Åbo. Sluta pissa på min stad.

21.08.2017 kl. 16:50

Det tog ett par dagar för mig att vilja ta tag i det här, skriva om det. Det var så oerhört overkligt och skrämmande att i fredags plötsligt börja nås av rapporter om attacken i Åbo centrum, att bit för bit under kvällens lopp börja bygga ihop en bild av vad det riktigt var som hände. I det här skedet verkar det som många bitar börjar ligga på plats.

Sådana händelser är skrämmande, men nu efteråt är jag inte på långt när lika rädd för eventuella nya [terror]attacker som jag är för de så kallade motreaktionerna och den ökade och mer högljudda vardagsrasismen. Det är pinsamt, ledsamt och skrämmande samtidigt.

Bara en kort stund efter den tragiska händelsen, innan man ens riktigt visste vad det var som hände, kunde man se människor erbjuda hjälp och stöd på olika sätt. Via Safetycheck - där man kan markera sig som "safe" vid liknande händelser - var det många som erbjöd allt från bilskjutsar till bara att lyssna på den som behöver få prata med någon. Och varje gång bågon med misstänkt "icke-finländsk" bakgrund erbjös hjälp fanns de där - hatarna. "Hur tecks du?" eller "våga ens visa dig här!"...

Under kvällen var många, inte minst invandrare men också andra, rädda att röra sig på stan, ibland för att alls gå ut hemifrån - av rädlsa för att stöta ihop med SOO-are och liknande pack.

Attacker gjordes mot butiker och restauranger med "utländska" innehavare, bl.a. en pizzeria i Pargas utsattes. Fönster krossades och mordhot uttalades.

På lördag skulle en manifestation hållas på torget, för att tillsammans hedra offren och mötas utan hat. Den skulle arrangeras av först en irakisk, sedan även av syrier. Vad hände? Polisen varnade om att högerextrema skulle röra sig på stan och hålla en egen grej på torget, att det finns hög risk för konfrontation och att de inte kunde garantera någons säkerhet. Manifestationen inställdes, men folk samlades ändå. Det var många som på eget initiativ ändå sökte sig till torget, många som ändå samlades kring platsen där den där första knivattacken skett, många som hade med sig ljus eller blommor som blev till ett långsamt växande, lysande hav. Gamla och unga, barnfamiljer, "kantasuomalaiset och efter ett tag vågade sig även en del av de ursprungliga arrangörerna till platsen. Sociala media var bra för att meddela att det är tryggt, ni kan komma hit nu... Men så synd att det behövdes. Samtidigt hölls en extremhögersamling i andra änden av torget, en lyckligtvis liten grupp som lyssnade på varandras brinnande tal.

Mycket har de senaste dagarna skrivits både om själva attacken, om polisens utredningar och om Åbo och invandring och islamism och... Både sakliga texter och rena rykten. Flera av de modiga människor som på olika säått hjälpte till den där eftermiddagen, som skyddade offer eller jagade förövaren, visade sig ha "utländsk bakgrund". Då dessa hjältar fått plats i nyhetsrapporteringen har det också kritiserats. "Varför uppmärksammar ingen de finska hjälparna?" och all världens konspirationsteorier. Konspirationeteorier och hat har också färgat kommentarsfält rörade de irakier och syrier som skulle hålla i manifestationen. Vissa har nu bara bestämt sig för att "de där" nu alla är potentiella terrorister och om någon påstår annat så måste det ju vara lögn.

Och allt det lilla. Folk som svär, hotar, spottar eller byter kö i Salekassan. För här ska vi protestera mot alla som ens ser utländska ut. Ert fel. Allas fel.

Och hot mot sådana personer, politiker och andra, som tidigare talat för ökad invandring. För nu är det också deras fel.

Det har de senaste dagarna funnits så mycket vackert, så mycket gemenskap och värme och omtanke. Men så allt det här hatet. Alla dessa personer som bara suttit och väntat på att något sådant här skulle hända och som nu helt ogenerat triumferar och rider på vågen av sorg och rädsla. Jag tror inte att nazisterna blivit flera till antalet men de har tagit sig rätten till vår vardag, till våra media och våra stadsrum och agerar ut saker som de kanske inte skulle ha gjort tidigare. Och just det här är vad som gör mig mest upprörd och rädd. Själv går jag ändå ganska trygg - jag har ett nordiskt utseende och de kan inte läsa mina tankar. Så länge jag är tyst är jag trygg.

Men är det trygghet om det krävs att jag håller käften? Jag vill inte.

Och jag vill göra något, vill uttryckligen göra något, men vet inte vad. Vad kan man göra? Det är så oerhört frustrerande att bara se på när mitt Åbo görs till ett förtryckets centrum. Protester räcker inte, jag vill kunna göra något för att motverka, men... vad?

Uppgivet men ärligt frågar jag: Vad kan man göra?

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:

40, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer