenOm farsdagen, HBL och könsneutralitetFpa och jag - vilse i byråkratidjungeln

Oktober 2017

förkylningsflummiga #metoo-kommentarer