Reflektioner kring kroppen, att bli äldre och om (o)synlighet

18.09.2017 kl. 16:01

I dag har jag en helt överjävlig mensvärk. Önskar den hade börjat innan jag begav mig hemifrån, då hade jag stannat hemma. Just nu är jag jävligt trött på mens överhuvudtaget, för det känns ju så onödigt också, Jag är 38 år gammal och har inga barn, alla mina oräkneliga menstruationer hittills har varit onödiga äggceller som jag lika gärna bara hade kunnat t.ex. donera istället. Just idag är mina äggstockar speciellt billiga, men har också förstått att jag passerat åldern för när man får donera ägg så skiter väl i det då. Nu ska ett till av äggcellsjävlarna alltså ut ur kroppen och som tack får jag  magvärk, migrän, trötthet, frossa och skithumör.

Jag hade redan tidigare bestämt att jag idag vill skriva om kropp, reflektioner kring min kropp och att trivas i den - eller inte göra det.

Nu är det ganska exakt 1 1/2 år tills jag fyller 40. I sig tycker jag inte att hela "fylla 40" borde vara en så stor grej, men samtidigt är det ju det. Eller görs till det. Jag vet att det inte är fråga om någon plötslig dramatisk förändring utan att vi alla utvecklas hela livet. Men ändå. Det finns mycket jag är nöjd med idag, då det kommer till min egen kropp, men det finns förstås också dagar då man bara inte kan låta bli att jämföra och bara ser skillnaderna, förändringarna.

Ibland kan jag inte sluta gräma mig över att tidigare "fördelar" som ögon, bröst och rumpa alla blivit tröttare och hängigare. Cirka en dryg vecka i månaden (veckan fre mens) lever brösten och rumpan upp lite och börjar påminna om sina tidigare själva och jag kan inte låta bli att bli lite glad över det. Tyvärr är ögonen (ögonlocken) under precis samma period istället extratunga och dessutom migränpåverkade. Till ögonens fördel - jämfört med de andra två nämnda delarna - hör igen bland annat det att istället det de varken utsätts för finnar eller täcks helt av hudbristningar.

I stort sett trivs jag bättre i min kropp idag än jag gjorde i 20-årsåldern. Om vissa delar trilskas så trivs jag ändå bättre i helheten. Jag är starkare, smidigare och har fått bättre hållning. Och jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp när den säger ifrån - för det gör den.

Ansiktet förhåller jag mig ändå mera dubbelt till, å ena sidan finns den där nya "tröttheten" jag ser på alla bilder av mig, i det där ansiktet jag inte alltid ens käner igen (på foto) och bara för ett par dagar sedan insåg jag plötsligt att jag fått början till permanenta bekymmersrynkor mellan ögonbrynen, tack för det. Fast å andra sidan en annan grad av uttrycksfullhet - idag kan jag med pyttesmå skillnader i mimik uttrycka allt från glädje, förvåning, medlidande, irritation, vänlighet, retsamhet, whatever - det är lite som att ett kommunikationsinstrument fått flera strängar. Kul bara man lär sig använda det. Diskret 35plus-flirt är en sann sport. På bilder från 20-årsåldern ser jag visserligen osliten men ofta också hemskt osäker ut. Varför är det snyggare?

Hela den här utseendefrågan är ju lite känslig och man kan alltid fråga sig vem som har rätt att gnälla, hur normativ får man vara och ändå missnöjd eller obekväm? Helst skulle jag allti vilja skriva positivt och uppmuntrande, men hur ärligt är det om det inte är hur det känns inuti? Just nu är det den där förändringen jag hänger upp mig på. Skillnaden, hur det är "nu" jämfört med "förr". Både min egen upplevelse av den och de budskap jag får utifrån.

Jag har svårt att vänja mig vid den nya osynligheten som redan blir allt mer verklig med åren. Jag skulle inte för en dag vilja ha tillbaka den uppmärksamhet som jag (min kropp) fick kring 20, men samtidigt känns det konstigt att gå in i den där osynligheten tillsammans med andra i min ålder, att det ska vara så självklart att vi slutar "finnas". De är jätteskönt att få känna mig tryggare ute bland folk och mera respekterad samtidigt, det är inte den där obehagliga objektifieringen i sig som jag saknar. Och jag vet att det inte bara handlar om förändringar i mig själv (mitt utseende) utan att det säkert också hänger ihop med att (nyktra) människor helt enkelt inte vågar säga/göra vad som helst åt en kvinna de uppfattar som "vuxen". Och det är ju bra - för mig. (Ännu bättre vore det förstås om även 20-åringar skulle respekteras) Men samtidigt märker man ju när något som funnits där försvinner, hur jag inte uppmärksammas, hur jag försvinner i omgivningens ögon. Det är kusligt.

"Jag" försvinner också ur den bildvärld som omger mig. Hur mycket reklamvärlden än försöker kompensera för de sen-tonåringar de låter föreställa vuxna genom att börja erbjuda annonser med pigga seniorer i något försök att vara normbrytande, så tar det inte bort osynligheten: Mellan deras "unga vuxna" och deras "gamla" finns närmare 40 år av kvinnlig osynlighet. Kvinnan som varken är ung eller gammal behövs inte för att sälja saker åt kvinnor i sin egen ålder. Visst finns det undantag. Men det vore ju trevligt att se modeller över 20 utan att de uttryckligen ska föreställa Mogen Kvinna (i motsats till Ung Kvinna) utan bara skulle vara... kvinna? En gång räknade jag, hur många kvinnor i min egen ålder (plus-minus fem år) jag såg på bild i stadsbilden omkring mig, kollade alltså både på skyltfönster och reklamslyltar mellan mitt hem i Portsa och mitt mål i akademiområdet. Först låg resultatet länge på siffran en (Reklam för Cambridgedieten), sedan slutade det väl på två (reklam för ett försäkringsbolag). Sällan blivit så glad av att se valreklamer som jag blev den dagen - så många bilde på vuxna kvinnor - som dessutom vill något.

Jag hade egentligen tänkt (och ska göra det) skriva om träning i ett skilt inlägg, men vill ändå ta ett träningselaterat exempel: Ännu för några år sedan brukade jag alltid möta en av två följande reaktioner av personer som hörde att jag tränar karate: Antingen "Hur länge då? Tävlar du?" eller bara "jaha, höhö, har du svart bälte då?" Ingen väntade sig det ett ja på den senare frågan och det har just därför sedan 2013 känts speciellt bra att få ge just det svaret. Men. För inte så länge sedan var det något som förändrades. Nu får jag oftast frågan "Jaha, vilken ålder tränar du?". De som frågar utgår alltså helt självklart från att jag inte utövar utan lär ut, och helst tydligen juniorer. För mig personligen är tanken skrattretande att någon skulle lära ut utan att själv utöva men det är kanske en detalj här. Det som jag hänger upp mig på är ju hur någon som inte känner mig, som aldrig sett mig träna, kan vara så säker på att jag "coachar" at hen inte ens bryr sig om att fråga de där andra sakerna först. När blev jag någon som i andras ögon ser ut att vara "past my peak"? Det gör ont att möta den reaktionen. Och jag önskar att det bara hänt en gång.

Vart vill jag komma med det här? Just för att jag allt oftare känner pressen utifrån att jag borde vara missnöjd med mig själv och min kropp, varje gång jag får vinkar om att jag borde varvat ner eller om hur helt normalt åldrande borde ge mig komplex, vill jag sätta ner foten. Jag vet att jag inte är tvungen att ta till mig den skiten men att göra motstånd fungerar ju bara så länge jag är helt medveten om det, så snart jag slutar tänka efter översköljs jag av budskapet att det ju faktiskt håller på att bli något fel på mig. Att jag borde sluta kräva uppmärksamhet eller anstränga mig mer för att sluta åldras. Inte genom att klä mig som en tonåring, för guds skull, men lite diskret försöka stoppa själva åldrandet. Genom krämer, behandlingar, träning, dieter, allt som går att köpa för dyra pengar.

Jag vill hellre ha tillbaka erkännandet av min egen kropp för vad den är - en fullt normal, sund vuxen kropp. Kan jag få det, tack.

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

40, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer