Farsdagstankar (Isi 1949-1999)

12.11.2017 kl. 21:05

Farsdagen har diskuterats mycket i höst. Och lugn bara - jag är fortfarande itne ute efter att förbjuda den. Däremot vill jag ge ett litet bloggutrymme åt farsan idag.

Jag hade aldrig något särskilt lätt förhållande till min far, hans alkoholism har jag skrivit om tidigare och han var vare sig särskilt närvarande eller ansvarstagande när jag växte upp - alltså ens före sin flytt till Sverige. Idag är han borta sedan många år, han dog i december 1999, bara ett par dagar före milennieskiftet. Idag har jag inte längre kontakt med någon på hans sida av släkten utan bara på mammas. Det här innebär också att man nästan aldrig pratar om min pappa eller minns honom tillsammans, och de gånger det görs brukar det vara de svåra och mörka sakerna som tas upp, eller ännu hellre små fina vinkar om dem.

Därför är farsdagen för mig numera en dag då jag helt enkelt väljer att minnas farsan. Han hade allvarliga problem, som i längden ledde till hans för tidiga död (han blev 50) men också under de svårare tiderna hade han fina sidor. De där som också känna viktiga för mig att få minnas. Och eftersom ingen annan påminner mig om dem så gör jag det själv - varsågod, Eva:

Farsan (Isi) hade en förmåga att, då han mådde bra, njuta av de små och enkla sakerna i livet. Han hade en röst som, då han mådde bra, lät lite som om han var på väg att brista ut i sång. (Önskar fortfarande att jag skulle råka hitta den rösten på band någonstans. Ibland spelades vardagsbabbel och -käbbel hemma in på kasett i smyg, det var farsan som gjirde det. Kanske han tog banden med sig?) Och ett skratt ända från magbottnen. Han gillade naturen, alltså att bara vara i den, det var äl något slag av frihetslängtan, och var (på gott och ont) full av upptåg. Han hade en dräpande situationshumor och kunde vara avväpnande charmig när det behövdes. Till exempel om jag bestämt mig för att vara sur. Det var därför svårt att tycka illa om honom (då han var nykter) men också att tycka om honom (då han inte var det). Han hade, då han mådde bra, en förmåga att vara närvarande i stunden och att vara genuint sig själv.

Det känns lite konstigt att räkna upp de här sakerna så här skilt för sig, då de här sidorna av honom ju ändå var en så liten del av min vardag tillsammans med honom, men också viktigt. Just för att ingen annan påminner mig om dem - bara om det mörka och hemska. Om alla de gånger som allt det gick fel och var svårt. Och det finns egentligen iinte längre någon att fråga heller.

De här sidorna är vad jag saknar de gånger jag saknar. Något jag blivit tvungen att riktigt medvetet tillåta mig sjäkv att göra.

Vila i frid, tror egentligen inte på sådan som himlar eller livet efter detta men ibland gillar jag tanken på att du skulle vara någonstans där det finns både skog och hav, lägereld och sång, en varm bastu, ett metspö och en båt för utfärder.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

40, bildkonstnär, etnolog, bokhoarder. Kattägd, åboboende, introvert eyelinerkonsument.
 

Träning och hälsa, motivation eller brist på samma, musik och konst, samhälle och feminism.

Skriver akademiskt om städer och platser.

Kategorier

Senaste kommentarer