#MIAUtoo - eller inte?

Jag har säkert skrivit många gånger om mina två katter - Mirjam som adopterades från Tesy (Åbo djurskyddsförening) i samband med min 30-årsdag och Daisy som adopterades via rescueverksamhet för ett par år sedan. De är båda jätteviktiga för mig och jag är innerligt glad att jag fått adoptera just dem. Jag är inte aktiv medlem i någon djurskyddsförening men brukar delta i Tesys grejer ibland då jag kan och delar halvregelbundet bl.a. Tesys, Seys och borttappade-djur-gruppers info på sociala media.

I år satsar Sey (Suomen eläinsuojeluyhdistys) stort på en Kissakriisikampanj om katter, övergivna och försummade katter, vilket vi har alldeles för många av i Finland. Enligt Sey har också antalet hemlösa katter ökat explosionsartat den sista tiden, vilket gör kampanjen önnu mer aktuell. Men. Stort MEN. Vi vet alla att hashtagar blivit en grej i kampanjer, och nu tyckte någon i Sey tydligen att det var jättefiffigt att försöka starta upp hashtagen #MIAUtoo i samband med deras Kissakriisi-kanpanj. Och visst, det var säkert ett sätt att försöka vinna mer synlighet för en i sig viktig och värdefull kampanj. Men nej.

Har idag deltagit i en facebookdiskussion om just den hashtaggen. Vissa ansåg att den är okej med hänvisning till att syftet är viktigt och att ingen äger en hashtag. Andra, jag själv inkluderad, kände sig ändå inte helt okej med den.

Varför inte?

Trots mitt eget djur- och djurskyddsintresse är jag jävligt obekväm med hur lättvindigt #metoo-taggen omformas för andra ändamål. #metoo var fråga om att massor av människor delade med sig av sina personliga upplevelser av sexuella trakasserier och sexuellt våld, i många fall för första gången efter år av tystnad. Tunga och traumatiska saker, att delta var mycket utmanande för många. Oavsett hur mycket jag tycker om djur gillar jag inte hur ett helt skilt syfte hoppar på tåget med #-too-taggar för uppmärksamhetens skull. Jag kommer inte ifrån känslan att redan utnyttjade kvinnor nu används som käpphästar för något helt annat, i en kampanj som låter som ett torrt Metooskämt.

Jag tycker det var förvånansvärt klumpigt planerat av Sey. Jag förstår självklart att det knappast var meningen att kränka någon eller uttrycka sig skämtsamt eller hånfullt om #metoo men tycker någon borde insett risken för att kampanjen av vissa upplevs som just det. Någon fattade beslutet att det ändå var värt att köra med det och just det gnager i mig. Närmast upplever jag väl det som respektlöst.

Nu sitter flera av oss som skulle brinna för syftet och kampanjen men samtidigt starkt ogillar idén med hashtagen och känner oss jävligt kluvna. Någon annan skulle kanske tycka att en hashtag är en småsak men för mig var det här nu något som får mig att tveka till att alls dela kampanjmaterialet på sociala media. Något jag alltså i vanliga fall aldrig skulle tveka att göra. Samtidigt vill jag heller inte avskräcka någon annan från att hjälpa djur. Svårt.

Bidrar här nedan hur som helst med ett par länkar om vad det gäller:
Kissakriisi
YLE-artikel om kampanjen




 

10.10.2018 kl. 18:16

Byråkratilimbo

Terminen har börjat men jag har svårt att komma igång med det egna skrivandet, funderar seriöst på att försöka schemalägga skiten, planera in timmar så att jag blir "tvungen". Såhär på slutrakan, som jag inte gjort sedan början av studietiden. Problemet är nu inte ens så mycket det att skrivmotivationen skulle saknas som det faktum att terminsstarten hittills kantats av byåkrati. Igen en gång. Men i nya former förstås, vore ju för enkelt om man kände hela systemet sedan tidigare trots allt.Jag ser ingen ände på den, utan blir allt mer stressad och okoncentrerad ju mer tiden går.

Min kära vän Fpa, som så vänligt hoppat in och bidragit när bostadsbidrag och oregelbundna inkomster inte räckt till, har nu bestämt sig för att jag absolut ska anmäla mig som arbetslös arbetssökande nu till hösten, officiell Sökare Av Heltdsjobb, och på den vägen ansöka om arbetslöshetsersättning (heter det ens det?). Sedan spelar det ingen roll att jag i min nuvarande situation inte i verkligheten kan ta emot ett heltidsjobb just nu ens om det skulle erbjudas, men hej, regler är ju som bekant till för att följas. Jag passar inte in i alternativen på deras blanketter och de vill hela tiden ha flera bilagor om allt mellan himmel och jord. Och utredningen tar evigheter. Under tiden ska jag tydligen leva på luft och rena ivern.

Under den tid som utredningen hittills pågått har jag redan hunnit bli kontaktad av arbisläraren jag oftast arbetade åt senase vår, jobbkeikkor skulle finnas för mig i varje fall för de närmaste veckorna. Men vad händer med min pågående utredning hos te-centralen om jag tar emot jobb innan den är klar? Skulle ju kännas heldumt att tacka nej till ett, om så tillfälligt, jobb jag tycker om och redan är bekant med, men är rädd att det ska vända hela processen uppochner. Och de kommer knappast gilla vare sig att det bara är fråga om visstid och några timmar i veckan. Har också sett ett -igen, tillfälligt - guidejobb jag borde söka. Helt sådär enligt mig själv alltå, inte för att någon annan tvingar. Men själva utredningen pågår ännu och det känns som jag fastnat i ett byråkratiskt limbo.

Har kontaktat dem (centralen) med frågor om vad jag "får" göra just nu. Väntar. Personen som hittills svarat på mina frågor är åtminstone jättetrevlig, och talar  dessutom flytande svenska.

Och jag skulle ju vilja ha deras beslut någon gång snart. Håller på att bli helt nervös över min ekonomiska situation som fram tills deras beslut är riktigt obehagligt osäker. Omöjligt att planera någonting.

Skitvecka. Hoppas snart ha något roligare att skriva hit.

 

14.09.2018 kl. 15:21

Annans hemförlovning och egna träningsplaner

Nu går det framåt! I torsdags fick mamma komma hem från sjukhuset. Dagen innan fick hon tillsammans med en specialist komma hem "på besök" för att se över bostaden och vilka eventuela hjälpmedel hon kan behöva. Det blev alltså för min del panikstädning i hennes bostad inför besöket... Det gick sedan, tydligen, helt bra och så var det ju mycket tacksamt att också själv få tala direkt med någon som kan det här och vet vilka saker som kan behöva fixas ännu. Vi gjorde en deal om korttids intensiv hjälp, alltså inte hemhjälp men hjälp med att finna sig hemma och med att få allt att fungera i grunden. Kommer inte ihåg den rätta termen, men det har varit jättebra! Mamma var så glad att äntligen få bli hemförlovad, men samtidigt är förstås ganska många saker utmanande för henne nu. Just därför är det så skönt med nyttig info om vad som lönar sig att förbereda och anpassa, och vad som kan ordnas senare, på lång sikt - hon blir ju inte yngre och även om hon återhämtar sig från just det här kommer varken hennes styrka, rörlighet eller kordination att bli bättre med åren.

Hittills har saker gått ganska smidigt efter hennes hemkomst. Det har krävts med öppenhet än förr från hennes sida om vilka saker hon behöver hjälp med, och något av den öppenheten hoppas jag att vi kan ha kvar också senare, när hjälp+behovet minskar igen. För en del av det finns ändå där, precis som förr - men alltså förhoppningsvis öppnare och ärligare. Visst förstår jag att stoltheten kan göra att det tar emot, men ibland måste den sväljas. Nu finns långtidslånade hjälpmedel i form av käpp, rullator och duschpall.

För att göra något helt bara för mig själv denna sommar bestämde jag mig i fredags för att trots allt anmäla mig till Det Stora Träningslägret i augusti. En hel vecka karateträning, och i år dessutom flera dagar med tre sessioner per dag. Kan bli ganska svettigt, och varje gång går man där kring mitten av lägret med onda muskler i hela kroppen och svär för sig själv om hur man ens kom på tanken att göra något så galet... Och ändå är det alltid värt det! Blir kul, vi är tre personer på väg härifrån min egen klubb och bara en annan från Finland såvitt jag vet. Förutom själva träningen ser jag fram emot att igen få möta upp med karatevänner som jag inte sett "irl" på flera år nu!

Annars gör hettan just nu det lite utmanande med träningen. Visst, softare karateträning eller yoga i parken ibland men allt tyngre uteblir, vilket  sätter sina spår och märks inte minst på humöret och tålamodet. Saknar att riktigt trötta ut mig! Saknar löpningen! Men visst, lyxproblem egentligen.

Idag på förmiddagen fick jag chansen att delta i en superfin yoga- och meditationsstund med Yoga Ele, dessutom i en minigrupp om bara tre personer. Skönt, kort men intensivt flow-pass och välbehövlig ledd meditation som bara kändes helt rätt just idag. Motsvarande hålls imorgon igen, deltar antagligen igen då! Mer info här.

<3
 

23.07.2018 kl. 20:31

Annans rehabilitering och min parkyoga

Sitter och nördar i Arken efter avkopplande parkyoga. Efter dagens besök på sjuhuset hade jag en lugn stund för mig själv i parken med anteckningsboken och min färdigsallad från butiken. Sedan yoga. Riktigt skönt. Men var lite väl nära att somna under sawasanan.

Mammas rehabilitering verkar gå bra, nästa steg blir att träna på att gå i trappor - nödvändigt då hon måste upp för en trappa för att komma in i sitt hem. Idag var vi på en liten promenad (okej, mest rullstolsutfärd) ut i friska luften. Den var kort men uppskattades. Det ser ut som hon ska få komma hem någon gång nästa vecka. Det blir att flytta om lite i hennes bostad om hon ska rymmas att röra sig med rullatorn. Oroar mig nog lite för hur det ska gå, men de har varit hemskt hjälpsamma på sjukhust och också engagerat sig i hennes liv utanför avdelningen, så mpnne det inte ska gå bra ändå.

Själv funderar jag också på resten av sommaren och vissa hittills  icke-bekräftade planer som det nu är svårt att fatta beslut om utan att veta mer om hur mycket jag kommer att behövas de närmaste par månaderna. Saker jag hade tänkt jag skulle göra.

Och #365artchallenge projektet ska ske ännu, orkar bara inte ta tag i det just nu.

 

05.07.2018 kl. 19:51

Sjukhusflytt och lättnad

Okej, så idag blev allt lite klarare. Mammas uppfattning om att hemförlovas redan idag var ett missförstånd, det som hände var att hon flyttades från Tyksens trauma till stadssjukhusets ortopediska för rehabilitering. Och jag andas ut. Hade ju överhuvudtaget inte själv fått någon information om hennes närmaste framtid och vårdbehov. Vid dagens besök stod det mycket klart att den hjälp och stöd hon fortfarande behöver är långt över vad jag kan erbjuda (och vad hennes lägenhet möjliggör).

Något som också är viktigt. Hon har varit jättenöjd med sin tid på sjukhus hittills, får hoppas att det fortsätter så också efter flytten. Har fått öva att gå med stöd och det verkar lovande. Och jag är tacksam att hon får den vård hon behöver.

Små steg framåt.

29.06.2018 kl. 19:40

Om åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och sånt

Ännu i förrgår funderade jag på den där bloggtexten jag så länge velat skriva men inte fått ihop, den där om när ens föräldrar (ok, i mitt fall förälder) åldras, om hur jag saknat den där facebookgruppen eller liknande att dela erfarenheter i, alltså motsvarande alla de är som finns för småbarnsföräldrar men istället för vuxna barn med äldre föräldrar. Den finns inte. Halt på riktigt, det finns tydligen inga sådana grupper.

Min mor fyller 80 år i höst. Hon flyttade hit ner till Åbo för några år sedan för att finnas närmare och för att hemhuset i Jakobstad blivit för stort och för mycket. Det har varit bra att ha henne här och kunna delta i hennes liv på ett annat sätt, hitta saker att hjälpa med, hålla lite uppsikt, umgås så mycket oftare. Samtidigt stressande, jag känner ofta att jag inte räcker till (inte för att hon skulle påstå eller ens antyda det själv), att jag inte klarar av jobbet som Den Där Dottern. Att borde vara bätre på att se hennes behov (hon ber inte om något i onödan. Inte i nödan heller.) och förstå hennes gränser. Och vissa dagar skrämmer det att långsamt följa hennes åldrande, fast det förstås egentligen är hur naturligt som helst. Att alltid veta att det inte blir bättre. När hennes gång blir stelare och balansen sämre, handstilen darrigare och minnet lite... långsammare? Och lokalsinnet och initiativförmågan och så har hon själv blivit så rädd för alltmöjligt, så ängslig.

Och så igår ringde mamma. Förklarade mycket kort och sakligt att hon var på tyksen efter att någon stött till henne med bilen. Hon sade allt så saklig och naturligt att jag inte ens förstod att fråga om viktiga saker förrän en stund senare, då hon inte längre gick att då tag i per telefon, inte på flera hemska timmar. Herregud, oron.

Framåt kvällen nådde vi varandra och jag kunde komma till sjukhuset och träffa henne och hon skulle bli opererad högt uppe i ena lårbenet. Lyckligtvis inga andra skador, jag häpnar fortfarande över det.

Nu vet jag att operationen gick bra, och när jag besökte henne idag verkade hon pigg och på gott humör. De tar bra hand om henne på Tyks, och hon har idag fått börja öva att gå med kryckor och prova på rörelser som ska göras en gång i timmen för att upprätthålla rörligheten.

Så när vi talade ikväll berättade hon att hon kanske får komma hem imorgon. Herregud, redan imorgon var bådas reaktion, men jag får nu lita på att de vet vad de gör på universitetssjukhuset. Hoppas nu att imorgon kunna pressa till mig mer information om hennes fortsatta vårdbehov och rehabilitering. Vad jag behöver tänka på, vad som är viktigt elle rsom särskilt behöver aktas... Jag vet att jag inte är hennes förmyndare men det är ju jag som förväntas se till henne och kort sagt ha koll på hela jäkla projektet.

Lyckligtvis städade jag hemma hos henne "redan" idag, något jag slarvat med under våren då jag själv haft svårt att orka. Känns lite som jag lånar energi nu, men vad annat kan man göra. En dag i sänder, vad som än händer.

Ett Jeppis-uttryck jag blev påmind om nyligen: He e sådee nu, tills he er aadeleis [Det är såhär nu, tills det är annorlunda].

Just he - he er noo så..

28.06.2018 kl. 20:05

Jag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

Wow. Skrivpaus, bloggtorka, call-it-what-you-want sedan april. Och allt svårare att återvända ju längre tid som går, förstås. Denna vår har varit fylld av stress och besvikelse(r), och det har synts (syns fortfarande) på flera olika områden av mitt liv. Nu försöker jag fixa vad som går att fixa, städa undan och sedan gå vidare. Flummbeskrivning.

förra veckan var urtrevlig. På tisdag blev det en kort utfärd tll Helsingfors för Tiger Lillies-konsert och träff med en av mina äldsta vänner. Fin kväll! Konserten var över mina förväntningar och speciellt imponerad var jag av hur de hanterade den lugnare, sorgsnare delen av sitt låturval. Riktigt stämningsfullt.

Torsdag till söndag spenderades i Heimtali, Estland, i karatens tecken. Årets Nordiska sommarskola hölls där, dvs en av årets största karatehändelser inom min stil. Ett lyckat och inspirerande läger, även om min egen hälsa inte riktigt var vad denb borde varit. Och roligt att igen få möta upp med gamla vänner, förstås.

Ikväll ska jag yoga - det är World Yoga Day imorgon och ikväll hålls alltså en yogahappening i idrottshallen i Kuppis, Åbo för den som är intresserad - och efter det blir det länk tillsammans med en vän. Ser fram emot båda. Det jag försöker få gjort här framför datorn blir ändå inte till mycket mera idag. Ibland hjälper bara träning.

20.06.2018 kl. 15:15

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Det har varit en skön påskheög. Helgen inleddes redan på torsdag kväll med bandkväll på Skärgårdsbaren (Riffcraft med Sunniva, I,Captain, Craneium och Jupiter spelade. Speciellt kul att se I,Captain som jag missat flera gånger då de alltid spelat först och jag varit sen. Nu missades tyvärr Sunniva istället. Oh well.).

Efter en något bakfull långfredag (Hur? Jag drack bara några öl.) och lat påsklördag kom jag mig idag iväg ut på långlänk. Riktigt skönt, perfekt soligt länkväder dessutom. Samtidigt testade jag nya skor. Ska testa att börja springa med lättare skor, alltså mindre stötdämpning. Har redan tidigare tänkt att det kunde vara en idé då jag ju annars oftast tränar barfota, och nu hittade ett par trevliga sportskor som sitter som handskar på fötterna (hmm...Borde det rätta ordet då vara "strumpor"?). Det gick alltså bra, fick jobba lite mer "aktivt" med fötterna istället för att bra passivt landa på dem vid stegen, och anpassa stegen till att kunna fjädra me kroppen istället för skosulan så att säga. Men jo, gick fint, kändes som effektiv benträning och var ordentligt trött i vaderna efteråt men inget som gör ont eller så. Också det tidigare skadade knät tog det riktigt bra. Så att kul - det ska jag fortsätta med. Nu börjar ju dessutom både föret och dagsljuset bli sådant att det alls lockar att söka sig ut också.

Betydligt mindre lockande saker jag ägnat denna dag åt har varit att diska och så månadens fpa-byråkrati. Olika inkomst varje månad, som senast ledde till både straff och belöning i samma beslut. Oh yay.

Imorgon ska jag städa hemma. Det är verkligen ett måste nu, inga flera undanflykter, vare sig konst- eller träningsinspiration gillas som ursäkt. Vad ska jag hitta på härnäst, plötslig artikel- och avhandlingsinspiration? Skulle inte förvåna mig det minsta.

 

 

01.04.2018 kl. 22:51

Överraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?

I går, på väg ut från Kårens loppis, fastnade en bok i handen på mig. Vid in/utgången finns ett bord med saker att ta gratis, och där fanns alltså en ensam bok: Inger Edelfeldts Finns det liv på Mars? Omslaget såg ut som ungdomsroman eller chicklit, men baksidetexten fick mig att ändå plocka med mig boken.

Och sedan läste jag ut den på en kväll (Okej, jag låg vaken till 04)! Sträckläste. Ibland råkar man ut för böcker som känns som just rätt bok för mig just nu, och det känns helt fantastiskt!

Titeln Finns det liv på Mars? är förstås en David Bowie-referens, och lagom musiknördiga glam rock-referenser fortsätter boken igenom. Boken handlar alltså om 45-åriga Joni, "en musicerande och lätt kaotisk ensamstående mor",  som bestämt sig för att Ta Tag I Saker och "bli vuxen" (läs: normativ), "bort med vilda drömmar, in med ordning, reda och realistiska förväntningar". Både för att svara på omgivningens förväntningar och egen besvikelse. Som vem som helst säkert redan gissat, går det inte helt enligt planerna och verkligen inte smärtfritt. Lyckligtvis.

Så svårt att ge en beskrivning som inte ändå osar just chicklit. Asrolig läsning men också stundvis gripande, och för mig blev det super-igenkänning, nästan på en pinsam nivå. Mycket träffsäkert om ålder och förvntningar, kvinna/ 40, just den där vuxenhetspressen, alltid helt enligt någon annans mått och ändå luras man dit, komplexfylld och ursäktande, med en känsla av att aldrig räcka till, istället för att leva ut sig själv "trots" åldern.

Varm rekommendation, finns att låna i Åbo om någon villhöver.

19.03.2018 kl. 20:27

Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.

Som vanligt, när jag har något jag verkligen vill eller behöver skriva om, så blir det absolut ingen text om just det. Det blir för utmanande. Sträcker mig istället desperat efter trådar om alltmöjligt annat att skriva om, vad som helst.

Jag skulle kunna skriva om att det känns bra med karaten nu. Träningarna är roliga och vi har kanske fått en ny medlem (vännen jag hade med mig på förra helgens självförsvarskurs förstod att pitcha våra träningar där - bra!). Nästa vecka ska jag själv dra en träning, blir första gången på ett tag.

Eller om att jag verkar ha något slags bättre sortens handarbetsinspis på gång (just nu virkar jag både på en katt-igloo och en... poncho kanske det blir? Och stickar en halsduk. Bland annat.)

Eller om hur jag ser fram emot den stundande helgen, som innehåller en del program men inte för många (föreläsning/samtal, loppisrunda, hjälpa mamma med sådd och omplantering).

Eller om hur skönt det är att solen återvänder och jag får njuta med mina älskade shades på igen?

Men vem lurar jag? Inte mig själv. Men kanske den Viktiga Texten också föds någon vacker dag. Eller att jag lyckas uttrycka llt på något annat sätt. Måleri? Stora och omstörtande saker på gång i skallen just nu.

16.03.2018 kl. 17:19

Helgens självförsvarkurs

En råddig måndag efter en kul och intressant helg. Trevlig måndag, ändå. Fått försenade kelapengar och någon gullig människa satte en hel tia i tipburken på jobbet! Tack! <3

Mest spännande i helgen var lördagens självförsvarskurs. Tänk att jag efter alla dessa år fick "röven ur" och gick en kurs i praktiskt självförsvar! Arbis arrangerade, det var en introduktionsdel på morgonen och fortsättning på eftermidddagen. Fick min kompis Mikael (som jag också tränar karate med) medlurad, han blev sedan enda kille på kursen. Kändes bra att ha en vän med, och vana att träna tillsammans vågade vi ta i lite mera de gånger vi hade varandra som träningspartners.

Kursen kändes nyttig och jag lärde mig flera nya saker, även teoridelen var mycket lyckad och innehöll många bra saker om självförsvar/nödvärn, om juridiska aspekter, om att vara uppmärksam och t.o.m. om hur man borde bete sig i samband med ett terrordåd eller annan fara/panik i folkmassa.

Kursen riktade sig till både kvinnor och män, och den där enda saken jag egentligen kanske saknade hade nog varit mer som gällt just mig, som kvinna. Flera av exemplen som togs upp rörde situationer mer typiska för en man att hamna i, så som provokationer i korvkioskkön eller folk som "muckar gräl" på fyllan. Visst kan det hända kvinnor också, men de mest typiska farosituationerna för oss ser ändå annorlunda ut...

Så nu är det bestämt: Som nästa vill jag gå en självförsvarskurs för kvinnor, uttryckligen inriktad på just oss! Ska hålla koll på när nästa går.

Hur som helst ekommenderar jag alla, helt vem som helst oavsett bakgrund, kön eller ålder, att gå den där självförsvarskursen du ändå funderat på! Just do it.

12.03.2018 kl. 19:20

Kvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationen

Skulle ju ogärna klaga om det här, men demonstrationen ikväll (som jag skrev om i mitt förra inlägg) var ju lite... trist. Fint initiativ, verkligen, men få deltagare, många arrangörer och ett ganska oklart budskap - möjligen som följd av de många arrangörerna, om alla vill ha synlighet åt just sina egna intressen..? Jag inser ju visst att flera frågor kan samverka eller överlappa, men ibland tror jag det kan vara bra att ha ett klart budskap för sin demonstration. Nu upplevde jag att kvinnodagen/kvinnokampen/feminismen hamnade onödigt mycket i bakgrunden. Sedan kommer jag aldrig riktigt att förstå pointen med att konsekvent dyka upp till alla demos med sin svarta flagga istället för något mer konkret budskap rörande just den demonstrationens tema. I dagens demo fladdrade tre stora svarta flaggor över den lilla folksamlingen så att inte gick att säga vems de var utan de såg ut som "allas". Samtidigt som det var få egentliga skyltar, några återanvända antifascistiska banners på sin höjd.

Okej, nu har jag jåmat. Kändes ändå viktigt att delta.

 

08.03.2018 kl. 18:41

Kvinnodagen och demonstration

Så. Idag är det internationella kvinnodagen, och precis som varje år ska det gnällas om samma saker: "Nähä, så nu får man inte uppvakta kvinnor längre?", "ja men kanske jag gillar choklad och rosor, får jag inte göra det?", "allt har blivit så politiskt, och ni feminister är aldrig nöjda"

Vi tar det en gång till: Kvinnodagen började som socialistiska kvinnors initiativ och ja, den var politisk, en del av kampen för kvinnors rättigheter. Det var först efter att kvinnodagen på 1970-talet uppmärksammats av FN och blivit "deras" temadag som dagen gick allt mer mot en hyllning av kvinnan och allt mer kommersialism snarare än kamp.

Det skulle finnas så många intressantare frågor att diskutera än samma återkommande gnäll om hur man inte längre får hylla kvinnan. T.ex. Finlands envisa profilering som jämställt (för här fick kvinnor faktiskt rösträtt jääättetidigt!!) trots att vi ligger pinsamt högt i statistiken då det gäller våld mot kvinnor. Eller lönenivån inom kvinnodominerade yrken. Eller nästan vad som helst, faktiskt. Men nej, mäns (och kommersiella aktörers) rätt att uppvakta kvinnor på just den här agen är ju bara en så mycket brännande fråga.

För ett par år sedan då jag deltog i en demonstration på kvinnodagen gick jag med på att bli intervjuad av en representant för vår ena lokaltidning. Han inledde intervjun med att mansplaina åt mig om kvinnodagens ursprung, för han hade minsann kollat upp i Wikipedia (!) att den ursprungliga kvinnodagen gick ut på att hylla kvinnor med blommor men att den ju nu blivit något mera politiskt, och vad tycker jag om det? Och fortsatte sedan med lika ledande frågor. Försök nu sedan styra upp en sådan intervju.

I år (om ganska exakt en halvtimme faktiskt) ska jag igen gå och demonstrera, vi samlas på Salutorget i Åbo kl 17 för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation både i Finland och i världen. Facebokevent här.

Jag förhåller mig dubbelt till demonstrationer. Är själv (oftast) obekväm med uppmärksamheten och mängden människor, men deltar ändå om det känns viktigt, och kan bli rent löjligt rörd av en fin demonstration, alltså nivå tårögd. Det är något med gemenskapen och viljan, kraften. Har alltid på förhand vad som känns som världens ästa idé till en skylt eller banner men så ångrar jag mig. Det blir ingen i år heller.

Torilla tavataan!

08.03.2018 kl. 16:11

Krokikväll och perfektionism

Igår deltog jag i B-gallerias krokiteckning, det var första gången på länge. Som jag skrev här i förra inlägget, hade jag redan innan  funderat på ifall teckningsupplevelsen skulle påverkas av mina nya erfarenheter av att själv stå modell. Så gjorde den det?

Jo, lite. För det första tog tiden inte slut riktigt lika plötsligt som förr. Kanske har jag utvecklat någon slags känsla för hur länge t.ex. två minuter är? Och för det andra så var det som om jag skulle haft lättare att uppfatta balansen, alltså var tyngdpunkten i ställningarna är. Jag har blivit mer medveten om hur mycket som uttryckligen är fråga om balans.

Och förstås såg jag med en annan nyfikenhet på de olika ställningarna. Kvällens modell, som för övrigt antagligen är den aktivaste konstmodellen i Åbo, gör ganska kreativa och annorlunda poser. Ofta är de verkligt utmanande att teckna, med korsade armar och ben och vridningar åt olika håll. Har nog själv hållit mig till mera "klasiska" grejer hittills, med undantag för de där gångerna som läraren bett om karate-inspirerat...

Jag borde teckna oftare. Hålla både ögat och handen i form. Förra året utlyste jag ett 365-projekt, där jag alltså tecknade/målade/på annat sätt skapade något varje dag och serdan lade upp det på en blogg. Tyvärr strandade hela projektet framåt sensommaren. Tänkte länge att jag skulle försöka pånytt i år, men det har varit minst sagt segt. Har tecknat lite, men inte varje dag, och inte lagt upp någonting (ännu). Kan inte ens bestämma mig för om jag vill fortsätta försöka eller inte. Alltså egentligen vill jag, men perfektionismen tillåter mig inte just nu och för tillfället är jag tydligen för svag för att övervinna den.

Nu måste jag försöka återvända till vad jag egentligen borde ägna mig åt idag - en helt annan slags utmaning. Tog på mig att  korrekturläsa och förkorta en text av en av mina egna etnologiska husgudar (because it seemed like a good idea at the time). Texten är ungefär dubbelt så lång som den borde vara och min uppgift är svår. Tyckte jag tog bort massor men när jag kollade närmare var det "bara" ca 3000 tecken - och jag borde trolla bort närmare 15 000... Oh joy.

01.03.2018 kl. 15:59

Funderingar om träning och mental hälsa

Jag har den senaste tiden igen påmints om hur viktig träningen är för mig, eller egentligen snarare hur viktigt det var för mig att alls bli fysiskt aktiv då, för kanske 10 år sedan. Att vara i form och ta hand om sin kropp är förstås värdefullt i sig, men själv har jag speciellt märkt skillnaden det haft på mitt mentala välmående. Jag faller inte lika djupt när jag faller. Det är inget jag tar för givet, men försöker minnas att njuta av det så länge det är så.

Samtidigt känns det viktigt att här betona att jag inte hör till de där pepparna som naivt och envist uppmuntrar andra att byta sina t.ex. antidepressiva mot skogspromenader eller träningspass. Jag har också sett de där "inspirations"bilderna och de är ju inget annat än repsektlösa mot dem som verkligen mår dåligt.

Både karaten och yogan kräver en viss slags koncentration, en närvaro, att bara vara där i stunden, bara fokusera på vad jag gör just då (okej, i karaten måste jag också fokusera på vad min partner, "motståndare", gör) men också löpturerna föredrar jag att hålla så enkla och avskalade som möjligt (ingen musik i öronen, inget annat extratjafs heller) utan bara ta mig ut och springa, skorna på och lagom varma kläder och ut. Känna hur det känns i kroppen att springa just den dagen. Karaten och löpningen har igen det gemensamt att jag får trötta ut mig ordentligt, vilket också ger en skön ro i sinnet efteråt.

Igår hade jag en jätteskön löptur trots det kalla vädret. Blir kanske en till imorgon.

Idag återaktiverade jag min profil på träningssidan funbeat för att lättare kunna hålla koll på mina träningsrutiner. Bad om tips av facebookvänner, en karatebekant nämnde sidan och så visade det sig att jag redan hade ett konto... Hade bara inte använt det sedan 2015, tydligen... Säg hej om du själv är där!

24.02.2018 kl. 22:32

39, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer

Oktober 2018

#MIAUtoo - eller inte?

September 2018

Byråkratilimbo

Juli 2018

Annans hemförlovning och egna träningsplanerAnnans rehabilitering och min parkyoga

Juni 2018

Sjukhusflytt och lättnadOm åldrande föräldrar och lårbensfrakturer och såntJag återvänder. Musik, yoga och annan medicin.

April 2018

Påskhelgsupdate inkl löpningsnörderi

Mars 2018

Överraskande bokrekommendation - Inger Edelfeldt: Fnns det liv på Mars?Omstörtande saker i skallen - skriver om allt annat.Helgens självförsvarkursKvinnodagen 2: Efterkommentar till demonstrationenKvinnodagen och demonstrationKrokikväll och perfektionism

Februari 2018

Funderingar om träning och mental hälsaFunderingar kring facebookgratulationer

Januari 2018

Nytt år, nytt jobb och lite kroppspositivism

December 2017

Om kampsport och självförsvar - och HakkarainenMeetoo-demo i Åbo kl 18!

November 2017

Farsdagstankar (Isi 1949-1999)Klädbytardagar och nagelexperimentChoomfest + Kiarama @ SkärgårdsbarenOm farsdagen, HBL och könsneutralitetFpa och jag - vilse i byråkratidjungeln

Oktober 2017

förkylningsflummiga #metoo-kommentarer#metooÅbo bokmässa och Turun varjokirjamessutHur mår den finländska demokratin?

September 2017

Snabblunchtips för ÅAfolk: GadobowlVeckans blogglista

Augusti 2017

Höstens arbiskurserÅbo. Sluta pissa på min stad.Testat: Air yogaBekymren som krympte bort

Juli 2017

Parkträning - kehonpainoJacob Hashimoto på WAM

Juni 2017

Bostadssök och hatade inredningstrenderHöstens karateträningar!Sevendays miljölistaFöreläsning: Monty Python ja koominen keskiaika