#metoo

17.10.2017 kl. 22:45

Min längsta bloggtext någonsin. Började skriva tidigare ikväll, tog paus (fatta att jag tog yogapaus.) och kom tillbaka. Några timmar och över 2000 ord senare har jag inte riktigt fattat var alla orden kom ifrån. Nå, här är den. Min #metoo-text. Du väljer själv om du läser.

 

Igår gjorde jag också en #meetoo-postning på facebook. Funderade på om jag borde skriva något mera, kommentera det med något eget, men gjorde det inte. Tänkte att jag borde skriva något hit i bloggen men gjorde inte det heller då jag kände att det här är något jag vill tänka igenom allt ordentligt först. Sent igår kväll satte jag ihop ett handskrivet utkast, och så snart jag gjort det bara visste jag, fick det liksom bekräftat att jo, visst måste jag skriva just om det här. Jag har ibland tidigare i bloggen  gjort halv-vaga referenser till saker som hänt tidigare men gjort valet att inte gå in på dem desto närmare. Men jag känner att det nu är dags att göra det, att släppa ut trollen i solskenet och kanske höra när åtminstone de minsta spricker, right? Inte tänka på ifall det är obekväm läsning för andra, eller på vilka det månne är som läser min blogg. I det här skedet vet alla vad hashtagen i rubriken står för, och valet att gå/inte gå in och läsa finns ju där.

Nedan följer alltså min text om vissa av mina upplevelser av trakasserier och annan skit. Utan hemskt mycket urval, men i något så när kronologisk ordning. Varför just de här historierna? Ärligt talat, jag vet inte. Jag började skriva och såhär blev det. Några fönster. Jag är inte stolt över allt, men det måste man kanske inte vara heller? Efter exemplen följer lite samlade tankar om hela #metoo-temat, och så vågar jag mig kanske till och med på ett tips eller fem.

Okej.

Del 1. Under gymnasietiden började jag leva ut min egen sexualitet, jag njöt av uppmärksamheten jag fick och tog för mig och strulade ofta till det på fyllan. Visst kan jag i efterhand tänka att det var synd att jag skulle vara en sån sucker efter bekräftelse, men något som jag egentligen tog mer skada av var omgivningens inställning, a.k.a. skitsnack. Det  provocerade helt enkelt många, inte minst unga män. Det "faktum" att jag sågs som "billig"/"lätt" blev så mångas ursäkt för att jävlas och förtrycka, och det höll i sig länge. En gång stod vid bardisken två för mig obekanta killar - som dock "visste" vem jag var - som började gå på om att jag skulle ta lite av den enas matportion så att "de får se då jag tar i mun". Just de här avsugningsreferenserna var speciellt vanliga, tillsammans med högljudda killgruppsskämt om hur jag "trodde jag var sexig". (Varför får inte en tjej "tro" att hon rär sexig?Exakt vad är problemet?) Något jag fick innerligt nog av var också gnället om att "börjar det inte vara vår tur nu?" och andra referenser till att jag ju varit med "alla andra" - som om det hade gjort mig skyldig någon någonting. Så fan.

Del 2. Under senare delen av gymnasiet inledde jag en ganska destruktiv on/off-relation som jag i efterhand lätt kan säga att jag var för naiv för. Jag tog för givet att det skulle vara som vi hade det, trots att jag ofta mådde dåligt av det. Det hängde ofta upp sig på sex, där t.ex. det ifall jag (som mindre erfaren) inte kände mig bekväm med något av honom förklarades med att jag inte var tillräckligt frigjord. Bristen på frigjordhet botades med varierande slag av onykterhet. Vi hade en ordentlig åldersskillnad och jag ville inte verka barnslig. I något skede insåg jag att jag inte haft sex nykter på... evigheter.

Del 3. Ännu under gymnasietiden: Jag fick ett brev, riktigt ett sånt skrivet på papper, i posten. Det anonyma brevet visade sig vara en åtta? eller nio? sidor lång sadistisk fantasi, maskinskriven på engelska. Texten gick i stort sett ut på en fantasi om att jag varit otrogen/med andra och så blev straffad på olika sätt av "jagpersonen", bl.a. ingick att bli pissad på och att bli knullad både av män, (med) föremål och av hundar. Trots den första chocken var det inte texten som var det värsta, den var såpass grov och samtidigt cheesy att jag inte ens kunde ta den på allvar och var antagligen kopierad rakt av från någon porrsida någonstans. Mer äckliga var alla tankar som följde på det att den som skrivit bad mig att "om jag var intresserad av mera"  lämna en gul lapp i dörren till min skola. Gymnasieentrén användes till anslag av alla sorter och till min egen vakioutrustning hörde länge att alltid, alltid ha ett block gula post-it notes i penalen. Visste inte vem som skrivit men förstod att det sannolikt var någon annan elev. Visade brevet för ett par vänner och vi tittade efter alla slag av ledtrådar men hittade inget. Det var en äcklig känsla att inte veta när eller om den som skrivit såg mig eller var/när jag kandske mötte personen, och jag ansträngde mig för att inte visa mitt illamående utåt just för att inte ge någon det nöjet. Det blev en jävligt tung teaterföreställning.

Del 4. Fortfarande samma tid. En gång följde jag med en typ hem från krogen och något som inletts som villigt och ömsesidigt övergick plötsligt i att han med våld gjorde något jag inte alls ville och som gjorde mig illa. (Ja, han visste) Tänker inte gå in på detaljer. För honom verkade det helt normalt och han skämtade bort det.

Del 5. Hade en killkompis jag umgicks med ganska mycket. Han var tillsammans med en gemensam vän. En gång skulle han och jag gå ut tillsammans. Efter att vi under kvällen både druckit och rökt på blev jag lite dålig och han tyckte att jag inte kan gå hem ensam. Följde med mig hem och utnyttjade situationen. Jag var såpass berusad att jag inte orkade göra motstånd mer än verbalt. Efteråt (berättade han ogenerat åt mig) hade han gått rakt hem till sin tjej och berättat åt henne om vad som hänt, men tyckt att "du ska inte vara arg på Eva, för hon ville faktiskt inte..." Självklart trodde hon inte på honom, vem skulle göra det i hennes sits? Blev två vänner fattigare, även om jag släms att erkänna att jag inte genast helt slutade umgås med honom (varför inte?).


Del 6. Sommaren efter gymnasiet blev jag överfallvåldtagen i samband med en festival. Jag valde att berätta öppet för mina närmare vänner, genast efter händelsen. Tänker här igen inte gå in på detaljer av hur det gick till, det har ingen att göra med, men på tiden efteråt. Det är knappast lätt att veta hur man ska "ta" nyheten om någon annans våldtäkt, men i mitt fall var det tyvärr så att en del inte riktigt kunde eller ville ta in det, och med vissa killkompisar förlorade jag praktiskt taget kontakten efter det här, de var så obekväma i/med mitt sällskap. Den första tiden efteråt var som att ha drabbats av något som smittar genom beröring. Ingen (som visste) satt närmare mig än en halvmeter, vänner (som visste) slutade kramas när vi sågs osv. Jag var inte beredd på hur hemskt mycket man kan sakna den där trygga, "normala" närheten till andra. Till slut tog jag upp det med de närmaste, då blev det bättre. Länge såg jag den här hädelsen som min första ller enda våldtäkt, senare har jag sett tillbaka på en del tidigare (nämnda) händelser och omvärderat dem.

Del 7. Långt efter att jag flyttat till Åbo polisanmälde jag för första gången någons trakasserier. Det var en herreman som tydligen tagit sig med bil till akademiområdet bara för att få runka åt någon just där. Det var efter elva på kvällen, jag var på väg hem och hade precis valt det av två vägalternativ som kändes tryggare. Fel val. Fast det var ju inte mitt fel. Polisen var helt super och det kändes bättre efter att ha talat med dem och blivit tagen på allvar. Det visade sig att samma typ också visat intresse för minderåriga flickor. Fy fan.

Del 8. Den här delen handlar samtidigt om de "minsta" sakerna jag kommer nämna här, men hör också till det svåraste att skriva om. Kanske för att jag hunnit till nutid, pågående tid, eller föpr att min hjärna envisas med att reagera med hänsyn. På träningsläger har de flesta på tjejsidan börjat ta en viss jargong för given. Alltså inte under träningarna men på fritiden. Och en viss grad av nästan obligatoriskt flirtande, speciellt om/efter att alkohol intagits. Själv har jag inte råkat ut för något riktigt illa, men nog hamnat i den känslomässiga konflikt som kommer av att någon "viktigare", högre upp, visar intresse för ens kropp och man börjar oroa sig för följderna av det. Jag är inte rädd att avbryta ller säga ifrån men hatar att sedan vara beredd på hur det ska påverka träningsrelationen. Och trött på att gång efter gång komma på mig själv med att (låtsas) acceptera både skämtnivåer och beteenden som jag inte i vanliga fall skulle. I januari det här året hölls det första träningslägret för bara kvinnor och efter det började det störa ännu mera, efter att ha fått vara en hel träningshelg utan något alls av den där skiten.  Tänk om det oftare kunde få vara så.

När jag började skriva om mina egna upplevelser häpnade jag själv över hur mycket som hänt under hemskt kort tid, inom ett par år då jag var mycket yngre än nu, före jag lämnat Jakobstad. Idag har jag funnit en viss trygghet i mig själv och trivs bra i min kropp, bättre än någonsin tror jag, men det har tagit både åldrande och aktivt jobb.

Några saker som varit viktiga steg på vägen för mig:

- Träning! Alltså ren fysisk träning. Inte (bara) för vad det gör åt sinnesfriden eller bara för att "bli starkare" eller "kunna försvara sig" utan att hitta något som är kul att göra och som på det sättet ger positiva kroppsupplevelser. Igen och igen och igen.

- Högre krav på mitt umgänge. Med det menar jag att umgås med personer som respekterar en, inser värdet i att ha dig som vän, som uppmuntrar en och som man känner sig trygg med. Igen: Positiva upplevelser av relationer. Igen och igen och igen.

- Att jag faktiskt har rätt att njuta av livet.

Ett problem för mig är att i nya relationer, speciellt förstås i eventuella kärleksrelationer, alltid känna den där osäkerheten om när och vad eller hur mycket jag kan eller borde berätta. Om jag inte berättar något alls kan det leda till onödiga missförstånd och dessutom till att jag känner mig ensam när jag är med den andra. Det här har jag inte hittat någon lösning på. Kanske jag bara borde hänvisa till bloggen? Här står ju annat gammalt också.

***

Det som startades nu, men något så till synes litet som en hashtag, var för mig och alldeles för många andra en viktig chans att först doppa tårna i vattnet, bara erkänna att "hej, något har hänt" och låta det vara där. Sedan känna efter en stund och kanske ändå berätta. Den där öppningen till att ta plats och berätta också om det obekväma, för varför skulle bara de hela och rena historierna få finnas?

Och precis som den där gången jag vände mig till polisen kanske känna en viss bekräftelse. Det var så här. Det hände. Jag finns här ännu.

En sista grej, som avslutning: Om ågon gjort sig illa har du självklart rätt att känna dig precis hur du känner dig, och att t.ex. förhålla dig till närhet eller sex hur du vill. Känns det skit så känns det skit. Men känns det (i något skede) bra så får det faktiskt också göra det. Men det var en grej som slog mig: Det finns en jargong om "förstörda" offer, om men för livet, den här bilden hårda överlevarkvinnan med skyddsmuren, helst för resten av livet. Men skulle det vara så att du känner lust, längtan, blir kåt helt enkelt, så är det alltså faktiskt jäkligt okej det också. Det betyder inte att dina upplevelser var mindre fel eller "inte så farliga", att dina minnen behöver ifrågasättas eller att det skulle vara något fel på dig. Du får njuta av både din egen kropp och andras - med respekt för varandra förstås. Och för sig själv.

Ta hand om dig.

Peace and out.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 1 med bokstäver:

40, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer